...och imorgon blir det tv-fest

I morgon kopplar äntligen cp-UPC in Canal Plus.
"Vi kan bara göra det i månadsskiftet".
Varför då?
Låter helt obegripligt.
Men nu är alltså väntan snart över.
Sju nya kanaler med sport, film och serier (Daily show med Jon Stewart fyra dagar i veckan!).
Hihi.

Töcken

Tuff dag.
Blev avfirad av min gamla redaktion på Debasers uteservering igår, och alla de där fruktdrinkarna som då kändes som en bra idé har idag lagt sig som en våt filt över hela min hjärna.
Men det var kul och hela nöjesgänget är fantastiskt.
Jag kommer att sakna dom som fan.

Markus berättade fantastiska historier om sin farfarsfar som tydligen var en särdeles elak man. Bland annat dödade han tydligen en galen tjur genom att hälla bensin på den och tända på.
Förutom hans allmänt otrevliga sätt hade han också den egenheten att hans fiender försvann. Till exempel en man som farfarsfadern kom i bråk med på en krog i Tornedalen någon gång för länge sedan. De beslöt sig för att ta bråket utomhus, gick iväg ut i skogen, och efter en stund kom bara Markus farfarsfar tillbaka. Den andre gubben sågs aldrig mer till.
Vansinne.

I dag fika med nygammal jobbarkompis från Expressen som uppdaterade mig på vad jag har att vänta. Tydligen hade jag inte lyckats med min löneförhandling så bra som jag kunde gjort, men det spelar ärligt talat mindre roll. Ska bli kul att komma tillbaka.

I kväll: Mingel med Hannah på Bukowskis som tydligen presenterar sin "Konstkatalog". Egentligen inte direkt vad jag har lust med, men eftersom hon inte lyckats få med sig någon annan är det klart att jag ställer upp. Trots att det innebär kavaj.

Om E

Erik övar &-tecken på nya numret av
Nöjesguiden. Jag älskar honom.

Fotbollsteve

Jag trodde aldrig att jag skulle tänka "Det där måste jag se" om en dokusåpa. Men nu har jag sett trailern till FCZ...

Barcelona

Fyra dagar i Spaniens näst största stad, eller rättare sagt Kataloniens största.
Den höll allt som vi hade hört.
Stränder inom bekvämt räckhåll med varmt medelhavsvatten och fläktande vindar.
Billig shopping i airkonditionerade affärer. Zara var billigt som fasen, Anna köpte en cool jacka för 200 spänn.
Grym Fotboll och minst lika häftig arkitektur.

Antoni Gaudi är min nya hjälte. Smedsonen från Katalonien byggde i sten, smidde i järn, blåste i glas och smetade i cement och mosaik och allt blev så snyggt! Kolla bara in det här huset, Casa Battlo:

Fasaden till Casa Batlló hör till G:s mest surrealistiska. De böljande formerna för tanken till en byggnad formad av havet eller till ett sedan länge övergivet stenbrott. Man har också sett den som en bild av sägnen om Sankt Göran (Kataloniens skyddshelgon) och draken. Taket representerar drakens fjälliga rygg och symboliserar centralmakten i Madrid; balkongernas dödsmasker och fönsterposternas benknotor symboliserar offren som Sankt Göran - representerad av korset högst upp - kommer för att befria.
Källa: NE

Att se Henkes FC Barcelona möta Zlatans Juventus inför drygt 91 000 åskådare var också riktigt stort. Dessutom åt vi tapas och drack Cava på min vän Daniel Sandvalls terass.

Jag åker gärna tillbaka till Barca närsomhelst.

Antingen eller

Det talar FÖR att Måns blivit vuxen den senaste veckan:
Fast anställning.
Skaffat Medmera-kort.
Köpt nytt porslin på NK.

Det talar MOT att Måns blivit vuxen den senaste veckan:
Avverkandet av "O.C."-boxens 24 avsnitt.
Planerandet av att köpa ett Sony PSP när det släpps på torsdag.

Dröm

Erik är höjdrädd. Jag har lett honom på darrande ben uppför rangliga trappor i Provencalska kloster, utkikstorn i Cádiz, det storslagna Alhambra, Venetianska kyrkor och biennalpaviljonger. Själv är jag inte höjdrädd, men drömmer ibland om att vara det. Att jag klättrar på lutande stegar eller svingar mig mellan träd. I natt drömde jag en sån dröm. Plöstligt stod jag på mitten av den stora byggkranen till Turning Torso. Jag klamrar mig fast och försöker vänja mig vid situationen, tittar inte ner. Sakta sakta förflyttar jag mig till höger, inåt, all uppmärksamhet koncentreras till fötterna och händerna. Om jag släpper eller glider eller slinter med fingrarna faller jag ovillkorligen. Plötsligt börjar kranen gunga våldsamt - jag klamrar mig fast, tänker att det går snart över. Och det gör det. Tillslut är jag framme vid själva kranhytten, jag kliver in, och hamnar i en folktom mäss med mörk träpanel, borden är dukade, kocken skramlar från kabyssen...

Allein

Nu gör jag det jag är sämst på i hela världen. Är ensam. Erik är på konferens i Marstrand, jag fick mobilguida honom till ett café vid Saluhallen i Göteborg när han mellanlandade där - än ser jag staden framför mig. Nu sitter jag med rött te smaksatt med citrongräs i den japanska gjutjärnskannan och läser artiklar om bildämnet, något jag försummat alltför länge. Jag lyssnar på den underbara CD:n jag fick av Viktor Sjöberg på Brusfesten - så vackra ljud. Ni ska få höra. Nu tog den slut igen. Det kanske ändå är dags att lägga sig?

Streckgubbar is the new ...

Hur fan kan några skiljetecken och lite courier bli så snyggt?

http://img40.exs.cx/img40/28/feuerfreimovie.swf

Ännu flera kurser, tillägg

Krukmålning
Vi målar krukor i olika färger och mönster med utgångspunkt i det fria skapandet. Finast kruka vinner en påse lekakulor.

Dricker de verkligen mens?
Vi går igenom de vanligaste fördomarna mot heterosexuella. Målet är att skapa ett tolerant och rättframt diskussionsklimat kring dessa känsliga frågor. Vissa obehagliga bilder kommer att visas.

Tändsticksmålning
Måla dina tändstickor i regnbågens alla färger! Den perfekta presenten.

Blogg?
Vi lär oss allt om årets "snackis" - bloggarna! Vad är en blogg? Vad står det för? Målet med kursens hundratjugo timmar är att du ska skapa din egen blogg.

Musik och prat

I fredags var det grand final för Malmöfestivalen med Håkan Hellström, The Ark och fyrverkeritjosan. Men jag stängde in mig i Konsthallens restaurang istället och Brusfesten. Brusfest är alltid brafest - det var på en sådan jag fick min TTA-uppenbarelse härom året. I fredags spelade Tsukimono och Ljudbilden & Piloten - musik som på sin höjd Sebastian skulle kunna vara kultiverad nog att uppskatta i Kustarnikredaktionen. Grymt och sensibelt. Jag pratade med Björn Magnusson om ljud, med Per Thörn om haveristretorik, Henrik Kihlberg om mackapärer och fick en skiva av Viktor Sjöberg. Sen kom Erik som hade suttit och druckit cocktails med våra finska väninnor, jättefull, jätteglad och jättesöt! Så - bland annat - går det till i Malmö.

