Temaresor

Ibland kan jag bli irriterad på Eriks snällhet. (Det bär drag av ett sorts altruistiskt självuppoffrande martyreri som jag har skådat hos andra som är djupt involverade i de akademiska korridorerna, kommittéerna och styrelserna. På bussen till Lund kan jag höra hur hålögda studenter försöker bräcka varandra i konsten jobba över på Nationspuben, briljera med lång tid det tog att städa upp spyorna och att de fick gå upp klockan sex för att hinna bereda ärendena till spexgruppens sammanträde, för att sedan rusa till studentkörens repetition och efter det kopiera upp sånghäften till balen - mitt i värsta tentaperioden PLUS att det är något strul med partnern, studentrummet, matsmältningen eller alltihop på samma gång.)

Nå.

Erik lovade Camilla som vi bodde hos i London (doktor Camilla, om jag får be) att ta med hennes konstorsstol som stod kvar på universitetet i Lund. Hennes institution hade inte ansett sig ha råd att skicka ner den till henne och som ett drag av snällhet accepterade hon det, och som ett drag av samma snällhet tog Erik på sig att ta med sig stolen på planet. En halv dag ägnade han sig åt att skruva sönder den extremt avancerade superergo-stolen och paketera den i två stora stora lådor. Han kånkade på dem i Lund, på Flygbussen, vi kånkade på Sturup, kånkade på Stanstead, SPRANG med dem på Stanstead (SATAN) för att hinna med sista tåget, som inte kom utan var ersatt med först buss och sedan snigeltåg. Kånkade på bussen och pressade in dem i gången på tåget, helt regelvidrigt. Sen kånkade vi på Liverpool Street Station, och kånkade in dem i en taxi. Sen kom vi fram till Islington, och då var det fanimig slut på det förbannade helvetskånkandet. Givetivs hade vi vanligt bagage med oss också.
- Varför, Erik, kunde du inte bara säga nej? tänkte jag. Varför måste du vara så jävla snäll? (Givetvis är det bra att han är snäll. Min egoism behöver en motvikt. Komplementaritet, kallar de kristna det.)

Att resa under extrema förhållanden, med mycket bagage och snåla marginaler är det värsta jag vet. Att springa på perronger - jag hatar det. Kånka. Svettas under täckjackan.

När vi på fredagen gick i affärerna på Upper Street i Islington kom vi förbi en möbelaffär. Second Hand. Design. Självklart gick vi in. Av nyfikenhet. För man kan ju inte köpa någon i London, hö hö...

Men plötsligt stod den bara där, det var jag som upptäckte den. Mart. Visserligen något begagnad, men bara för en tiondel av vad den kostar i affärn i Sverige... I fullständig samstämmighet köpte vi den direkt - jag gick alltså frivilligt in i ett potentiellt resehelvete. Detta skulle bli ett ännu större paket. Och tyngre. Och jävligare.



Vi stod inför följande potentiella problem:
- Lådan blir för stor för taxin.
- Den blir tung och jävlig att bära på stationerna.
- Ryan Air kommer att vägra checka in den för att den väger för mycket (34 hade de sagt på affärn)
- Vi får betala 8 euro per överviktskilo på allt över 15 kilo - det skulle bli 20 kilo = 1500 kronor...
- Den misshandlas av bagagebetjänterna
- Den kommer inte fram
- Den får inte plats på flygbussen från Sturup

Men det löste sig så här:
- Lådan fick precis plats i taxin.
- Den var tung, men hanterlig på stationerna (det finns ju för jävulen vagnar)
- Ryan Air checkade in den med glädje - den vägde 34 SKÅLPUND, inte kilo
- Vi slapp betala överviktsböter

Genom en stor dörr på Sturup föstes lådan in, våt av snöblandat regn. Vi tog den försiktigt på vagnen. Eriks pappa kom med bilen, lådan var för stor för bagageluckan, men vi packade upp stolen och lyckades trixa in den. Hem till Malmö, upp för trappan, av med plasten... Nu ligger mina jeans på den.

Hur kan något så idiotiskt avlöpa så friktionsfritt? Borde jag köpa en lott nu?

Vad blir nästa tema för Tor och Eriks utlandsresor? Marmorbord? Inga problem!