Brösarp, Österlen

Debuten som toastmaster igårkväll gick utmärkt. Blott två tal att fördela, men desto fler sånger (varför VARFÖR ska det sjungas?). Inte för full heller, hoppas jag. Det var alltså Ola Nilssons 30-årsfest, som hölls i kombination med moderns 60-årsdito och mormoderns 90. Otroligt bra buffé som presenterades av den förföriska Eve, som pratade om roooz-peppar (d.v.s. rosé-) och ’allonsås.

Kvällen började dock med att jag upptäckte att jag hade glömt mina kostymbyxor. Skulle jag tvingas vara toastmaster i svart kavaj, jeans och svartblanka skor? Skulle jag behöva se ut som en försäljare på NRJ eller Dressmann? Jag skar tänder – hade jag glömt dem i Skillinge? Eller i Simrishamn? Det visade sig att det var Simrishamn, och det fanns inte tid att åka tillbaka och hämta, och jag skulle aldrig begära av min mor att hon skulle leverera dem. (Jag vet att hon hade gjort det om jag hade frågat. Just därför…) När jag hade givit upp allt hopp kom Erik på den enkla idén att be Christoffer – som ännu inte hade lämnat Simrishamn – hämta upp pantalongerna. Enkelt. Sålunda blev jag fin.

Eftersom majoriteten av gästerna var 30-, 40- och 50-talister fick vi finna oss i enmansorkester som körde dansband och Elvis. Men karln sjöng mycket bra, och arrangemangen var helt OK. Tokdans, folkdans, foxtrot och vals. Jag har aldrig svettat ner en kavaj så…

Men jag blev ovän med enmansorkesterns fru. Ola behövde nämligen spela upp lite musik från sin dator, men saknade datorhögtalare. Så när jag besiktigade enmansorkesterns sladdar och mixerbord för att hitta en lösning, drog hon mig avsides och kallade mig respektlös, fastän jag bedyrade att sladdar och mixerbord är mitt yrke. Det går inte att förstöra ett mixerbord genom att titta på sladdarna. Inte ens genom att plugga i en sladd. Men det här var tydligen mycket komplicerat, fick jag veta. Som om mixerbordet styrdes av trolleri. Det förvånade mig inte det minsta att ”inte ens hon”, som hon sa, ”fick röra hans grejer”. Min största ångest var att råka hamna framför henne under parbytarfolkdanserna – men hon kände väl på samma sätt, och avstod från dans helt och hållet. Gott så. Surt folk har inte på dansgolv att göra.

Frukosten på Gästgiveriet var strålande. Prinskorv, bacon, ostar, patéer – ja ni fattar. Kaffe, joser och Kiviks helt enastående grumliga äpplemust. Men personalen ville inte steka fler ägg till oss ”frukosten slutar ju om en halvtimme, vi brukar inte göra det så här sent…” Jag blev snart varse att jag inte visste var mobilen var. Det blir så när man befinner sig på ställen med den ständiga texten Endast SOS-samtal i displayen. Eftersom telefonen förlorar sin funktion, glider den ur fokus.

Alla vet vilken fruktansvärd katastrof det är att förlora sin mobiltelefon. Jag kan INGA telefonnummer. ALLT finns i apparaten. Och det är det numret mina uppdragsgivare ringer på. Helvete. Och inte kunde man ringa efter den – Brösarp saknar ju mobilteckning. Jag skulle inte ens kunna ringa en eventuell upphittare.

När jag förlikat mig med att behöva fixa ny mobil fick jag en sista ingivelse att återvända till gästgiverirummet. Och där låg den. Inkilad mellan madrasserna. Yes. Adios Brösarp. Skaffa mobiltäckning nästa gång.

Buss till Skillinge, Sverige vann visst någon medalj, badkar, Star Wars. Nu är klockan kvart över åtta och jag ska värma upp bulgurn från i fredags. Artur Lundkvist-artikeln ligger klar för sändning, och imorgon blir det nog Malmö igen. Jag har inte fått gjort hälften av allt jag hade bestämt mig för – men jag har fått sitta med ansiktet vänt mot havet.