Bärlik

Tyvärr har jag inget jämförande foto, men ni får tro mig när jag säger att det var aaaslikt. Dessutom var Malin vittne.
Vi var och fikade på kulturhuset igår när plötsligt, out of the blue, ingen mindre än Big Gay Al från Southpark kommer trippandes med en briemacka och ett glas juice.
Den enda skillanden från bilden här ovan är att Kulturhuset-Al hade en svart skjorta med rosa prickar.
Jag var en millisekund från att spruta ut sockerdrickan ur näsan men lyckades skickligt avvärja allt med en hostattack.

Gäller bostadsrätten inte oss?

Hur fan får man tag på en lägenhet?

Anledning till viss oro

Hm, jag hoppas att filmen Brokeback Mountain är bättre än trailern... Men det är ju fucking Ang Lee som har gjort den...

Illustrerad Mötesångest

Bloggaren Tor Billgren skriver här nedanför om sin arbetsvecka, som har varit improduktiv och ångestfylld. Ytterligare ett stycke ned låter bloggaren Sebastian Duraffourd påskina att han gärna skulle byta ut några av sina arbetstimmar mot lediga dito.

Jag vill hellre låta en autentisk skiss från ett möte i onsdags illustrera hur min vecka har varit.




Möte. Prat. Prat. Upprepning. Prat. Upprepning.

Ich brauche einen Führer!

Nu klingar Delta i min webradio. En hel jobbvecka har gått och jag har inte gjort någonting! Ingenting. Nil! För en timme sen gick jag ner på kiosken och köpte en Gott & Blandat och TipTop och slukade alltihop under ett några minuters telefonsamtal med Björn. Jag spelar Silent Hunter III. Jag surfar. Jag går ut och äter dyra luncher och läser Expressen. Jag bloggar. Jag har till och med startat en NY blogg. Skrivt värdelösa debattartiklar. Men inte jobbat. Ack. Och deadline närmar sig... Radioångest är en alldeles särskild form av ångest...

Äntligen

Igår kom den, Studiefrämjandets katalog över höstens kurser. Jag och Erik kokte en kanna kaffe och satte oss och bläddrade förväntansfullt igenom utbudet. Vi bestämde oss för följande kurser:

Presentförpackningar
Vi viker egna presentpåsar och presentaskar i papper och gör om färdiga papperspåsar så att de får en personlig prägel. Bra att ha hemma när du skall gå bort och vill ta med en gåva.

Julkrubba
Med hjälp av fimulera (en speciell plastlera som går att bränna i vanlig ugn) tillverkar vi figurerna till en egen julkrubba. I priset ingår även en trälåda för dina figurer som du kan dekorera på det sätt du vill.

Gör din egen tvål
Vi gjuter tvålar i olika färger, former och dofter. Mest kommer vi att koncetrera oss på genomskinliga tvålar som vi gjuter in små figurer i.

Waldorftomte
Vi syr en tomte enligt Waldorfpedagogiken och knyter an till tomtens roll i det gamla svenska samhället.

Det kommer att bli en underbar höst!

Tor Billgren rasar mot DN-skribent

Ända sedan Thomas ringde och läste upp (i Malmö är det svårt att få tag i lokaltidningar såsom Smålandsposten, Dagens Nyheter och Ulricehamns Tidning) Kristoffer Poppius text om Cat5 och att TTA hade varit "ännu bättre om de var tjejer" har jag försökt förstå. Jag har visualiserat, funderat, teoretiserat och byggt med lera... Bättre om de var tjejer...

Nog för att det är homoerotiskt så det förslår, men TTA hade faktiskt varit ännu bättre om de var tjejer (Ja, Maxim Lindqvist och Tor Billgren, jag förstår att det låter helt sjukt, men det är faktiskt sant); om de lärde sig sjunga och slutade bröla sådär efterblivet fotbollskilleaktigt och dansade koreograferat i stället för att stå och stampa med två tummar upp som en full bonde som precis hoppat av flaket på torget för att sälja tomater.

"Bättre om de var tjejer?" Eller "Bättre om de var tjejer?" - - - Att deras homoerotiska undertoner hade varit mer spännande om de var tjejer? Ah - som TATU? Men det är ju inte homoerotik. Alla heterosexeulla föreställningar om lesbianism är heteropedoerotik - ett utlopp för den heterosexuelle mannens fantasier om att ligga med två mellanstadieflickor samtidigt. Och vad har det med musik att göra? Ingenting, så det är självfallet inte så Poppius menar.

Tor Billgren svarar:

- Ja, Kristoffer Poppius - du har rätt. Det låter helt sjukt. Du har formulerat en logisk omöjlighet - en paradox. Det enda jag kan göra är att indignerat och med hysteriskt darrande stämma i falsett utropa "BÄTTRE OM DE VAR TJEJER??? DET ÄR JU BAROCKT!!! ÅÅÅÅÅH!!! FY! SCHAS!"

Hönan eller ägget?

Förutom att kommentera Tor Billgrens TTA-fascination, tar DN På Stan i dag även upp fenomenet Rockarsle.

Åsiktsmaskinen menar att ultraspinkiga idoler som Moneybrother och Melody Clubs sångare knappast kan vara några bra förebilder för ungdomen.

Väl. Men DN ger inget svar på, presenterar inte ens en teori om, vad Rockarsle beror på.
FÅR man mindre arsle av att spela rock, eller börjar man spela rock för att man HAR liten röv?

Tacksam för svar.

/Thomas, 27, Hockeyhäck

Bloggkunskap

Den Mystiske Pianomannen
Helge Fossmo
Tor Billgren

Vem ska bort?

Kleen tröst

Affärstidningen Att:ention har listat Sveriges mäktigaste 80-talister, och på 37:e plats kommer Diagnosskribenten och Juntamedlemmen Björn af Kleen. På midsommarnatten demonstrerade han sina krafter bland annat genom att tända grillen med sin lasersyn. Han råkade tyvärr bränna Joakim Borda ganska allvarlig när han försökte tända hans cigarett på samma sätt ett par glas senare. Jag har sagt det förr och säger det igen: Superkrafter ska man ge fan i när man är på fyllan. Och det gäller i synnerhet lasersyn.

Torsdag morgon, igen.

Om man inte har några andra intressen än jobbet och inga andra vänner än sina kolleger, så passar det nog väldigt bra att jobba heltid.

Ska det va ska det va huuundra, minst huuuundra procent.
- Lotta Engberg

Blod och sånt

I helgen börjar den amerikanska kabelkanalen HBO sända sin senaste storsatsning "Rome".
Tänk typ "Gladiator" i tv-format regisserat av männen (ja, det är bara män) bakom "Sopranos", "Six feet under" och "Band of brothers".
Verkar bli riktigt, riktigt, bra.
Finns på en nerladdningssajt nära dig - måndag.
Inte missa!

Stryk

Jag fyller snart 30 och har just kommit underfund med att det är ohållbart med ostrukna skjortor. Men fy satan vad det är tråkigt. Och vad det tar tid. Jag stryker och stryker och stryker men det händer inget. Och händer det något råkar jag genast stryka till ett veck. Så mycket jobb för så dåligt resultat. Dessutom är det väl inte så bra för parketten?

Pressmeddelande

Journalisten Tor Billgren har under flera år granskat och kommenterat retoriken hos de som motsätter sig homosexuellas förbättrade villkor. På sin hemsida har han publicerat flera långa texter i ämnet, och även en speciell avdelning för den kristna tidningen Världen Idag. Nu har han startat en ny sajt för att lättare få ut innehållet - Antigayretorik.

