Hockeydans med marionettminister

Den ser nästan helt levande ut! (Äsch det funkar inte, ni måste klicka på "Webb-TV här dansar Foppa...")

Your Noise Is Our Music

Kommer du upp Tor? Viktor Sjöberg, är det
din kompis som var med oss på Fennesz?
Soffan är lite kort, men vi har en madrass i arbetsrummet.

Hört på Medborgarplatsen i går kväll:

"Åh, en masspsykos. Trevligt!"

Mannen som inte vill bli stor

De personerna borde fan avrättas, på riktigt. Det är ingen mänsklig rättighet att ladda ned musik. Du vill inte gå till jobbet och jobba gratis. Fattar man inte det är man dum i huvudet.

Petter - Mannen som inte vill bli stor, vässar argumenten i dagens Sydsvenskan. Jag misstänker att utfallet beror på hormonrubbningar i samband med könsbytet. Ni har väl sett att han har fått bröst?

Dagens nyhet

Den här grejen har allt!

Lördagspromenad på Drottningholm

Foto: Frida eller Kaka

Guldfiskar

Varför lyfts tesen om att Palmemordet var en förväxling upp som något nytt? Att Sigge Cedergren skulle ha varit den verkliga måltavlan var ju huvudtesen i en dokumentär som sändes i TV4 redan för 5-10 år sedan. Är minnet kort?

Brösarp, Österlen

Debuten som toastmaster igårkväll gick utmärkt. Blott två tal att fördela, men desto fler sånger (varför VARFÖR ska det sjungas?). Inte för full heller, hoppas jag. Det var alltså Ola Nilssons 30-årsfest, som hölls i kombination med moderns 60-årsdito och mormoderns 90. Otroligt bra buffé som presenterades av den förföriska Eve, som pratade om roooz-peppar (d.v.s. rosé-) och ’allonsås.

Kvällen började dock med att jag upptäckte att jag hade glömt mina kostymbyxor. Skulle jag tvingas vara toastmaster i svart kavaj, jeans och svartblanka skor? Skulle jag behöva se ut som en försäljare på NRJ eller Dressmann? Jag skar tänder – hade jag glömt dem i Skillinge? Eller i Simrishamn? Det visade sig att det var Simrishamn, och det fanns inte tid att åka tillbaka och hämta, och jag skulle aldrig begära av min mor att hon skulle leverera dem. (Jag vet att hon hade gjort det om jag hade frågat. Just därför…) När jag hade givit upp allt hopp kom Erik på den enkla idén att be Christoffer – som ännu inte hade lämnat Simrishamn – hämta upp pantalongerna. Enkelt. Sålunda blev jag fin.

Eftersom majoriteten av gästerna var 30-, 40- och 50-talister fick vi finna oss i enmansorkester som körde dansband och Elvis. Men karln sjöng mycket bra, och arrangemangen var helt OK. Tokdans, folkdans, foxtrot och vals. Jag har aldrig svettat ner en kavaj så…

Men jag blev ovän med enmansorkesterns fru. Ola behövde nämligen spela upp lite musik från sin dator, men saknade datorhögtalare. Så när jag besiktigade enmansorkesterns sladdar och mixerbord för att hitta en lösning, drog hon mig avsides och kallade mig respektlös, fastän jag bedyrade att sladdar och mixerbord är mitt yrke. Det går inte att förstöra ett mixerbord genom att titta på sladdarna. Inte ens genom att plugga i en sladd. Men det här var tydligen mycket komplicerat, fick jag veta. Som om mixerbordet styrdes av trolleri. Det förvånade mig inte det minsta att ”inte ens hon”, som hon sa, ”fick röra hans grejer”. Min största ångest var att råka hamna framför henne under parbytarfolkdanserna – men hon kände väl på samma sätt, och avstod från dans helt och hållet. Gott så. Surt folk har inte på dansgolv att göra.

Frukosten på Gästgiveriet var strålande. Prinskorv, bacon, ostar, patéer – ja ni fattar. Kaffe, joser och Kiviks helt enastående grumliga äpplemust. Men personalen ville inte steka fler ägg till oss ”frukosten slutar ju om en halvtimme, vi brukar inte göra det så här sent…” Jag blev snart varse att jag inte visste var mobilen var. Det blir så när man befinner sig på ställen med den ständiga texten Endast SOS-samtal i displayen. Eftersom telefonen förlorar sin funktion, glider den ur fokus.

