Vårt skrå sviker

Har försökt följa med i alla turerna i vad som nu blivit vårt nya krig - könsmaktskriget.

Det bästa jag har och säga om det begreppet är väl att jag är glad att dödssiffrorna hittills varit låga.

Jag missade båda delarna av "Dokument Innifrån" eftersom någon annan kanal visade curling-VM eller snooker-DM just då. Det ångrar jag idag.
Så istället har jag försökt läsa ikapp.

DN skrev efter det andra programmet att Evin Rubar baserat sina dokumentärer på ariklar i Västerbottenskuriren som fällts i PO. De skulle varit rena lögner. Vidare skulle Evin Rubars huvudkälla, en av de tjejer som blivit bortförda, vara psykiskt insabil. Det är inte etiskt rätt att intervjua en sådan människa. Skrev DN.

Men sen skrev DN igår att DN hade fel och att DN ber så mycket om ursäkt.

Då tänker jag: Vafan, kan varken stora stolta SVT eller stora rika DN göra en ordentlig research? Nu tror jag ju inte på någon av dem alls.

Vart har vi då kommit efter alla avslöjanden och publicerade spaltcentimeter?

Ingenstans. Visst har vi fått reda på saker som vi kanske inte redan visste. Som att Evin Rubar gör dokumentärer i SVT och använder sig av voiceover och tokkorta klipp.
Som att DN kan göra fel och erkänna det. Som att det heter voiceover.

Men vi har väl egentligen fått fler frågor än svar.
Vad sa den där kvinnan egentligen före och efter hon sa att "Män är djur"?
Varför fick man inte veta att det var ett citat?
Varför får människor som har som främsta mål att bygga en egen karriär göra detta i Sveriges Television, företaget som bara har som mål att göra Sveriges befolkning en tjänst med sin TV?

Vi kommer inte få svar på dessa frågor. För nu handlar diskussionen om vem som sa vad, till vem och hur och varför. Allt som borde framgått med all tänkbar tydlighet i en bra dokumentär.

Målet med diskussionerna är inte att få svar på den riktigt viktiga frågan: Varför slår män kvinnor och vad ska vi göra för att de ska sluta?
Nej, målet verkar istället vara att folk ska skrika högst och vinna flest små poänger i medieslagsmålen.

Igår försökte Göran Rosenberg i TV4 föra diskussionen framåt.
Så här marknadsförs programmet på hemsidan:

Vem bryr sig om att diskutera stora frågor när det finns lättare sätt att göra underhållning? I TV4:s diskussionsprogram "Rosenberg" behandlas frågor som ofta glöms bort i televisionens förenklade universum.

Jättebra Rosenberg, precis så vill jag att någon ska tycka. Tänker jag. Sen tittar jag på programmet.
Jan Guillou (sic!) Ebba Witt-Brattström, JämO Borgström (som ser ut som ett fyllo) och en till som jag inte minns namnet pratar i mun på varandra. Återigen händer inget. Återigen handlar det bara om att vinna små personliga poänger.

Dessa diskussioner handlar inte om att komma framåt. Nej de är som scenerna i LOST och 24, de skall helst se till att öka mystiken ytterligare, skapa fler frågor, färre svar.

Varför görs journalistiken så här? Jag blir bara arg och ledsen, vårt skrå sviker!

Cinnamon man

Vem var idioten som uppfann årstidsbestämd mat?

Som tur är har vaktis ett fantastiskt kaklager i källaren
Och jag har fått låna nyckeln!

Mmm... cappucino och pepparkakor...

Knäckande bra

De första typ 2000 sidorna är fantastiska.
Men i de sista kapitlen av den sista boken i "Utvandrar"-sviten - "Sista brevet från Sverige" - slår Vilhelm Moberg nog alla rekord.

Den gamle nybyggaren Karl-Oskar Nilsson ligger ledbruten på sin säng och kan inte göra något annat än att titta ut genom fönstret och se hur hans söner driver vidare hans livsverk.
Kroppen säger ifrån, åldern säger ifrån och i väntan på döden ligger den gamle mannen och minns tillbaka.