- Jag tröttnade på min primitiva hemsida och html-kodandet. Bloggformatet passar bättre. Det är lättare att publicera, och det medger kommentarer och plats för dialog, säger Tor Billgren på en knastrig telefonledning från Bonn och prasslar med en påse bröstkarameller.

Den gamla hemsidan - Radioman.se - finns kvar och underhålls, men de debatterande och polemiserande artiklarna i antigayämnet publiceras hädanefter på Antigayretorik. Den första texten handlar om boken The Pink Swastika, som utmålar homorörelsen som nazismens verkliga uppfinnare. Välkommen att debattera. Adressen är: http://antigayretorik.blogspot.com

Skicka blommor och choklad

Jag har inte förrän nu insett Eniros fulla potential.

Person 1 (Svinlande...)

Person 2

Person 3

A plague o' both your houses

Erland Josephson, 82, och Lena Nyman, 61, spelar Romeo och Julia i en ny uppsättning, skriver SvD.

– Vi försöker alltså inte att föreställa 14-åringar, intygar hon.
– Det skulle nog innebära ett väsentligt misslyckande, summerar han.
– Vi kommer inte att falla ur stolarna och ligga på golvet och dö, fortsätter hon.
– Jag kan inte ens resa mig, påminner han.

Korsblogg

Jag postade en efterlysning - en vädjan - på Juntan, och vill sprida den maximalt, på det att någon kanske kan hjälpa mig. Vad är det Spirou och Nicke dricker kaffe ur. Vad heter det? Jag tror det är franskt/belgiskt/vietnamesiskt, och jag vill ha!

En ska bort (ur varje)

Före mig på Konsum klockan 09.20 stod en gammal man som luktade pilsner (och lite kiss) som köpte

- en plastkorv rotmos
- ett knippe citrongräs
- en fläskkorv
- två paket färsk sill
- ett paket polarbröd

Själv köpte jag

- hårmojs
- äpplen
- exotiskt snacks
- hawaii-pizza
- tandtråd

Toner i natten

På Konsthallens atriumgård står det fåtöljer, soffor och en bar där jag, Mattias Kr och Emil Br spelade några skivor i natt. Jason Di, Magnus Ti, Mikael Wi, Christian Kje - och fan vet om inte den jassande prästen Sumpen var där också.

BOP 969 (eller 14 år och full för första gången)

På vägen till jobbet idag gick jag förbi nummerplåtarna BOP, HEJ, TUT och, lyssna: TTA!

80% mjöl på Avenyn!

Avenyn har faktiskt en fördel: det är så breda trottoarer att alla ställen kan ha så feta uteserveringar att man kan sitta på dem utan att behöva få grannens armbåge i ögat och fördomar i sinnet. Så Karin och jag lurades att sätta oss vid Evas Paley för lunch. Pasta med dijonsås och broccoli. Dijonsås hade visst inget med senap att göra utan smakade bara mjölig redning, dessutom var pastan så hårt kokad att den inte gick att skilja från redningen. Så låt er aldrig - aldrig - ens soliga dagar luras av Avenyns tillfälligt beskedliga yttre.

Men, högst upp på Avenyn ligger biblioteket. Där hittade jag Mette Moestrups debut Tatoveringer - digte (tror ni jag fixar poesi på danska?), Jean Echenoz - Je m'en vais (samma som Timbuk: jag drar, tack Tor för att ha lett mig in på den författaren) och så fick jag slutligen låna Tors bibel: Mimesis. Jag har redan läst den första essän om bilden på Thomas och mig (ni vet, från bloggens begynnelse), som avkoppling på soffan, knockad efter en osedvanligt tung jobbmåndag, och det passade perfekt. Jag kände mig dubbelt så utvilad som efter oavsett hur lång tid framför MTVs epileptiska klipp och hysteriskt vrålande röster.

Eftersom jag fått nytta av Tors fina tips får jag inte glömma att tipsa er om ekorren som har flyttat in i volratthamsrönnarna, filmen Le goût des autres som ska va fet och som just nu bandas från tvåan på vår VHS efter att jag äntligen tagit fram bruksanvisningen och lyckats hitta några kanaler (Det visade sig när jag satte i sladden till videon att det, och inte någon plötslig oförklarlig satellitskugga, som gjorde att vi har haft kass bild på vår kabel-TV ända sen vi kom hem från Bia.), samt om den lediga tjänsten på Imego AB som indirekt lett till att jag fått kontrakt fram till jul där. Fick välja själv och funderade hela helgen i Arvika, framför fröken Julie i berättarladan i Sunne, som i kantarellskogen, och kom till sist fram till att 80% måste vara den perfekta arbetsgraden. Om man inte har bättre lön och kan jobba mindre förstås, då mindre naturligtvis är bättre.

Küss!

Kall bearnaisesås

2 dl lätt créme fraiche
1 tsk torkad dragon
1 msk vitvinsvinäger
1 msk riven gul lök
1/2 dl hackad persilja
1/2 tsk salt
1 krm vitpeppar

Blanda allt. Låt stå i kylen några timmar.

Jävligt gott, inte minst på Elises köttfärspizza.

Ljus

Det började med "På spaning i New York".
För att förstärka N.Y-känslan lät tv-skaparna ljuset i serien vara väldigt blått och kallt. Och då hatade jag det. Pallade inte se programmen överhuvudtaget, enbart på grund av ljuset.

På senare år har jag insett poängerna med att använda tonat ljus för att förtydliga var filmen eller tv-serien utspelar sig.
Ta "Traffic". Flera olika sidohistorier som utspelar sig parallellt. Varje story med ett separat färg- och ljusschema. Så när det efter ett klipp plötsligt är gultonat fattar man direkt att det är Mexicostoryn med Benicio Del Toro. Smart.
Samma med "C.S.I"-serierna.
Las Vegas-varianten är normalt ljus och normala färger.
Miami är gult, och New York återigen blått.

Upptäckte precis att "O.C"-skaparna använder samma knep.
När Ryan åker tillbaka till slummen i L.A. är ljuset hårt, kallt och vitt. Tillbaka i lyxiga Newport är det pastellklart.
Man kan aldrig vara tillräckligt övertydlig.

Är det värt det?

Genom folkmassan på Stortorget efter midnatt möter man blickar som bara är ute efter en provocerande gnista - rynka på näsan, lägg pannan i veck eller möt blicken 1/1000 sekund för länge, och slagsmålet kan betraktas vara utlyst. Man frågar sig onekligen om det är värt det - att släppa ut denna massberusning, alla dessa vansinniga blickar i hundratusental på Malmös innerstadsgator.

Det enda man vill är att få sig en liten liten bit mat på vägen hem, men alla festivalstånd är stängda. Asfalten spolas av, de stora kokkärlen torkas ur, personalen sitter på lastpallar och röker och dricker den välförtjänta sistaölen, presenningen snörs ihop.

I en gränd sitter en tjej och spyr och pissar och spyr. Jag ser det inte, men Erik kontrollerar noga min steglängd och konstaterar att jag kommer att kliva över båda rännilarna, och besparar mig sålunda synen.

Sista chansen för mat: Deep på Amiralsgatan. Där MÅSTE det stå en korvmoj! Men ack - det är lördag. Bögkväll - WONK. Aldrig att simpelt chorizotuggande skulle sammanfalla med bögelitens kvasiglamorösa och förljugna självbild. Nattamaten uteblir. Vi sover till halv tolv.

