Anton Har Rätt

Det här är också från Ängel med krossade höfter. Jag hörde den för första gången i Thomas sjuksköterskevåning sommaren 2002. Eller var det 2003? Tiden stannade.

Hon badade på scenen i ett badkar
från andra världskriget, naken,
konvulsivisk, med håret löddrande
av flugor, ensamhet och blues.
Hennes hjärta var så stort att hon
och trehundra mexikanska lant-
arbetare kunde stå raklånga i det
med knutna nävar. Och alla
kvällarna utanför, som ständigt dog
av trötthet i mikrofonerna, var av
bomull, ett vitt Harlem, ihopträngt
på trapporna framför husen som
kräktes i skymningen.

Hon drack en whisky som aldrig tog slut.
Hon sjöng en sång som bara hon
själv visst hur den skulle sluta:
på en tunn madrass av snö högt
ovanför San Fransisco.

Några musiker, i slitna, kemtvättade
kostymer, som inte kände henne
särskilt väl, varken före eller efter,
la tyst ner sina instrument och
liftade in i befrielsen: ett vrålande
ghetto av vindruvor, strålkastare
och nerbrunna motell i eftermidda-
gens desperata hetta.

Hennes beundrare samlades kring
eldar och i gräset till en dunkel nattvard.
Ingenting hade hänt, ingenting
skulle hända, och Grand Canyon
var full av likgiltiga, misslyckade äktenskap.
En blåsig dag i mellanvästern, med
vita schäferhundar på gatorna,
medan bilarna på motorvägen står
stilla i snöstormen sedan månader
tillbaka och boskapen sparkar i
de bruna köken, kommer hon
tillbaka, sätter på sig de skitiga
solglasögonen och skrattar:
”Det här är ju inte klokt, så mycke
ståhej för min skull.
Vafan är meningen?
Vafan är meningen?
Vafan är meningen?”

Hela skivan är ett mästerverk. Jalmo är Melinda Wredes far.