Han minns henne. Hon som dött 25 år tidigare, men som i hans minne finns kvar lika levande som någonsin.
Med en karta över sin gamla hembygd i handen minns Karl-Oskar tillbaka till tiden då han som 17-åring gick på friarstråt till Kristina i Duvemåla.
Och det är här, i den gamle mannens tankar och minnen som bilden av Karl-Oskar blir helt komplett.
Okej, vi har förstått tidigare att den gamle smålandsbonden är en envis och strävsam människa, och hans öde har engagerat oss genom sida för sida på ett enastående sätt. Men det är först här som vi som läsare (eller lyssnare i mitt fall eftersom jag den här gången läst om böckerna som ljudböcker - inlästa av en lysande Per Sjöstrand) får en bild av Karl-Oskars känsloliv. Han blir en tänkande och kännande och älskande människa - inte bara den strävsamme gudsfruktige bonde han tidigare framstått som.

Och inte minst är det den överlägset bästa kärleksskildring jag någonsin läst.

Han går till hennes grav.
Rensar den från ogräs.
Tittar på träkorset som han snidat till henne och läser inskriptionen.
"Vi mötas åter".

Det är så löjligt jävla lysande att jag blir mållös.

Och Seine då?

Paris. Sol. >30 grader. Hotell vid Bastillen. Crèpes med äppelmos och kanel. Tidig morgon. Shopping. Hur räknar man med euro? Sallad till lunch. The Observer. Flodtur på Seine. Pussas. Sen middag i Quartier Latin. Hur säger man "Gamla Stan" på franska? Yatzy. Upp igen. La Defense. Coolt som fan. Äcklig frukost för 200 pix. Duvattack. Champs Elysees. Virgin Megastore. Gillar. Tuben till Roland Garros. Fullt och nya höga staket. Lyssna på tennis. Eclaire och pain chocolat. Duggregn. Hem och byta om. Spöregn. Middag på italienare. Gott men inte så. 90 såna där pengar. Fransmännen säger Non! Poliser på stan. Ingen verkar bry sig. Uppe med tuppen. Packar och checkar ut. Montparnasse. Coolt torn men för högt för att gå upp i. Promenad tillbaka. Plast-Haddock i naturlig storlek. 3000 såna där pengar. Tock tock tock. Vänta på flygbussen. God pizza. Flyga hem från Ryan Airs lada/partytält. Dum jävla svensk flygbusschaufför. Hemma!

Förbannade sjögång

Tredje dygnet nu och havet vägrar lägga sig.
Konvojen är snart framme i Liverpool och en sådan här chans lär inte uppenbara sig igen.
Vi snackar 10-15 fartyg varav minst ett par tankers. Jag har sett två eller tre C2-ångare med lastbilar och jaktflygplan på däck. Dessutom tre giganiska C3:or, men de går under amerikansk flagg och jänkarna är ju fortfarande neutrala nu i september -39. Nåväl, det är en fin samling, och här kommer det bästa: ingen eskort! Moooahahahaaaa!
Ett aber bara: slut torpeder.
Har redan legat ute två veckor och plockat enstaka fartyg nordost om Irland. Drygt 42 000 sänkta bruttoregisterton inskrivna i loggboken. Var på väg hem till Kiel när det kom en kort rapport om en konvoj. Hittade den sent i lördags i ruta AM36 och har legat i dess kölvatten sedan dess.
Jamen plocka dem med 88:an, säger ni!
Jovisst, såklart, men det går ju inte att bemanna kanonen när sjögången är för kraftig!
Ute på Atlanten gick det 15 sekundmeter, nu är vi inne på Irländska sjön och det har mojnat till 7, men vågorna går lik förbaskat för höga.
Kruxet är dessutom att vi börjar närma oss Liverpool, och jag vet inte vad som händer där. Hittills har det bara passerat någon enstaka jagare, antagligen när jag slarvat och gått för nära konvojen så de fått syn på mig. Men när jag då crashdajvat och legat på persikopdjup ett tag så sticker jagarna igen. Underligt men perfekt. I Liverpool däremot lär det bli betydligt hetare om öronen. Då går det inte att ligga i ytläge och pricka fraktare som skjutbaneankor på tivoli.
Scheisse, om bara havet kunde lägga sig!