Söndag med Seth

Luftballonger fyller skyn idag igen.
Tänk om jag skulle våga.
Istället sitter jag här efter en alldeles lysande söndag.
Först brunch på Strand Hotel tillsammans med Mats Nyman och hanses Karin.
Grym buffé med allt möjligt gott, även om desserterna lämnade en del i övrigt att önska.
Tuffast var den gamle gubben som åt med sin ännu äldre mamma.
Båda drack starköl till maten.
Klockan var 12.

Sen in till stan och shoppa.
Mats köpte en väldigt mondän kavaj så han kan se ordentlig ut på jobbmöten.
Nystartad firma och allt.
Själv slog jag till på "O.C"-boxen.
Mycket bra, trots att jag vet att det är väldigt von Sydowskt att gilla OC så kan jag inte hjälpa det. Bäst: musiken (Jeff Buckleys version av Halleluah i första avsnittet!) och Adam Brody som Seth Cohen.

På eftermiddagen kom det en familj från Haninge hit och köpte Hannahs gamla finporslin som hon aldrig använt och som hon därför ville sälja via Blocket. Tre lax. Häftigt.

Nu. Pizza, långa sportnytt och mer OC.

Lördag 20 augusti

På torget i lördags såg vi
- sommartoppen med Anton Berg och Sanna Bråding

Särskilt bra var
- Anders Olsson som presenterade sig som "Chef för Sommartoppen"

men musiken var
- inte så bra.

Vi imponerades särskilt av
- Anton och Sannas energi

som höll i sig
- hela sändningen

Efteråt badade vi på
- Ribban

med
- Christoffer
- Linda
- Felix
- Anders
- och Felix mormor

Felix imponerade med
- sina färdigheter i vattnet

ehuru inte utan
- badring

Om aftonen satt vi på
- Hotell Tunnelns Terass

där man inte kunde köpa
- alkohol

så det fick vi
- köpa mellanöl

i
Statoilmacken ett kvarter bort.

Anders Olsson uppmanade till
- tal
- lekar
- drickande
- musiklyssnande

och vi roade oss alla
- särdeles mycket

Sedan gick vi bakom
- P3-scenen på Stortorget

Vi hjälpte P3-folket med att
- rulla postvagnar med utrustning till en lastbil

och tog
- smörgåsar ur smårgåstältet

Därpå gick vi till
- P3-festen på Mosaik

som inte
- riktigt kom igång.

Så småningom gick
- Anders
- Anton

och därefter
- vi själva.

Till Gamla Västers årliga gårdsfest och alla var där - fullt av folk, korv, öl. Fredrik Ekelund, Magnus Gertten, Åsa och Gertrud, Instrumen, konstnärer hit och dit, yadda yadda, mycket bra.

Musik från Göteborg

1. Malmöfestival.

2. När jag såg Silverbullit på KB för några månader sedan blev jag riktigt ledsen. Deras senaste skiva är så grymt bra, och spelningen var så grymt dålig. Redan då kunde jag konstatera att det berodde på ljudet och ljudtekniken på KB, och det bekräftades på festivalspelningen ute på Mölleplatsen. För den var bra. Helt otroligt bra. Och basisten är den bäste sångaren.

3. Det var nervöst att återse The Tough Alliance i Malmö. Förra spelningen på Chokladfabriken i mars 2004 rörde mig på djupet på ett sätt som ingen konsert hittills. En utanpå-kroppen-upplevelse (OBS: inte UTANFÖR). Skulle de fördärva allt med sedvanligt dumknarkat aggrodreggel? Eller göra något bra? Förbandet som jag inte vet namnet på - har inte heller avsikt att ta reda på det - var besvärande. Innan på dagen hade komikerna Åsa & Gertrud parodierat tysk konsthögskole-pretto-elektronika, och detta skulle kunna vara någon sorts förlaga från verkligheten som överträffade parodin. Fast med bimbovibbar. "Den här låten har jag skrivit tillsammans med Bingo Rimér..." Oj, verkligen? "Vårt musikprojekt undersöker perceptionerna av arketypen bimbo", skulle de kunna säga i en Bang-intervju.

Genom att applicera oss med traditionell bimbo-semiotik (typ sjuksköterskeunikformer) utforskar vi glappet mellan den skenbart objektiva uppfattningen av bimbobegreppet, och den intellektuella tyngd som narrativen i våra texter (vi föredrar att kalla det ordkompositioner) förmedlar.

En av förbandets funktioner skulle kunna vara att få folk med konventionell uppfattning av en konsert skall vara (ett band som spelar instrument och sjunger på en scen) att vara tacksamma för att The Tough Alliance varken sjöng eller spelade på scen.



När introfilmen började - nån sorts brittisk socialrealistisk skolscen - visste jag att jag inte skulle bli besviken. Så snyggt, så snyggt, så snyggt...

Musiken görs färdig i studion, och där är den perfekt. Då finns det ingen anledning att försöka återskapa den på scen. Det försöker de inte göra heller. De gör något som är jävligt snyggt istället, med rörelser, video, ljus och aggresivitet. Deras adrenalin- och testosteronångande utstrålning smittade av sig bland publikens ängsliga tjugoåringar, det blev gruff och slagsmål och Mattias Kroon utbrast glatt "Det har jag inte sett sen jag bodde i London!"

Äntligen

Tre fyra dagar i La Maison på Skillinge med havsutsikt och ändlösa frukostar - på brödet hamnar finosten som blev över från middagagen kvällen före - elak get, gruyère, peccorino. Och kaffe. Och fikonmarmelad. Tidningarna - Ystads Allehanda, Dagens Nyheter och Sydsvenskan gulnar före lunch.

Namn och nytt

I dag har Magnus och Måns namnsdag.
Vännerna på svenska namn.com bistår med följande information:

Måns har i alla tider varit vanligare i Sydsverige och den trenden håller i sig även nu när namnet blivit populärare. Bland de yngsta är Måns ofta ett av de vanligaste namnen i flera sydsvenska kommuner som Ystad medan namnet är mindre vanligt i storstäderna.
Måns har ökat i popularitet ända sedan 60-talet men först på 90-talet tog populariteten fart ordentligt. Måns var flera år ett av de 100 vanligaste tilltalsnamnen.
Måns är en svensk variant av Magnus och har använts som dopnamn sedan 1400-talet. De båda namnen delar namnsdag sedan 1986. Magnus i sin tur betyder den store.

JAAAAAAAAA

Han är tillbaka!

Höjdskräcken

När man åker höjdskräcken på Liseberg stiger man sakta, sakta tills man så småningom ser hela Göteborg och har ont i magen. Då säger det klick. Man har nåt toppen. Alla skriker för man tror att klicket betyder att man har släppts och är på väg ner. Men det är ett förrädiskt klick - man hänger i luften ytterligare säkert 7 sekunder innan man släpps ner. 7 lååånga sekunder.
    Som Johannesbergare är man ju van att se attraktionerna på Liseberg och höra attraktionisterna skrika. Så när vi satt på en gräsplätt i solen och såg hur höjdskräckburen hängde där högst upp, tänkte jag att jag skulle spana på dem och försöka räkna ut hur länge den hänger där. 1, 2, 3, 4... Shit, tänkte jag, de häger länge där. 8, 9, 10, 11... Jag såg ben som sprattlade, så det var folk i den. Fem minuter gick och kanske någon till, sen började den glida långsamt, långsamt neråt. Borde jag har ringt din heta linje Måns, eller är sånt här sånt som händer regelbundet på nöjesparkerna utan att det pratas om det? Nästa helg kommer Frode och Olave och de vill gå på Liseberg, men jag vet inte om jag kommer vilja åka höjdskräcken, som alltid varit min favorit.