Alla vet vilken fruktansvärd katastrof det är att förlora sin mobiltelefon. Jag kan INGA telefonnummer. ALLT finns i apparaten. Och det är det numret mina uppdragsgivare ringer på. Helvete. Och inte kunde man ringa efter den – Brösarp saknar ju mobilteckning. Jag skulle inte ens kunna ringa en eventuell upphittare.

När jag förlikat mig med att behöva fixa ny mobil fick jag en sista ingivelse att återvända till gästgiverirummet. Och där låg den. Inkilad mellan madrasserna. Yes. Adios Brösarp. Skaffa mobiltäckning nästa gång.

Buss till Skillinge, Sverige vann visst någon medalj, badkar, Star Wars. Nu är klockan kvart över åtta och jag ska värma upp bulgurn från i fredags. Artur Lundkvist-artikeln ligger klar för sändning, och imorgon blir det nog Malmö igen. Jag har inte fått gjort hälften av allt jag hade bestämt mig för – men jag har fått sitta med ansiktet vänt mot havet.

Hos Pelle

Äntligen en lyxrestaurang med en vegetarisk meny gjord med kärlek! Det är väl ingenting för er storslarvare, men det blev min största nota någonsin. Trots att det slumpade sig så att vi var sugna på just de röda viner som var billigast... Vi blev placerade i ett chambre séparé, vinkällaren, och blev serverade av en göteborgsk mat-Tina. Så även om det inte låter nära på så spännande som det var:

Dadel- och honungsrostad endive
Stekt tofu med lökpure, rosmarinpotatis samt linsdressing
Bakad citron- och nejlikepudding med chokladfondant och pomelosallad

Fredagslunch

Cat5

Jag tror inte killarna i publiken fattade ironin i refrängen till Cat5:s hit: "I'm too sexy for my jeans, I have to take them off, before you put your hands on my ass". För precis när de två identiska, unga, söta flickorna sjöng det så passade de på att lägga handen på den provokativt utputade rumpan. Gubbsjukan hängde i luften. Det blir en märklig men väldigt stark situation när protesten liknar det den protesterar emot så mycket att de är svåra att skilja från varandra.



Musiken var bra. Svängig och charmig. Och de övriga låtarna var mycket mer elektropop än den eurodiscodänga de slagit igenom med. Jag hade väntat mig tuffa tjejer med mycket attityd, men de var mjuka indieflickor som inte dolde sina uppspelta känslor. Skivan kommer bli en given partyplatta när den kommer!

Boing! Dagens boktips

Ni har säkert läst om den.
Läs den också.
Den är stor, den är tjock, den är full av bilder och allt, allt, allt om Hasse å Tage.
Åsså sitter det en kompaktskiva längst bak med en massa udda grejor.
Bomull för själen.

Söte bror

Om kommentarer

Igår hemma hos Måns serverades gudomlig Tårta samt fin-fina pajer.

Där pratades också blogg.

Hannah berättade att hon ibland kan tycka synd om inlägg som inte får kommentarer.
Ibland kan hon rentav känna sig tvungen att sympatiskriva in en enkel rad, liksom bara för att.

Så har jag inte tänkt tidigare.

Jag tänker mer: Okej, bra skrivet, jag håller med, har inget att tillägga. Jag har blivit upplyst. Tack.

Kanske borde jag skriva det?

Fast varför tvångsmässigt kommentera allt?

Men å andra sidan igen, Tor startade ju bloggandet för att han tyckte att det är brist på feedback i vårt skrå. Något jag starkt håller med om.

Vad tycker ni?

Östfront

Nu har jag upprättat expedition i Skillinge.

(X) Laptop
(X) Jan Håfström-litteratur
(X) Telefoner
(X) Lars Gårdfeldt-bok
(X) Avtalad telefonintervju med René Vazquez Diaz
(X) USB-minne fullt av artikelfragment
( ) Idioter
(X) Utsikt över hamnen och skutornas masttoppar
(X) Utsikt över havet, snödisigt
( ) Rökrock (helvete)
(X) The Knifes nya skiva (högt)
(X) Are you scared to get happy?-samlingen
(X) Första numret av tidningen Ondskan
(X) Vin i kylskåpet (inte än, Tor, inte före klockan 12)
( ) Frukt (skall åtgärdas snarast)
( ) Pengar (de tar faktiskt KORT här)
( ) Erik (kommer imorgon)

En kaffe med Kustarnik

Jag häller upp en espresso i en stiligt beige julklappskopp som fortfarande känns härligt ny. Till den får man en bit svart choklad med hallonsmak. Jag fattar inte varför jag valde hallonsmak. Det finns ingen logisk förklaring. Men jag antar att i längden kan dessa snedsteg bli för ditt liv vad mutationer är för evolutionen - de värdefulla stannar och bildar ny, bättre, standard.