Underbart. Helt jävla underbart...

Episod III har behandlats här tidigare, och jag håller inte alls med om vad som har skrivits. Hayden Christensen suger inte alls - han är bra. Däremot är det Ewan McGregors putslustiga och victorianska gentlemannastil som inte håller måttet. Christensen visade exempel på storslaget skådespeleri redan i Episod II, till exempel när han beskriver hur han mördat alla i sandfolket för att hämnas sin moders död - även kvinnorna och barnen... Och i Episod III tycker jag han har allt som krävs för att man ska förstå och engagera sig för hans situation och fall. Överhuvudtaget tycker jag att skådespeleriet funkar mycket bättre i trean än i någon av de andra fem filmerna. Till och med Natalie Portman är bra.



Om hela filmen är lysande, så är den sista halvtimmen helt jävla underbar. Jag kände hur all den energi och förväntan jag laddat upp genom att ha sett Episod IV gång på gång under 20 år var nära att få sin urladdning - allt kom närmare och närmare - Anakins hårsvall som förebådar Darth Vader-silhuetten - den gradvisa övergången till episod fyra-estetiken - allt blev bara vackarare och vackrare och jag fick bara mer och mer... Det handlade inte om att få veta vad som händer, för det vet jag givetvis - - - utan att få se det hända.

Jag gick ut ur biografen i en susande bubbla av lycka och tillfredsställelse. En bubbla genom vilken de andra biobesökarnas sorgliga kommentarer ekade in - små missar de upptäckt, nördiga detaljer om tidsaxeln, att det inte finns ljud i rymden, irrelevanta politiska paralleller - - - små petitesser som man droppar för att dölja sin osäkerhet - - - saker som inte spelar den minsta roll - - -

En ogripbart stor film. Jag älskar den. Jag älskar den.

Varför jag gillar Bruce Springsteen. Del 328.

Om man bestämmer sig för att beskriva livet med metaforer som att färdas på en väg i en bil,
ömsom med eller utan sällskap i framsätet,
ömsom på en väl trafikerad motorväg
ömsom genom ett nattsvart och öde ökenlandskap,
ja då är man antigen modig eller dum i huvudet.

Eller bara ärlig.

Det ÄR uttjatade metaforer men debatten om Springsteen och hans prosa är minst lika uttjatad, den.
För om man gör det bra spelar det ingen roll att tusen och åter tusen gjort samma sak. Är man bra och dessutom ärlig så vinner man.
Ärlighet varar längst.

Det tror vi på, vi med gott hjärta som så gärna vill tro gott om våra medmänniskor fastän vi hela tiden bevittnar motsatsen runt om i den värld som omger oss.
Då är det skönt att höra Bruce Springsteen sjunga om osäkra människor, brustna hjärtan, hopplösa drömmar, spruckna förhållanden och trasiga småstäder.
Skönt just för att i varje ton, varje textrad, varje stön från Springsteens hesa stämma ligger förhoppningen.

Förhoppningen om ett bättre liv bortom horisonten,
förhoppningen om att kärleken kommer lösa sig,
förhoppningen om att människan egentligen är god och bara menar väl innerst inne.

För mig är Springsteen en känsla mer än en artist eller musik. När jag lyssnar känns det oftast bara genuint bra i kroppen. Jag gillar vissa låtar mer än andra och fastnar mer för vissa textrader än andra men alltihop binds ändå samman av personen Bruce Springsteen.

En del människor vill man vara nära. Det kan vara en kompis eller en tjej eller en företagsledare, ja till och med en tv-personlighet.
Någon har sagt mig att TV-serien Vänners storhet ligger väldigt mycket i den stämning och känsla gänget förmedlar. Man vill liksom vara en del av dom när man tittar. Man vill vara MED i deras café-soffa och skratta med dom åt Joey och Monica.

Jag har en kompis som har den där förmågan att kliva in i ett rum och plötsligt känns det som om ljuset var lite ljusare.