Putte

"Jag är ingen bråkstake. Jag hette Putte som ung".
En helt fantastisk liten filmsnutt med en snubbe som pratar nästan som Thomas.
(Nä, det gör han inte, men kolla ändå!)

Tor Bloggren

Men Tor, inte visste jag att det här var DIN blogg?

>>Vilka bloggar läser ni regelbundet?
Alla. Nämen det blir väl mest de som man umgås runt, Diagnos, Tor billgrens blogg(radiokustarnik.blogspot.com) min systers blogg (www.ohcontrary.blogspot.com) läser jag varje dag. Sen går man ju frekvent in på t.ex Sigges blogg och klickar runt på alla länkarna. Det är beroendeframkallande. Man får inte missa något! <<

(Ur intervju med Love at first site-bloggförfattarna på bloggportalen.se)

Telefonvägran

När tipstelefonen - den så kallade "Ettan" - ringer är det meningen att alla ska vara beredda att svara. Oftast är det väl någon reporter som gör det, men ibland så här på kvällarna är det ont om reportrar och då får vi alla rycka in.
Fast jag vägrar.

När jag jobbade på Expressen svarade jag ganska ofta när tipstelefonen ringde, och i nio fall av tio så var det bara nåt sajko.
Värst var tanten som ringde en morgon vid halv sex-tiden för ett år sedan och skrek.
"Du måste hjälpa mig".
"Jaha, med vadå?"
"Roger Pontare och hans handikappade bror är här. De försöker smitta mig med aids".
"Jadu, tyvärr finns det nog inget jag kan göra. Ring polisen".
"(Gapskrikandes) NEJ DU MÅÅÅÅSTE HJÄLPA MIG!!!!!!"

Sedan dess är det jag som låtsas vara väääldigt upptagen så fort alla telefoner börjar ringa synkroniserat.

Två flickor

Mette Moestrup har skrivit en grön bok som heter Golden delicious men färgen på den påminner mer om ett äckligt vaxat Granny Smith. Färgen passar dock bättre till böcker än till äpllen och den vackra kvinnan fascinerar mig med sin poesi. Vardaglig, spontan, otroligt ärlig och uppriktig. Fast jag tycker det är slående hur dikterna får mer djup om de inspirerats av ett tv-program, eller en serietidning än när de är tagna ur den västerländska kulturkanon. En modern, hipp diktsamling som man läser från pärm till pärm helt utan känslan av att vilja fråga sig om det verkligen finns någon som tycker det där är bra egentligen. I likes it.
Den andra flickan, jag tjatar om det, Laleh. Gå in på sajten och se hennes videos!

Grannkärringen

- Ska ni flytta?
- Japp. Nu sticker vi.
- Näe! Då kommer det bara hit nån som är helt (gör rörelse med handflatan uppifrån och ner över ansiktet). Helt! (Upprepar).
Jag rycker på axlarna och vill gå in från min balkong.
- Eller muslimer, fortsätter hon. Det blir BARA muslimer här!

Jag lämnar min besvikna granne. För ett drygt år sen träffade jag henne för första gången när hon flyttade in. En typisk tant nära de 60. Lagom tjock och kortklippt grått hår. Hon berättade att hon var rumän.
- Jag flydde från kommunisterna, dom jävla svinen!
Intressant tänkte jag.

Nästa gång jag hörde av henne var genom väggen när hon bankade för, tja, vår säng står precis spegelvänt mot hennes och det är en tunn vägg emellan.
Jag blev skitsur men höll en låg profil. Lägenheten var inte min och jag ville inte att värden skulle börja rota.

Nästa gång var på tunnelbanan. Då började hon domdera högt på perrongen bland allt folk om hur vi höll på.
- Slår du henne? Det låter fanimej så!
Jag sa inget då heller.

Tredje gången var på Odenplan.
- Det låter från din lägenhet, jag tänker gå vidare med det här!
Den här gången hade jag svar på tal.
- Snacka inte, du pratar i telefon klockan sex på morgonen med halva Rumänien, du skriker ju för fan!
Då blev hon tyst sen sa hon att det berodde på att hon var utlänning. Sen kom hennes buss.

Fjärde gången vi pratade var alltså nu.
Och nu är hon sur över att jag ska flytta. Och sur över att det kommer in människor med svart hudfärg eller är muslimer. Eller, hemska tanke, är bådadera.

Nu sällar jag mig till den del av Stockholms mediepopulation som bor i innerstaden eller på Söder. Vi talar varmt om integration och ställer arga frågor till Dom Som Bestämmer.
Men vi bor där alla är lika.

Där dom är olika blir det jobbigt. Kulturkrockar. Folk som väsnas. Stavar sina namn konstigt. Har annorlunda jobb. Annorlunda tidsvanor. Stänger till. Håller sig på sin kant. Luktar. Olika.

Jag är själv en sån. Som vill bo bland de fina, det fräsha. Där där de vita bor. Jag är själv en del av problemet.

Ändå tycker jag att grannkärringen är konstig. Att hon som själv kommit till ett nytt land som flykting inte har större empati för andra i samma situation.

Men såklart finns det rasister även bland rumäner. Och såklart kan även dessa bo granne med mig. Frågan är väl snarare om inte jag också är rasist som inte står ut i Hässelby Gård med konstiga grannar.

Lucia i Italien

Flygplansskatten är ett jävla skit.
Nu har vi baxat den ända hit.
Har precis bokat två tur&retur-biljetter Skavsta-Milano andra helgen i december. Vi ska fira lucia med Zlatan på Stadio Delle Alpi.
Men det sjukaste är att biljetterna kostade 11 spänn styck.
Fyra gånger 11 är 44 kronor.
Ändå slutade notan på 948 kronor.
900 spänn i skatt alltså.
Hur många procent är det?
Astrid Lindgren skulle gråtit blod.
Skitsamma.
Det kommer bli underbart!

Kö i sol

Igår ringlade sig kön utefter Chokladfabriken mittemot mitt kontor. Malmös reserv av näspiercade tjejer och tatuerade killar hade slitit sig från internetcaféerna och pokerdatorerna och radat upp sig i solen. Det var nämligen audition till TV3:s nya danssåpa. Utefter hela husgaveln satt lappar med texter som förklarade att den som är med på audition frånsäger sig all rätt att ha synpunkter på det material som filmas under tiden. Allt som händer innanför lokalens väggar är STRIX egendom.

I höst kommer vi att se dem gråta ut på löpsedlarna.

Kajsas orkester

Köper svenska folket inte skivor längre? Igår släppte Kaizers sin nya skiva, och jag tänkte fira att jag jobbar heltid med att köpa den på självaste släppdagen. Väl på Masthugget förvirras jag av att de har byggt fem stora bostadshus med till synes fina lägenheter i precis där. Skumt, det har varit arbeten och skit där hur länge som helst, men bara gropar, och så är man borta ett halvår och vips är det 3 års internkö för att få bo där - folk i varje håla, som har satt upp speglar med guldram och fikusar på balkongen. Sen Skivhugget som skryter med Kaizerssläppet på sin hemsida. Men en lapp på entrén säger åt oss att gå runt. Aha, de expanderar! Men vad har hänt? Köper folk inte skivor längre? Det har flyttat in i den lilla trånga delen som var vigd åt klassisk musik förr. Och så har de inte fått nån post idag och vet inte om kaizersskivan kanske kommer imorgon. Då körde vi till Bengans, ”Kajsas orkestra, sa du, ska kolla här”... Fiasko. Skivan finns alltså inte att köpa i Göteborg än. Tock tock tock...