Det var länge sen jag unnade mig finkaffe i finkoppen. Jag har varit gräsänkling i två veckor och har av någon undermedveten anledning fallit in i alla stereotypa och självdestruktiva ungkarlsmönster: dålig mat, alldeles för lite sömn, ostädat hem, försovna jobbmorgnar, Gump mitt i veckan osv. Jag lärde mig att om inte jag själv bestämmer mig för att göra något så händer det inget. När man lever ihop blir en rutinmässig vardag så mycket enklare och behagligare. Ensam blev för mig bekvämligheten till ensamhet och det blev tydligt att jag var tvungen att försöka fylla min tid med något värdefullt.

I lördags såg jag Verdis komiska opera Falstaff för 40 kronor med musikhögskolans studentlegg. Hela söndagen spenderade jag och Jonas i Särö vid havet, i skåpet står två limpor surdegsbröd på jäsning och ikväll ska jag på Uppåt framåt och se Cat5. För någon månad sedan hade minst två och förmodligen tre av dessa aktiviteter fått vika sig för internetpoker. Vilket gift!

Kul att Kustarnik hamnade i blickfånget i morse. Ett litet tag låg vi i toppen på DN:s länklista "vad skriver bloggarna" angående Elit-artikeln som enligt chefsredaktören under dagen har besökts av två personer i sekunden. Men jag kan inte första att folk blir så provocerade av Alexander Bard. Att de inte ser att de går rätt i fällan - det är ju precis dit han vill få dem. Det är som när South park gjorde ett avsnitt om scientologin där Tom Cruise ropar till Stanley "I'm gonna sue you!" och Stanley svarar "Sue me!" ungefär 4 gånger innan avsnittet är slut. Tom gick rätt i fällan och hotade att stämma dem om de visade programmet igen. Fast vad jag har hört har de inte vågat visa det igen. (Bäst i det avsnittet är när R Kelly kommer och sjunger sin 'trapped in the closet'). Pinsamt.

Annars kan jag berätta att jag bara har en vecka kvar på min projektanställning på jobbet. Den trevliga arbetsrättslagen hindrar min chef från att förlänga den och eftersom han varken vill sparka mig eller erbjuda mig en fast tjänst får jag fortsätta som konsult. Det innebär i praktiken att jag kan öka min levnadsstandard samtidigt som jag går ner i tjänst. Tack las! Tack chefen!

Nu ska brödet in i ugnen.

Puss!

Bisarrt om mailinglista i DN

Mustafa Cans DN-artikel om Alexander Bards mailinglista Elit är synnerligen bisarr läsning. Han "avslöjar" bland annat listans välkomsmail:

Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Hur kan man utgå från att något som hålls samman av det här är allvar? Fysisk och mental perfektion? Är Can fullständigt blind för ironi?

Ett antal stockholmskändisar har en mailinglista där de snackar skit om andra stockholmskändisar - det är allt. Av detta blir det en jätteartikel i DN som dryper av indignation och bitterhet. Han anklagar medlemmarna på listan för att vältra sig i skvaller, men är den största skvallerkärringen själv när han citerar de interna formuleringarna som avslöjanden och hänger ut listmedlemmarna med ett tårdrypande och bittert HUR KAN NI? SKÄMS! SKÄMS!

Senast jag läste något i samma ton var Världen Idags hårdrocksartiklar förra veckan:
SVT-program glorifierar Black Metal
Textförfattare känd ockultist

Bylines som fascinerar

Det här var roligt:

Kinky-Afro: Bylines som fascinerar

Tävling

Saxat ur Massmediekalendern:

Vid en presskonferens på TV-huset i Stockholm i morse offentliggjorde SVT:s VD Christina Jutterström ett antal nyheter inför den kommande TV-hösten. Den stora nyheten är att SVT har köpt rättigheterna till ett antal mycket populära och prestigefyllda TV-serier som vi i vanliga fall brukar få se i den kommersiella televisionen.
- Precis som alla andra företag måste SVT hävda sig på marknaden, säger Jutterström. Uppköpen är en investering för framtiden, men också ett naturligt steg i vår strävan att nå nya tittargrupper.

För att de nya programmen skall passa in i SVT:s profil har de fått nya namn i företagets anda; [...]