Karisma kallar en del det. Men det räcker inte. Alla stora artister idag har någon form av karisma, men Bruce har hjärtat också.

Jag skulle aldrig vilja dela bostad med någon ur Westlife. Med Bruce vill jag till och med dela bastu.

Illamående. Jag har inte tid.

Jag visste att det skulle hända...

Jag har hur mycket som helst att göra. Lyssna igenom intervjuer till mina skärgårdsprogram, boka nya intervjuer, läsa, skriva artiklar om ljud till Kristianstadsbladet. Jag hade planerat dagen i detalj... Men så läste jag ut boken Homosexualitet är synd av pastor Maria Hallman. Och nu kan jag inte göra någonting. Jag är förlamad av illamående, sorg och vrede. Den sitter som ett spjut i min sida, och det enda sättet att dra ut det är att skriva. Men jag har inte tid.



Bland annat beklagar hon att gruppen homosexuella uppmärksammas i samband med Förintelsen. Hon inbillar sig att det finns två raser av homosexuella - en manlig och en kvinnlig. Hon menar att "gaylobbyn" styr landet, och att de ständigt förbättrade villkoren för homosexuella beror på att regering och riksdag är rädda för denna lobby. Inte för att det är rättfärdiga förändringar för att korrigera en förföljd grupps villkor.

Medvetet eller omedvetet har hela samhälllet vänt sig till andra gudar som inte kan ge skydd. I och med detta ökar ondskan, våldet och omoralen. Den homosexuella rörelsen är ett exempel på detta, vi har blivit marionetter i händerna på en mycket militant rörelse, vilka genom en massiv lobbyverksamhet har dikterat villkoren under de senaste årtiondena. De homosexuella finns på strategiska poster i både massmedia, riksdag och regering, samt kyrka och kultur, sjukvård och skola, för att påverka uppifrån och lamslå ett helt folk och tvinga igenom allt de vill ha. I TV-filmer och barnprogram presenterar de sitt budskap, på teatern och i sångtexterna, och det är klart ungdomar blir skadade och fullständigt våldförda av denna mediala påtryckning. Alla verkar stå i givakt för de homosexuella, ingen vågar ha en egen åsikt. Det pågår ett journalistiskt krig under ytan. Vi vet att de journalister som inte vill vända kappan efter vinden, blir mobbade och utfrusna på jobbet och blivit hotade till livet. De blir psykiskt trakasserade så till den grad att de blir tvungna att sjukskriva sig och sluta. Det som står bakom homosexualiteten är mycket aggresivt och förlamar samhällets kreativiteet. Den inger rädsla och skräck så att ingen vågar lyfta på ögonbrynen, utan blir fullständigt slav under dess vilja.

Lägg märke till retoriken. Känner vi igen den?

Projekt Anschluss

Nu jävlar ska ni få er lite rejält mediaskvaller, direkt från Eskilstuna, först i riket, exklusivt i denna kanal.

Sju dagar lägger ner.
Som bilaga.

Och då talar jag inte om vår nyhetsbaserade namne i Göteborg. Den är väl redan borta? Nej, jag snackar 28 stycken, för en lokaltidning i Sverige, unika sidor. Efter fem bejublade år ska vi inte längre finnas mellan egna pärmar.
Ja, vi blev väldigt förvånade för en vecka sedan, när chefredaktören plötsligt kläckte nyheten. Att diskutera tanken med oss hade tydligen aldrig föresvävat honom. Det är mer och mer hans stil att bestämma utan att fråga först.

Får vi kicken?
Nej.
Jag, Mia och Maija ska fortfarande tillverka Sju dagar, men inte som bilaga utan som separata sidor i "stora tidningen".


Blir det bra?
Nja...
Först var vi jävligt pessi. Det GÅR helt enkelt inte att vara lika unika, fria och fräcka i tungtidningen. Tror vi. Framförallt går det inte att tokdra på våra fotografers fantastiska bilder, över ett uppslag med utfall åt fyra håll. (Utfall betyder att bilderna "rinner över kanten", Seb, Tor och Anton.)
Och i värsta fall får vi färre sidor. Mindre material.