Tock tock tock, ja. Nu förstår jag plötsligt var utrycket kommer ifrån. Vi har nämligen en dunkmaskin här på bygget utanför kontoret som låter tocktocktocktocktocktocktocktock och som man blir tock tock tock av. Den dunkar sextondelar i 60 bpm ungefär (4 tock/s) och det är inga små stockholmsknackningar heller, det här är västkustskt betongdunk i balkantempo!

Superljudteknikern M'Bok?

Jag tror kanske att jag har nämnt att jag inte har kunnat prata sen sommartoppen. Nu börjar jag få tillbaks en obskyr bas och jag har fått en vitlök från en kollegas franska vitlöksodling som jag tydligen ska äta upp på lunchmackan för att bli bra. Jag skulle hålla i en presentation för hela företaget igår, men fick istället träna upp min förra chef som skötte snacket medan jag mimade.

Ni som förresten var oroliga för att Angton skulle ha förirrat sig bort från sommartoppen tillbaks till studiegången kan nog slappna av. Det första som möter mig när jag kliver in på hotellrummet där sommartopsefterfesten är, är en snubbe som heter Men, Mask eller Mal eller nåt sånt, och som när jag presenteras som Sebastian svarar "ja, vi såg Bastian". Anton är bland de sina! Och jag tyckte nog de tittade på honom allihop med lite tindrande ögon, oavsett om de krockade lite i nån diskussion eller inte.

Slutligen skulle jag vilja tacka Mångs för de fina bilderna. Tänk att jag skulle få vara med på två av dem! Men jag förstår inte hur jag kunde få för mig att försöka hoppa ända till Bornholm om det är så långt dit. Dunk dunk dunk...

Bilderblogg

Äntligen tillbaka i civilisationen.
Min semester i bilder:

Frida och Kaka gifte sig. Dom var söta. Jag var toastmaster.

"Where the action is" i Göteborg. Här är jag och Sebban på Moneybrother. Fast Håkan var bäst så klart.

Hallands väderö sedd från Torekov. Grymt ställe.

Hannah i Hovs hallar. Nationalpark på Bjärehalvön som har något med istiden att göra.

Tor och Hannah vid Ales Stenar i Kåserberga. Satan vad det blåste. Här står vi precis vid det där stupet som Sebban envisades med att hoppa ut över när vi var där senast. Vansinne.


Skål. Eriks och Tors hus i Skillinge firas med den ädlaste av drycker.

Måns på Stenshuvud. Någonstans i bakgrunden: Litauen.

Anton och Sanna interJUVar Martin Stenmarck på Sommartoppen i Göteborg. Vi fick rösta på låtar men lyckades varken få med Timo eller Kanye West på listan. Skit också.

Sen gick vi ut och drack sprit. Här håller Hannah tal. Karin, Stjärnan och Seb lyssnar.

Jag blir så lycklig

En av anledningarna till att jag gillar bloggeriet är att man får respons -- något man knappast är bortskämd av som journalist (förutom från föräldrarna). Mediefolket sitter och tiger framför radioapparaterna och tidskrifterna. Men ingen utvecklas av tystnad. Inga fel rättas till. Ingen glädje sprids.

Jag publicerade en text om ljud på The Jet Set Junta som jag ursprungligen skrev för Kristianstadsbladet. I tidningen blir det jävligt snyggt -- såväl i pappersversionen som på nätet. Redigeraren har hittat kongeniala bilder och kulturredaktören, som har tagit initativ till den lysande serien Sommar med ljud, är otroligt bra. Men trots att texten publiceras, försvinner den ut i mörka intet -- ett vacuum, ett bottenlöst SCHLURP, som Kjell Alinge skulle sagt. Texter försvinner i tidningar. Radioprogram går upp i etern.

Det sker inte på JSJ (eller här, för den delen). Där blir det diskussion och samtal. Tankarna jag presenterat i texten går vidare och utvecklas. Texten är bara början. (Här ligger kommentarerna.)

Diskussionen är en naturlig och väsentlig del av bloggkulturen -- men något som mediekulturen alltid ansett sig vara för fin för. Därför är ställningen mellan blogg och media just nu 1-0. Nu ska jag lyssna på din doukmentär, Anton.

Publicerad i Världen Idag

I fredags pubicerade Världen Idag en debattartikel författad av mig, där jag kritiserade en nyhetsartikel om homosexuellas livslängd, baserad på en studie av den kontroversielle amerikanske forskaren Paul Cameron på Family Research Institute. Vad det är för institut framgår mycket tydligt efter några minuter på sajten. (Och här kritiseras Paul Camerons person och metoder.)



Cameron har studerat dödsannonser i gaytidningar i USA, och genom dessa räknat ut vad han inbillar sig vara medellivslängden för homosexuella - eller för den homosexuella livsstilen, som är det religiöst korrekta begreppet. Dessa tidningar motsvarar närmast gratisbladen QX och Kom ut i Sverige.

Att detta är en fullständigt befängd metod är egentligen självklart, men när det gäller att förtala och smutskasta homosexuella är alla medel tillåtna. Det visar Världen Idag gång på gång. Och det visar de i sin kommentar till min artikel.

När man skriver till Världen Idag måste man kalkylera igenom varje liten detalj som de kan komma att välja att missförstå och vända mot den som är kritisk. Vad jag inte räknade med var emellertid att tidningen skulle välja att bortse från det jag skrev.

Min kritik av Camerons metoder baserar sig på att urvalet av dödsannonser i gaytidningar inte är representativt, eftersom:

1. Tidningar av det här slaget speglar gaylivet i städerna.

2. Oproportionellt många unga homosexuella söker sig till städerna, således blir det också fler unga som dör i städerna

Vidare skriver jag:

Således utelämnas homosexuella i småstäder och på landsbygden, liksom det stora antalet homosexuella som inte tar del av städernas gayliv, och som inte läser eller kommer i kontakt med de aktuella tidningarna. Och framförallt utelämnas förstås alla de som inte är öppna med sin sexualitet.

På detta svarar Världen Idag bland annat:

Tor Billgren hävdar att dessa minnesord speglar verkligheten endast för storstädernas homosexuella. Det gör inte siffrorna mindre intressanta. Om genomsnittsåldern för öppet homosexuella i storstäderna som tar del av storstädernas gayliv är cirka 60 år så är det ett forskningsresultat som förtjänar uppmärksamhet.

Nej, Världen Idag - det ÄR inte genomsnittsåldern för öppet homosexuella som tar del av storstädernas gayliv heller. Premissen för det skulle vara att gaytidningarna skulle ha någon sorts register över "sina medborgare", men så är det inte. Däremot är det genomsnittsåldern för de som har anhöriga som skickar en dödsrunor till gaytidningar. DET är vad Camerons undersökning möjligen visar. Vad intressant! Undra vad medelåldern är hos dom som har anhöriga som skickar runor till fisketidningar eller Meccanobladet?

De väljer också att blunda för att jag undestryker att flera betydande grupper utelämnas med Camerons metod - nämligen

1. de som inte tar del av städernas gayliv (jag själv betraktar mig knappast som en del i Malmös gayliv, till exempel. Om jag skulle dö skulle Erik inte skicka en dödsruna till QX. Möjligen skulle QX skriva om mig för mitt arbete med att föra okunskap om homosexualitet till ytan.)

2. de som inte kommer i kontakt med de aktuella tidningarna

3. de som inte är öppna med sin sexualitet

Världen Idags visar med sitt behov av att vända och förvrida det jag skriver, att de har väldigt lite kött på benen. Den som har självförtroende för sin sak vågar ta en seriös diskussion. Därför finns det anledning att vara mycket optimistisk!