Kustarnik utlyser här en tävling! Det gäller att gissa originalnamnen på de tre serier SVT har köpt in. Här är de namnen:

1. Knasberga (reservförslag: Nu blåser vi farsan)
2. É bananerna fina? (reservförslag: Den galna ön)
3. Iskallt bevis (reservförslag: Spanarna i Staterna)

Fina priser.

Damien

Läbboungen.
Hundarna.
Scenen med glasskivan.
Musiken!

Trots att jag inte gillar skräckfilm egentligen är The Omen en av mina absoluta favoritfilmer någonsin.
Och det känns ju lite fånigt att de gör en nyinspelning av den, när orginalet är så jävla bra.

Men.
Det är faktiskt rätt coolt att version två släpps den 6 i 6 tvåtusen6.
Woooooo.

Einskamkeit

Shit fick plötsligt för mig att surfa omkring på en massa medelåldersplus-qx-sidor. Känner mig helt deprimerad... Så mycket ensamma människor. En man hade spänt upp ett lakan i köket för att bakgrunden skulle se fotostudiomässig ut. Men lakanet var för skrynkligt och diskstället syntes i kanten. Alla bilder var tagna solo, med högerhanden - man ser det på sneglandet och den överavspända posen. En annan man - lika ensam - var mån om att fotografera sig framför allt han tyckte om i sitt hem. Konstglassamlingen (KULTUR). CD-väggen med schlagerskivor (GALA). Skinnsoffan med handbojorna på väggen (TUFF). I munkjackan (UNGDOMLIG). Vid bänkpressen (TRÄNAD). Det överfyllda barskåpet (JOPPHEJDI). En tredje hade bara bilder på sina unga vänner. Unga vänner på café. Unga vänner hemma på middag (fläskfilé med annanas). Unga vänner på bögklubb. Så - - - ensamt...

Grattis!

Idag fyller han 28. Stort!

Många kramar från mig och Anna!

Tre typiska norrmän och ett kök

Här är en filmsnutt med tre norska musiker som gör en cover på Bonnie Tylers gamla dänga "Total eclipse of the heart".
Inget speciellt med det, säger ni.
Nähä, men grejen är att de spelar på ett kök.
Frysbox är den nya baskaggen.
Bara i Norge, barn, Bara i Norge.

PS: Förresten - någon som vet varför Sverige kallas för "Söte bror" i Norge? Thomas? Ds.

Operabaren i går

Hovmästaren: "Det ska vi ordna lilla fröken. Eller är det lilla frun?"
Hannah: "Inte än."

Lördagskväll på Östermalm

Förutom att ha ätit lunch med Måns enl. nedan har jag arbetat och umgåtts i Stockholm. I väntan på mitt umgänge satt jag ensam på Bistro Jarl och läste och drack öl och bjudedrinkar. Jeg vet inte vem som bjöd, men det kom fram en ung dam och frågade mig om det var JAG. Så befängt! Det var ett trevligt ställe med tadelfri och charmant service. Men vad klientelet beträffar, avbildar Kellerman dem som grisar.

En del av umgänget - som sedan dök upp - hade härförleden av K. Poppius i tidningen På Stan intimt förknippats med etablissemanget Riche, varför vi styrde kosan dit efter Bistro Jarl. Helt naturligt tappades flera hakor när vi nekades tillträde under förevändningen att endast stamgäster var välkomna. Lika bra det - ett sunt bevis på att det ingalunda är journalister som bestämmer över kroglivet i Stockholm. Så vi hamnade på Teatergrillen istället. Perfekt för en flaska vin under takkronan. Ingen vidrig trängsel.

Taxichauffören som körde mig hem till Sickla Udde hade just tillrättavisat en ung man som sparkat på hans bil.
- Jag klev ur och gav han en smäll. Ja jag knöt inte näven förstås, jag knyter aldrig näven när jag slår, då blir det ju misshandel...

Isjakt del II

Som ni ser i detta mobiltelefonsponsrade bildextra blev det inte mycket åka av i går.

Vi väntade i fem timmar på vind och när den äntligen började röra sig över 2.0 meter per sekund kom den från fel håll.

Jo det är sant, vinden kan komma från fel hål, Thomas och Tor.
Vi körde nämligen på plogad bana där kryss inte var aktuell eftersom banan var för smal för slag.

Annars verkar det hur kul som helst. Jakterna, som inte finns som tävlingsklass, heter Isabella och går att köpa på nätet som byggsats för den händige.

Riggen består alltså av vindsurfing-segel som fästs mot en kortare städmast. Bredden är remarkabla 2,60 meter, något som lär vara enkelt att glömma i kurvor och vid omkörningar.