Å andra sidan.
Å andra sidan.
Å andra sidan. (Bengt Ohlsson-härm.)

1. Så kan vi publiceras flera dagar i veckan. Som det ser ut nu blir det onsdag+fredag. Och eventuellt måndag.
2. Så är det roligt och spännande att skissa på ett helt nytt utseende.
3. Ska vi tvinga till oss förstasidan på B-delen.
4. Får vi tecknade bildbylines.
5. Tänker vi vrida våra sidor 90 grader åt vänster, och på det sättet sticka ut ganska rejält ändå.


Men varför lägga ner en populär bilaga?

Officiell version:
- Vi har varit FÖR bra. Sju dagar som varumärke är otroligt starkt i regionen. Problemet är att få tänker på Eskilstuna-Kuriren när de ser bilagan. Vi finns dessutom gratis på stan.
Tidningsledningen vill använda oss och vårt goda rykte för att locka nästa generations prenumeranter.
- Det kostar 3 miljoner per år att trycka bilagan.

The whole story:
- Kuriren startade en annan bilaga för ett år sedan - Evelina - som riktar sig till kvinnor i 25-40-årsåldern. Det är den grupp i samhället som bestämmer över de flesta av familjernas inköp. Evelina är fullsmockad med annonser. Vi har tomt för annonser.
- Marknadsavdelningen har inte gjort ett SKIT för att vi ska få fler annonsörer, ELLER för att knyta upp vårt varumärke till Eskilstuna-Kuriren. De förstår sig inte på ungdomarna. Jag orkar inte gå in djupare på det, men det är ganska surt att deras tunga rövar ska gå ut över oss.
- Tidningens (och det här är kanske det tungst vägande EGENTLIGA skälet...) kultur- och nöjessidor är UNDER ALL KRITIK. Två sömniga herrar och en kuvad dam. Need I say more? Chefsredaktören är bästa polare med kulturredaktören, som sitter bekvämt på sin post och inte vill ändra på någonting. Om man ändå vill fräscha upp huvudtiningen är det då förstås enklare att flytta på "de där unga pigga människorna som säkert inte backar för förändringar".
- Det är säkert sant att det kostar 3 miljoner kronor att trycka bilagan, men om samma antal sidor ska in i huvudtidningen måste det ju också tryckas på något. Sidantalet måste ökas, och DET kostar också pengar. Så besparingen är lite av en schimär.

Vad händer nu?

Vi har två nummer kvar av bilagan. Tidningens reklamateljé ska rita ett stort flyttkort som vi sätter på hela omslaget till sista numret. "Vi flyttar in i stora tidningen, men sitter fortfarande på tvären."
Sen börjar "Projekt Anschluss". Vi ska leka tidningsformgivare och göra om hela layouten. Förhoppningsvis med hjälp utifrån. Arbetet kommer att ske de kommande två veckorna, samt i augusti.
Premiär i mitten av september.

Wish us luck!

Tillrättaläggande om påven

Den nye påven Palpatine II har ju valt Benedictus XVI som officiellt påvenamn. Benedictus kommer från latinet och betyder den välsignade. Katolska kyrkan i Sverige har bestämt att namnet skall uttalas Benedikt på svenska - men detta är felaktigt.

.

Ty den svenska motsvarigheten till det latinska Benedictus är Bengt, och inget annat. Så välkommen till världen, påve Bengt XVI. Chansen att näste påve blir Lennart den förste, eller Kjell den Store är enligt min bedömning mycket stor. Ove, Åke, Göran och Bo är andra starka kandidater.

Rapport från Sickla Udde

Klockan är tjugo i tio och jag har äntligen lyckats slita mig från nonsensserierna på alla kanalerna, satt på DJ Spookys helt otroliga skiva Songs of a dead dreamer, och hällt upp ett glas iskallt rödvin. Måns och Hannas lägenhet är formidabel, men jag är rädd för att sitta sönder solstolarna på balkongen. Senaste numret av Rocky innehåller en lång artikel om Sugarhill Gang - perfekt, för jag håller på att skriva en lång artikel om DJ-kultur. Så jag sjunker ner i snurrstolen. Och läser. Och lyssnar. Och smuttar.

