Musik från Göteborg

1. Malmöfestival.

2. När jag såg Silverbullit på KB för några månader sedan blev jag riktigt ledsen. Deras senaste skiva är så grymt bra, och spelningen var så grymt dålig. Redan då kunde jag konstatera att det berodde på ljudet och ljudtekniken på KB, och det bekräftades på festivalspelningen ute på Mölleplatsen. För den var bra. Helt otroligt bra. Och basisten är den bäste sångaren.

3. Det var nervöst att återse The Tough Alliance i Malmö. Förra spelningen på Chokladfabriken i mars 2004 rörde mig på djupet på ett sätt som ingen konsert hittills. En utanpå-kroppen-upplevelse (OBS: inte UTANFÖR). Skulle de fördärva allt med sedvanligt dumknarkat aggrodreggel? Eller göra något bra? Förbandet som jag inte vet namnet på - har inte heller avsikt att ta reda på det - var besvärande. Innan på dagen hade komikerna Åsa & Gertrud parodierat tysk konsthögskole-pretto-elektronika, och detta skulle kunna vara någon sorts förlaga från verkligheten som överträffade parodin. Fast med bimbovibbar. "Den här låten har jag skrivit tillsammans med Bingo Rimér..." Oj, verkligen? "Vårt musikprojekt undersöker perceptionerna av arketypen bimbo", skulle de kunna säga i en Bang-intervju.

Genom att applicera oss med traditionell bimbo-semiotik (typ sjuksköterskeunikformer) utforskar vi glappet mellan den skenbart objektiva uppfattningen av bimbobegreppet, och den intellektuella tyngd som narrativen i våra texter (vi föredrar att kalla det ordkompositioner) förmedlar.

En av förbandets funktioner skulle kunna vara att få folk med konventionell uppfattning av en konsert skall vara (ett band som spelar instrument och sjunger på en scen) att vara tacksamma för att The Tough Alliance varken sjöng eller spelade på scen.



När introfilmen började - nån sorts brittisk socialrealistisk skolscen - visste jag att jag inte skulle bli besviken. Så snyggt, så snyggt, så snyggt...

Musiken görs färdig i studion, och där är den perfekt. Då finns det ingen anledning att försöka återskapa den på scen. Det försöker de inte göra heller. De gör något som är jävligt snyggt istället, med rörelser, video, ljus och aggresivitet. Deras adrenalin- och testosteronångande utstrålning smittade av sig bland publikens ängsliga tjugoåringar, det blev gruff och slagsmål och Mattias Kroon utbrast glatt "Det har jag inte sett sen jag bodde i London!"