Men det verkar vara en klurig sport.
Man får räkna med 20 000 för en jakt (med rigg och kanske släpkärra) sen gäller det att isen bär (man kommer långt ut på dålig is innan den brister, sen är det ett helvete att ta sig tillbaka), att vinden är mellan 3 och 10 meter per sekund och att snön lyser med sin frånvaro.

Men fan vad jag skulle vilja köra!

Anna var såklart också besviken över att min födelsedagspresent inte blev vad vi hoppats men vi kom ut på isen, åkte lite långfärdsskridskor och jag fick testa att sitta i och känna på grejejrna i alla fall.
Kanonbra present hur som helst.

Hastighetsrekord med en Isabella är 105 km/h, satt i halvvind i ca 8 m/s.

Jag var ungefär 105 km/h ifrån den hastigheten här:

Finemang

Bäst i dag:
Lögarlunch med Tor.
Raggmunk m fläsk och lingon på KB.
Mellanöl. (Fast Tor drack stark, och sött vin - så klart)
Sorbetdessert med mandelskorpa och kaffe.
Och en hovmästare som sa: "adjö".
Det borde alla hovmästare göra.

Dessutom tog Tor notan!

Heeeeere's Johnny

Ni bara måste kolla den alternativa trailern för The Shining.
Roligast just nu!

Anton Har Rätt

Det här är också från Ängel med krossade höfter. Jag hörde den för första gången i Thomas sjuksköterskevåning sommaren 2002. Eller var det 2003? Tiden stannade.

Hon badade på scenen i ett badkar
från andra världskriget, naken,
konvulsivisk, med håret löddrande
av flugor, ensamhet och blues.
Hennes hjärta var så stort att hon
och trehundra mexikanska lant-
arbetare kunde stå raklånga i det
med knutna nävar. Och alla
kvällarna utanför, som ständigt dog
av trötthet i mikrofonerna, var av
bomull, ett vitt Harlem, ihopträngt
på trapporna framför husen som
kräktes i skymningen.

Hon drack en whisky som aldrig tog slut.
Hon sjöng en sång som bara hon
själv visst hur den skulle sluta:
på en tunn madrass av snö högt
ovanför San Fransisco.

Några musiker, i slitna, kemtvättade
kostymer, som inte kände henne
särskilt väl, varken före eller efter,
la tyst ner sina instrument och
liftade in i befrielsen: ett vrålande
ghetto av vindruvor, strålkastare
och nerbrunna motell i eftermidda-
gens desperata hetta.

Hennes beundrare samlades kring
eldar och i gräset till en dunkel nattvard.
Ingenting hade hänt, ingenting
skulle hända, och Grand Canyon
var full av likgiltiga, misslyckade äktenskap.
En blåsig dag i mellanvästern, med
vita schäferhundar på gatorna,
medan bilarna på motorvägen står
stilla i snöstormen sedan månader
tillbaka och boskapen sparkar i
de bruna köken, kommer hon
tillbaka, sätter på sig de skitiga
solglasögonen och skrattar:
”Det här är ju inte klokt, så mycke
ståhej för min skull.
Vafan är meningen?
Vafan är meningen?
Vafan är meningen?”

Hela skivan är ett mästerverk. Jalmo är Melinda Wredes far.

Helglyssning

3 JIM MORRISON
ANDERSON, FRANK/BROLUND, STEFAN/TOLONEN, JUKKAJALMO, CURT
ÄNGEL MED KROSSADE HÖFTER / SONET SLP 253100:07:25

Lysande radio från Eldoradio 2 februari.
Lyssna från 12:00 typ...

Så bra har ni aldrig hört honom!

Nu, Måns och Anton, får jag äntligen sluta mig till er dyrkande skara. The screen door slams... Den går på repeat här hemma, och det är tamejfan det bästa jag har hört!

Oviktigt om paltor

Jag måste bara få påpeka en grej som egentligen är en stor jävla parentes. Jag vet inte vad hon heter, men hon skrev en krönika i Expressens filmtidning om Canada Goose *Zzzzzzzznark*. Om att hon hellre skulle gå omkring i en hundkostym, än en Canada Goose-jacka... Och så vidare och så vidare.

Jag har två synpunkter:

1. Att tro sig göra Det Stora Canada Goose-avslöjandet 2006 innebär evig dumstrut.

2. Att kritisera och håna Canada Goose-bärare 2006 när det har blivit en svennebananjacka är fegt och ynkligt. Hon skulle varit framme med pennan våren 2001 när Biblioteksgatan blev en gåsfarm. Men då kanske man inte var lika säker? Det är först när noblessen lägger av sig paltorna, som det passar att sparka. Nedåt då, för säkerhets skull.