Comeinteback

"Älgarna demonstrerar".
"Hur ska jag göra för att komma över vägen".
"Jag är en liten mört".
"Harrys hare".

"Djurens brevlåda" av och med James och Karin är soundtracket av min barndom.
Den gamla vinylplattan är så sönderspelad att den i dag låter som någonting av Scratchoholics.
Nu berättar James Hollingworth i en GP-interjuv att han gör comeback.

"För fyra år sedan träffade jag min nuvarande fru Agneta och hon inspirerade mig att börja skriva igen, berättar James på telefon från hemmet i Spånga. Resultatet har blivit en skiva där nästan allt handlar om relationer, allt baserat på de samtal som Agneta och jag haft. Dessutom har det blivit ett mer kvinnligt perspektiv på de flesta låtarna, jag vet inte riktigt varför ..."

Samtalsbaserade låtar om relationer med ett kvinnligt perspektiv?
Varför, OH VARFÖR, kan inte gamla hjältar få vila i frid?

På rugbyplanen

Fyra femcentare, två tjugor, ett silverörhänge och
en liten nyckel. Det här var en bra dag.

Varför Dansar med Vargar är min favoritfilm

I dessa tider där ironin påstås vara död men alltid hittar ännu ett sätt att återuppstå eller klamra sig kvar i livet kan min rubrik kanske tolkas som allt annat än allvarlig.

Men jag är allvarlig. Detta i sin tur brukar reta upp, eller ännu värre, locka till skratt bland min omgivning.

Men Dansar med Vargar är faktiskt en riktigt bra film.

Och helt kontroversiellt borde det inte vara att påstå detta, filmen fick faktiskt sju Oscars, men det var 1990 och saker som skett för 15 år sedan glöms tydligen bort och begravs i nyare stoff om fiaskofilmer som Postman och Waterworld. (Jag gillade förresten Waterworld också, men det berodde bara på katamaranen).

Men detta var alltså 1990 och Costner gjorde regidebut. Han spelade själv John Dunbar, huvudrollen, som efter en dödsföraktande (eller dödsönskande) räd blev förflyttade på egen begäran till det övergivna Fort Sedgewick mitt i Siouxland.

Vackra scener över en ändlös prärie där Det Stora Okända bara väntar. Storslagen musik av John Barry ackompanjerar känslan av förundran för naturen och jorden.
Dunbar vet att det här är det sista av världen som finns kvar att upptäcka och det kommer snart att ske. Så nu gäller det att passa på att se frontlinjen innan den försvinner.
Den insikten är häftig och jag förstår fullständigt hur han tänker och varför han vill dit.

Sen träffar han Siouxerna. Det är en total kulturkrock men också en historia om integrering som jag gillar skarpt. Dunbar är öppen och intresserad för det främmande på ett sätt som jag själv önskar att jag vågat vara i samma situation men anar att jag aldrig ens skulle varit i närheten av.

Filmen är fyra timmar lång. Och visst känns det. Tempot är lågt och miljöscenerna är långa. Men jag tycker att det på något sätt måste vara så. Det visar hur isolerad Dunbar är i sin lilla stuga. Alla små händelser blir stora eftersom det är så lite som händer mitt ute på prärien.

Integrationspolitiken blir mer intrikat när vita soldater sänds ut för att ”undsätta” Dunbar och hamnar i strid med siouxindianerna. Vad är värt att försvara när bara det viktigaste går att rädda?

Tänkvärt men framför allt vackert.

Hayden suger

Star Wars III lyckades väl med att bygga samman de nya tre första delarna med de tre klassiska sista. Jag och Måns kollade i lördags och jag gillade den mycket. Den var mörkare och all estetik stämmer nu bättre med hur de ursprungliga filmerna såg ut.
Rymdskeppen är vitare och "klossigare" och man känner igen modellerna från de gamla filmerna.