Trend?

När jag häromnatten stod på ett lagom suddigt och ölblött järntorg, såg jag en man med galen blick riva ner alla affischer från en vägg där. När jag med armen om min gode vän Rickard frågade hans kompis vad som var på gång, fick vi veta att vi sätter upp vänster- och bögpropaganda men så fort de sätter upp nåt nazistiskt, då river vi ner det! De kände sig som en diskriminerad minoritet - det är en hård och orättvis värld.

Igår så, bekymmersfri, på väg till sommartoppen, går jag nerför Avenyn. Jag ser ett gäng framför mig med tidningar i händerna. Jag kan inte riktigt avgöra om det är faktum eller greenpeace de säljer, men jag vill av någon märklig anledning som jag inte kan stå för, inte konfronteras med det nu, så jag fäller ut skygglapparna, tittar rakt fram och försöker undvika dem. Tills jag står mitt ibland dem och ser att det står "nationellt motstånd" på tidningarna. Usch. Jag har faktiskt inte stött på nazister i centrala Göteborg på det viset förut, inte så många samlade. Hoppas det inte är en trend.

Dagen efter

Erik och jag valde att gå hem efter den förträffliga RANDOM-natten på Chokladfabriken. Det var grymt bra - samma lokal som jag fick min Tough Alliance-uppenbarelse uti, samma lokal där jag såg dem hångla efter spelningen. Maria och Anders, Mattias Kroon, Joakim Borda. Och Piotr M jobbade med en artikel om Love at first site och Malmö by night till Nöjesguiden - den längtar jag efter. (Men varför var inte Eric Schüldt där?)

Vi gick alltså hem, och besparades alltså det förfärliga elände som Martin Ekelund beskriver på Sidospår. Natten är full av skit.

Sommartoppen

Hej!
Åhhhh, vilken lättnad det är att kunna kommunicera utan att prata. Jag har helt supit bort rösten. Eller inte så mycket supit som sommartoppat bort den. En halssjuka som inte hade släppt än och sen direkt på det jury i sommartoppen (skratta inte Tor, du gör samma grej om en vecka!) och Anton som hetsade oss att skrika och härja. Showen var kalas med snorhögt tempo. Roligast var Antons fråga till idol-daniel: "är det där din riktiga röst eller har du tagit lektioner?". Hur ska man som plaststjärna och sånglektionsaddict ta sig ur den frågan på ett diplomatiskt sätt? Bäst var Laleh även om resten av publiken inte fattade det, och mest pinsam var Stenmark som frågade en dragspelare som hade spelat med Totta Näslund ifall Totta gillar kräftor. Men det är orättvist att säga så, för Martin var en naturbegåvning som beskrev väldigt radiovänligt vad lyssnarna inte såg och tacklade fantasilösa tonåringar på ett lysande sätt, medan Laleh inte alls fixade att vara kvick och fräck i toppens rosa soffas snabba intervju.
Efter toppen drack Måns, Hanna, Anton, Karin, min kompis Nils och jag öl och åt i Kock och Vins tält och gick sen vidare till Magnus och Magnus innergård där bartendern vägrade servera öl så vi fick drinkar. En jättefin kväll som slutade med att jag tappade rösten på Antons hotellrum och sen fick mig en skön match av honom på dansgolvet på Nef. Och vet ni, Anton Berg hittade inte till Nef utan fick ringa oss och fråga var vi var!!! Vilken göteborgare va?
Med svullen hals vandrade jag hemåt i duggregnet och ropar som hejdå till Anton att det vore ju kul med en stor reunion med hela kustarnikgänget. Men samtidigt vet jag ju att det inte är i min volratthamstvåa den kommer bli av.
Kram vänner,
/seb

Kulturbolaget 1

I Malmös bankomatglesaste område finns det uteställen som inte tar kort. Jag vet - det är en paradox. Men det är sant. Inkonst när det låg vid Folkets Park tog inte kort. Restaurang Möllan tar inte. Och KB tar inte. Detta annonseras med små dryga plakat med ett överkorsat Visakort. Jag har ofta funderat på varför. Har det med telefonledningarna att göra? Är de inte dragna så långt som till Möllan och Bergsgatan? Jo, det måste de vara. Jag har ju mitt kontor alldeles bredvid, och min telefon fungerar alldeles utmärkt - numret är 040-235390. Handlar det om någon sorts envis konservatism? Eller finns det politiska orsaker? Vilken ideologi representerar kortanvändande i så fall?

Skit samma.

Kulturbolaget 2

När jag gick på mellanstadiet hjälpte musik- och bildlärarna sexorna att ordna discon i idrottshallen. De textade jättefina affischer och jag minns särskilt en formulering som jag alltid funderade över: UTGÅNG = HEMGÅNG. Det betydde tydligen att man inte fick gå ut. Och om man gjorde det fick man inte komma in igen. Jag tror att regeln fanns för att de lite större och tuffare barnen inte skulle gå ut och dricka alkohol och röka cigaretter i buskarna, men jag är inte säker. Jag tyckte i vilket fall som helst att det var en konstig regel - att man inte fick gå ut...

På KB igår fick jag en flashback från min barndoms diskodanser: Utgång är lika med hemgång. Hörde jag rätt? Får jag inte gå ut? Är jag fast? Måste jag stanna? Tänker ni hindra mig från att komma in igen? Hursa?

Som tur är var lösningen på problemet inget dilemma. Vi gick självfallet till Tomboy istället. Där blev vi bemötta som vuxna och kunde betala med kort. Så enkelt det kan vara ibland. (Det var visserligen trevligt att träffa mono, M (vilken underbar klänning du hade...) och R, och musiken var bra... Men...)

Kulturbolaget 3

Varför tar inte KB kort? Varför tar inte KB kort? VARFÖR tar inte KB kort? Varför tar INTE KB kort? Vad finns det för anledning? Vad är själva orsaken? Vad vad vad?

Ens mamma

Såhär då:

När Elise skulle intervjua en författare från Skedevi, som hette Holger Lewin, frågade han om Elise hittade till Skedevi.
"Jadå, jag har varit där. Jag har en kompis som kommer därifrån."
"Jaså?"
"Ja. Sebastian D."
"Honom känner jag inte till."
"Hans pappa är konstnär och hans mamma är kyrkovaktmästare. De bor i prästgården."
"Åh! Susanne! När jag leder guidade turer i Sörmland brukar jag, när vi närmar oss Skedevi, säga, 'nu ska vi besöka en kyrka som har rikets vackraste vaktmästare'."

För dem som inte har mött Susanne kan jag tala om att hon även har Sveriges vänaste telefonröst.
Tyvärr har jag ingen bild, men hon är ganska lik Liv Ullmann:

Semester!

Om två helger har vi sänt sommarens sista Sommartopp.

Då blir det en hel veckas ledighet för mig. Hurra.
Det kan låta kort men jag var ju ledig fyra veckor i januari och två i juni, så det blir kanon.
Jag och min förtjusande flickvän & partner in crime tar oss ner till Barcelona mellan 22 och 26 augusti.

Nu till min fråga:

Vad får man inte missa i Barcelona?

En bra lista:

Banken (Lånade ut pengar till vår topp-lägenhet!)

Hotell Rwanda (ruskigt bra, på DVD)

Batman (Vilket LJUD, på Bio)

Sommartoppen (Flåshurtigt toppenprogram, i radio)

iPod (Musikbiblioteket, i fickan)

Änglarna (Ledarlag, i allsvenskan)

Premier Leauge (Arsenal, i toppform, ge mig en tv-match NU!)