Parentes, som sagt. Parentes...

Utvisning

Vad är det för kretin som har gjort signaturen till Turin-OS? Det var det sunkigaste jag har hört. Varuhuset lät gammalt redan när det sändes.

Tillkännagivande

På sitt tjugonionde år började han kamma över.

Grissom hjälper tjuvarna

Enligt New York Post har program som CSI inneburit att skurkarna fått kunskap om hur polisen jobbar, och kan därmed försvåra möjligheten att utreda brott.

"When somebody is watching a show like 'CSI', they learn that you can contaminate evidence and cause a lot of confusion", säger professorn i rättsmedicin Larry Kobilinsky till tidningen.

Härnäst:

På söndag ska jag få kvittera ut min födelsedagspresent från Anna.
En pojkdröm blir äntligen sann.

Kolla detaljer här.

Ni kan ta gift på att jag återkommer i ärendet.

Temaresor

Ibland kan jag bli irriterad på Eriks snällhet. (Det bär drag av ett sorts altruistiskt självuppoffrande martyreri som jag har skådat hos andra som är djupt involverade i de akademiska korridorerna, kommittéerna och styrelserna. På bussen till Lund kan jag höra hur hålögda studenter försöker bräcka varandra i konsten jobba över på Nationspuben, briljera med lång tid det tog att städa upp spyorna och att de fick gå upp klockan sex för att hinna bereda ärendena till spexgruppens sammanträde, för att sedan rusa till studentkörens repetition och efter det kopiera upp sånghäften till balen - mitt i värsta tentaperioden PLUS att det är något strul med partnern, studentrummet, matsmältningen eller alltihop på samma gång.)

Nå.

Erik lovade Camilla som vi bodde hos i London (doktor Camilla, om jag får be) att ta med hennes konstorsstol som stod kvar på universitetet i Lund. Hennes institution hade inte ansett sig ha råd att skicka ner den till henne och som ett drag av snällhet accepterade hon det, och som ett drag av samma snällhet tog Erik på sig att ta med sig stolen på planet. En halv dag ägnade han sig åt att skruva sönder den extremt avancerade superergo-stolen och paketera den i två stora stora lådor. Han kånkade på dem i Lund, på Flygbussen, vi kånkade på Sturup, kånkade på Stanstead, SPRANG med dem på Stanstead (SATAN) för att hinna med sista tåget, som inte kom utan var ersatt med först buss och sedan snigeltåg. Kånkade på bussen och pressade in dem i gången på tåget, helt regelvidrigt. Sen kånkade vi på Liverpool Street Station, och kånkade in dem i en taxi. Sen kom vi fram till Islington, och då var det fanimig slut på det förbannade helvetskånkandet. Givetivs hade vi vanligt bagage med oss också.
- Varför, Erik, kunde du inte bara säga nej? tänkte jag. Varför måste du vara så jävla snäll? (Givetvis är det bra att han är snäll. Min egoism behöver en motvikt. Komplementaritet, kallar de kristna det.)

Att resa under extrema förhållanden, med mycket bagage och snåla marginaler är det värsta jag vet. Att springa på perronger - jag hatar det. Kånka. Svettas under täckjackan.

När vi på fredagen gick i affärerna på Upper Street i Islington kom vi förbi en möbelaffär. Second Hand. Design. Självklart gick vi in. Av nyfikenhet. För man kan ju inte köpa någon i London, hö hö...

Men plötsligt stod den bara där, det var jag som upptäckte den. Mart. Visserligen något begagnad, men bara för en tiondel av vad den kostar i affärn i Sverige... I fullständig samstämmighet köpte vi den direkt - jag gick alltså frivilligt in i ett potentiellt resehelvete. Detta skulle bli ett ännu större paket. Och tyngre. Och jävligare.



Vi stod inför följande potentiella problem:
- Lådan blir för stor för taxin.
- Den blir tung och jävlig att bära på stationerna.
- Ryan Air kommer att vägra checka in den för att den väger för mycket (34 hade de sagt på affärn)
- Vi får betala 8 euro per överviktskilo på allt över 15 kilo - det skulle bli 20 kilo = 1500 kronor...
- Den misshandlas av bagagebetjänterna
- Den kommer inte fram
- Den får inte plats på flygbussen från Sturup

Men det löste sig så här:
- Lådan fick precis plats i taxin.
- Den var tung, men hanterlig på stationerna (det finns ju för jävulen vagnar)
- Ryan Air checkade in den med glädje - den vägde 34 SKÅLPUND, inte kilo
- Vi slapp betala överviktsböter

Genom en stor dörr på Sturup föstes lådan in, våt av snöblandat regn. Vi tog den försiktigt på vagnen. Eriks pappa kom med bilen, lådan var för stor för bagageluckan, men vi packade upp stolen och lyckades trixa in den. Hem till Malmö, upp för trappan, av med plasten... Nu ligger mina jeans på den.

Hur kan något så idiotiskt avlöpa så friktionsfritt? Borde jag köpa en lott nu?

Vad blir nästa tema för Tor och Eriks utlandsresor? Marmorbord? Inga problem!

Casanova

Äsch - Lasse Hallström hade Venedig i sin hand, jordklotets mest fascinerande scenografi, världens koolaste stad. Då är det obegripligt att han börjar filma med ett halvdant manus, och inte tar sig tid med omtagningar när aktörerna går över gränsen för det oacceptabelt dåliga. Det händer i och för sig inte särskilt ofta, för det mesta älskar jag dem. Men har man Venedig i sin hand måste man göra en underbar, ofelbar och absolut film! Så är det bara.

Casanova är helt OK. Trevlig, men onödigt slarivg.


Den oundvikliga flykten från Venedig. Sekunden före filmens bästa ögonblick. Casanova kastar sin käpp till sin älskades bror Giovanni Bruni som står på kajen. Det är när Giovanni tar emot käppen som det blixtrar till - i en kombinerad bugning, elegant, värdig och avslappnad stitter den bara där - i handen - och Venedig har fått en nya Casanova.

Public Service-service

Den här veckan sänds inspelningarna från Palladium Baroque i Malmö. Jag är programledare och har även gjort små intermezzon som sänds i pauserna. Here we go:

Onsdag 8 februari klockan 19.30-21.00
Konsert med Baroque Fever

Intermezzo, runt 20.00: Intervju med violinisten Bjarte Eike, och musikforskaren Anders Hammarlund, som berättar om det slovakiska instrumentet fujara.

Torsdag 9 februari klockan 19.30-22.00
Konsert med Mare Balticum. Styckena presenteras och kommenteras av undertecknad.
Intermezzo i form av intervju med lutenisten Tommy Johansson, som berättar om lutan och dess gigantiske storebror teorben (askoolt instrument!)

Efter konserten presenterar jag musik baserad på bibeltexter, bland annat ur Ein deutsches Requiem av Brahms, Arvo Pärts I am the true Vine (sällsynt liveinspelning, mycket bra!) och musik ur Matteuspassionen. Inte kunde jag låta bli att spela Hans Appelqvist heller...

Lördag 11 februari klockan 15.00-17.00
Konsert med Ensemble 1700.
Efter konserten, vid 15.45 samtalar jag med Anders Hammarlund om barockens kultur och musik. Därefter Goldbergvariatiolnerna med Glen Gould - aaaaah!



Smitsonkvartetten kunde tyvärr inte medverka.

Nynnar på

The devils right hand
The devils right hand
Mama says a pistol is the devils right hand

Bildbevis

Så här såg det ut i lördags, för er som inte var med...


Adam övervakade sushilagandet.

Lök, avokado, sesamfrön, lax, tonfisk och omelett. Mmmm. Floorsushi.

Plast-Zlatan och Elise.

Anton och Hannah gör sig fina.

Dessert: Marrängsviss. Det borde alla ha som dessert. Jämt.

Jens Lekman on tour

I torsdags spelade Karin med Jens Lekman i filmfestivalens pubtält. Tältet var proppfullt redan en timme innan konserten, så de flesta av våra vänner fick vända besvikna. Men de riktiga fansen stod utanför i minusgrader och såg hela konserten genom glasväggarna. Ikväll ska bandet fira stjärnans 25-årsdag i Glasgow där turnén drar igång på lördag.

Tack!

Tackar för uppvaktning och presenter i helgen!

Kul att få bjuda hem folk jag gillar till nya lägenheten.

Robbans buzz var ju också en höjdare även om hans fuskträning verkar ha gett på tok för bra resultat.

Det sämsta var vårt resultat i första innebandymatchen på söndagen men jag skyller på domarn och min taskiga hals.

På det hela en superfin helg, tack var er, Thomas, Elise, Måns, Hanna, Robban och Adam!