Uppmans intervju med Daniel Nyhlén (P3-radio när den är som bäst, förra veckan i Uppman i P3)

Världen Idag...

Ingen har väl förresten missat hur elegant den kristna tidningen Världen Idag försvarar nazisters rätt att basunera ut att "gaylobbyn" arbetar för att avdramatisera pedofili, och att homosexualitet "har en moraliskt nedbrytande effekt på folkkroppen". Världen Idags försvarskampanj gäller samma nazistiska organisation som inför Pridefestivalen kastade gatstenar genom fönsterrutan på ett gaycafé i Stockholm (Svenska Motståndsrörelsen). Jag skriver om det på min hemsida. Läs gärna Richard Slätts ledare om Världen Idag och Svenska Motståndsröreslen på Expo.

Jag raljerade förresten om kopplingarna och språkbruket här på Kustarnik redan förra månaden.

Atombomber och granater

Kolla gärna in atombombstexterna på The Jet Set Junta. Jag blev barnsligt stolt över min om Ikaros död. Äsch, jag publicerar den här också. Varning för korsblogg!

= = = = =

Den vackraste av alla drömmar är den om att kunna flyga.

Stormen av glädjerop
och de älskades röster
från jorden
gav mörkret sånger
som fyllde dem med floder av honung
i ett ögonblick
då de flög in i solskenet ovan jordens natt
och mötte en flock sovande svanar
som med vingarna utspända
seglade likt en fullriggare
mot Polstjärnan i norr.

Men det är en dröm som har dödat fler människor än någon annan dröm. Bränt dem, lemlästat och vanställt dem. Förstört deras hus. Ty priset för denna mest fulländade frihets- och skönhetsupplevelse, är att man kan komma att tvingas döda. Lyda order.

Den ömtåliga sårbarheten en människa känner när hon är som lyckligast (eller när hon älskar), våldtas av den yttersta konsekvensen av lyckan: att flyga bomblasten till målet och trycka på knappen. Det var denna konflikt som gjorde Åke Hodell till konstnär.


Den gestaltas tydligast i diktsamlingen Ikaros död (1953), som handlar om en bombflygare med en vätebomb i lasten, men en vi ser den också i många andra av hans verk, till exempel USS Pacific Ocean (1969 – i akut behov av remix) och General Bussig (1964 - perfekt).

Varje sekund
förlorade han nu höjd

Varje sekund
rycktes något loss
från hans flygplan

Varje sekund
gick något sönder
inom honom själv

Och hans ögon
djupnade mot döden
då han plötsligt kände
att någon rörde
vid hans roder
och vid hans finger
på bombens utlösningsknapp
och han såg
hur människorna
nere på jorden vaknade
och blickade uppmot honom
med ögon som vita duvor

och slagen
störtade han i havet

Receptionistens klagan (Växelspråkbruk)

Se hit alla EK-iter*
här kommer något som jag hoppas biter
Ni ska få er en läxa
från växelns elaka häxa

Ni måste lära er att till växeln ringa
när ni på sammanträden måste springa
Även semester och komp vill jag veta
så jag slipper att förgäves efter er leta

Det är lätt att glömma det kan jag förstå
Men gör ett försök, det måste gå
Om EK ska fortsätta leva
måste vi efter god service sträva
I växeln ska lämnas klara besked
Det måste ni kunna hjälpa mig med

Du vet säkert om ej detta dig berör
Och dig är det ej heller ämnat för
Men alla er andra, det är er jag vill klandra

När du detta läst
sätt igång direkt
Så kommer EK snart att funka perfekt
Det är inte så svårt att fatta luren
Tala om när ni går och helst också returen

Nu tar vi nya tag
tycker min avlösare och jag

/FLICKORNA I VÄXELN


* EK = Eskilstuna-Kuriren

Och idag åker jag till Örebro

1.
Studentbostäderna i Västra Hamnen är något det! Mattias Kroon bjöd på middag i sin lånade våning, och Where the action is-konserterna hördes genom regnet. Jag messade Ola S. om att vi tjuvlyssnat på spelningen torrskodda, och med fulländad tonfisk.



2.
Det var första gången jag var på Sommarklubben. Första gången för att jag inte vågat mig dit på grund av Lilla Torg. Lilla Torg är en raggig best. Den sunkdumma och snorfulla maskulinitetens mest ömkansvärda utpost. Men sommarklubben var bra. Vi träffade Peppe Melin, Anna K och Joakim Borda som hade festat med M & R. Men redan två stängde det. Redan två stänger allt på Lilla Torg. Jag pallar inte att höra hur musiken tystnar och se hur ljuset tänds, så jag gick ut och ställde mig på helvetestorget med mitt stora paraply och väntade på de andra och beskådade den havererade och stingsliga manlighetens desperata försök att nå uppprättelse genom gruff, bråk och svinieri.

3.
Vakten på KB tyckte att Joakim verkade lite trött, så vi köpte fettig mat och gick hem istället. I trapphuset snubblade Joakim till, och hans strips + fetaostsallad spred sig i ett estetiskt fulländat actionpaintingmönster på trappan. Fram till kvart i fyra försökte jag förstå det Joakim förtalte om Bolivias idiotfeodalism. Läs mer om det på Diagnos (rubrik Jag vill inte vara Kicki Danielsson).

Bla blablablablaaa blabla blabla

Le spectacle en général, comme inversion concrète de la vie, est le mouvement autonome du non-vivant.

Studiegången

Karin och jag funderar på att flytta från vår lilla lägenhet i Volrat Thamsgatan i det centrala området Johanneberg till det ordentligt avsides Studiegången. Jag byter 7 minuters promenad till jobbet (Karin 4 minuter till skolan) mot 35 min buss alternativt en svettig cykeltur. Och husen på studiegången är ordentligt slitna och fula. Att ta sig hem efter en sen natt blir plötsligt ett besvärligt projekt som bör planeras. Dessutom är lägenheten sgs-plastig och ful och en tusenlapp dyrare.

Fast jag kommer nog inte att jobba varje dag, och dessutom tycker jag nog lite om att åka buss och ta mig tid att läsa och lyssna på musik och tänka och tjuvlyssna på folk. Och att cykla när det är fint väder sparar väl bara tid från annan nödvändig motion? Precis bredvid studiegången ligger Skatås och Härlanda Tjärn. På Volrat Tham när vi är sugna på en promenad har vi att välja mellan vägen till jobbet, vägen till skolan eller vägen till affärn. Vi tjänar 23 kvadratmeter, ett rum och en spisplatta. Dessutom kommer jag mycket närmare minna vänner Jonas och Johan, och att gå ut och supa är inte lika viktigt längre. Utsikten i vardagsrum och sovrum är skog och fatta att ha ett arbetsrum!

Men när jag ser att det är mycket längre kö till den lägenhet vi bor i undrar jag om vi är helt tokiga? Jag har hört säkra rykten säga att Anton Berg har bott på Studiegången. Hur trivdes han där?

Talangton Berg!

Talang är begåvning. En särskild fallenhet för något.
Ordet kom in i svenskan från det franska talent i början
av 1700-talet, och stavades då även så. Ytterst är ordet
bildat av grekiskans tálanton, ett gammalt viktmått och
en myntenhet.

(Ur: Om ett ord)

Boktipset

Bruano, Venedig


Jag tipsar om sommarläsning på DigFi. Det är det gamla vanliga, ni vet...