Vykort

London
Först tycker jag att den unge mannen som ställt sig på den högsta stegen vid Speakers Corner är knäpp när han kräver att Mellanostern skall be om ursäkt för alla karikatyrer över judeanzister och kristna korsfarare. Men ganska snart inser jag att det inte är ett dugg dummare än att kräva Danmark på en ursäkt för Muhammedkarikatyrerna.

På en annan stege stod en jude som körde hela förintelsegrejen med Davidsstjärna och allt. Sjöng och predikade. Han stod där vid tolv. Och han stod där när jag återkom vid tre. Men då klattrade han ner och gick därifrån - vimmelkantig av religiös extas. Vad kan vi göra för de har människorna?

Att se: Walk the line

Filmen om Johnny Cash var som förväntat mycket bra.
Joaqin Phoenix var sjukt lik Jompa, och Reese Witherspoon var skitbra (men inte så lik June Carter).

Roligast var att typ Huddinges Linedancesällskap var på plats, iförda sina Stetsonhattar och paljettskjortor.
Undra om de gick och såg Brokeback Mountain efteråt, och gjorde en kväll av det...

Torsdag II

Arbetat med andan i halsen hela dan, spelat in två radioprogram (P2 live från Barockfestivalen, sänds onsdag, torsdag nästa vecka) - vi fick ihop det på sekunden och producenten knorrade inte när jag stoppade in en stökig Appelqvistare i slutet... På cykel genom stan i rusningstrafik, två tunga väskor som ständigt glider ner från axeln, bilar som korsar, kör om, sölar, bussar lastbilar och taxibilar. Rött ljus. Snödrivor - ticktackticktackticktack - måste hinna till kontoret, måste lämna en grej i receptionen på ett företag vid Operan, rött ljus - - - - gah - - - kommer fram till kontoret, hissen upp, springer i korridoren, öppnar dörren, hämtar grejen låser dörren, det ringer, försöker verka trevlig, tar hissen ner, cykeln inte stulen, cyklar, cyklar, väskorna glider ner, klockan på Johanneskyrkan, fem minuter kvar - - - - hinner - - - - hinner - - - - lämnar grejen...

Cyklar hemåt. Långsammare.

Trafikkaos.

Bekommer mig inte.

Konsum.

Köper belöningen.

Hemma. Bär ner cykeln i källaren, bär upp kartongen med den nya cykeln upp för trapporna, tungt, väskorna glider av axlarna, svettas, framme.

Ställer lådan, väskorna, av med skorna, byxorna - soffan

knäck-psssscccchhhhhh



.



om 90 minuter går flygbussen




.

Torsdag

+ Sovmorgon (det har jag iofs alltid, men ändå)
+ Varm macka, mjölk och nya avsnittet av Veronica Mars.
+ Uppdatera iPoden.
+ Nytt nummer av Offside, kaffe och webbradio.

- Senaste Journalisten. Under rubriken "Vad får de allt ifrån" publicerar journalisternas fackorgan felaktiga svar från inträdesprovet till JMG så att gamla sura redaktörer ska kunna sitta och ondgöra sig över bristen på allmänbildning hos de som vill ta över.
"Åhå, vet inte glinen vad aspartam är?"
"Här är en snorunge som tror att Per Albin var miljöpartist".
Det är så jävla lågt att det är svårt att ta in.
Fy fan.

Jo

det var vår kära Agnes som tipsade mig att söka radiostipendium från Författarförbundet. Det gjorde jag. Och fick. Så gick det till. Tjo!

Sett förut

24 mars - Kaizers på Kägelbanan.


*********

Tror inte jag orkar den här gången.

Hug a president

Rapport sände som vanligt i veckan. Eller om det var aktuellt.
Allt var i vilket fall som vanligt.
Förutom en sak.
Det var val i Finland.

Nåja. Det är välsom vanligt det också, det är numera en stabil demokrati med jämnt mellanrum mellan valen och tämligen högt valdeltagande i tämligen odramatiska val.

Nu var det dock ändå dramaitk på gång. Den sittande president Hallonen höll på att förlora sitt charmgrepp. Skulle hon få avgå?

Nej. Hon vann till slut och rapports, eller aktuellts, utsände blev så till sig att han avslutade segerintervjun, i direktsändning med följande lilla scen:

"Vi säger Grattis till hela Finlands lilla muminmamma!"
Sen gav han henne en kram.

***

När Cecilia Udén ifrågasatte om public service-företaget Sveriges Radio behövde förhålla sig opartiska under amerikanska presidentvalet hamnade hon i karantän.

Undrar vad som kommer drabba kram-farbrorn?

Födelsedagsbarn

Grattis, Anton!
28 i dag...