Två saker hängde jag ändå upp mig på.
Den första var en petitess men jag undrar hur det gick till när officerarna på kejsarens skepp plötsligt fått de kläder de har i de gamla filmerna från att ha haft republikens kläder. Nu hände det från en scen till en annan.
Hade kejsaren möjligtvis sytt upp dom på förhand som en del i sin mörka och diaboliska plan?

Må så vara, min andra hang-up är större.
Jag har i de första två delarna stört mig på att karaktärerna inte fått samma utrymme som i de gamla. När man berätar en saga är ju det viktigaste hur hjälten och hans onda motståndare agerar, inte hur grönt gräset är eller hur snygg vagnen han färdas i är.
Det var helt enkelt för mycket datamiljöporr i del I och II för min smak.

I del III är det rappare handling och mindre miljöklipp. Här märks det tydligt hur Anakin förldes av den mörka sidan och man förstår hur han kan välja så fel som han gör*.

Men nu först står det klart för mig, vad jag kanske anat från förra filmen:
Hayden Christensen som spelar Anakin Skywalker är ju kass!
Varje scen mellan Obi Wan Kenobi (Ewan McGregor) och Anakin är helt död. Dom funkar inte alls tillsammans.
Varför valde dom han för?


* Fast fel och fel, enligt Jedi-sättet att se på saker ska man alltid vara beredd på att ge upp det man älskar. Det låter inte speciellt mysigt.

Teknikens under

Jay Leno hade precis en tävling där en telegrafist och två sms-nissar skulle se vem som fortast kunde skicka ett meddelande.
Gissa vem som vann.
Nu är det prickkastningstävling med fiskar.
Lägg av.

Nu är det gjort

Nu har jag gjort det...

Jag använde förkortningen HBT i ett radioprogram. Trots att jag hatar förkortnigen HBT. Homo- bi- och transsexuell betyder det. HBT-person. HBT-samhälle... Det låter som en sjukdom, som en gen. Eller ett avgassystem på stora traktorer. HBT-förgasare.

Jag har gjort motstånd så länge - tänkt "Det FINNS andra formuleringar...". Men nu har jag förstått att det är en rätt bekväm förkortning. Helvete. Vad är nästa steg? Att jag börjar använda smileysar? Nej - jag sticker hellre en kniv i magen...

Bloggfrihetsförordningen

Goda diplomater i The Jet Set
The Embassy hjälper Kristoffer Poppius att navigera genom livet.
Den alltid lika läsvärda Mattias Holmberg skrev på gruppbloggen The Jet Set Junta för några veckor sedan om betungande referenser; om hur musiken kan hamna i skuggan av musikmakarens skivsamling, och komma att reduceras till att fungera som ett slags jukebox.

Skriver Kristoffer Poppius i den högt ansedda DN idag. Han grundar alltså hela sin artikel (som i sin tur ligger i grund för Poppius lön) på något som han läst på en blogg.

Det är i sanning bloggens tidevarv. Expressens vassaste krönikörer med Ebba och Linda i spetsen har i dagarna gjort högljudd bloggentré, något som de senare utan att skämmas ett dugg över skriver om i sina högbetalda spalter.

Men varför skulle dom skämmas? Att tjäna dubbla pengar på sina texter är ju något som Linda Skugge antagligen ser som en enormt feministisk gärning. I hennes djupt egoistiska värld är nämligen feminism samma sak som att kvinnor tar för sig och roffar åt sig som en gång de värsta män gjort och gör.

Det är väl fantastiskt att bloggandet blivit så populärt. Jean-Jacques Rousseau,
vars fina citat som bland annat pryder Göteborgs Postens insändarsida,

”Jag delar inte din åsikt men jag slåss med näbbar och klor för din rätt att
framföra den”

borde jubla i sin grav över det svenska samhället.
Det är så mycket åsikter just nu att nyss nämnda DN börjat med reklamkampanjen för TYCKfriheten. Helt i bloggandets anda således.

Bloggande har blivit the new black. Ingen person med självaktning kan vara utan en blogg.
Eller så här: Ingen person vill känna sig utan aktning, utestängd från en blogg.

Bloggande är att få vara med. Eller inte få vara med.

Dom coola som utesluter dom ocoola.

Jag är både djupt tacksam över att få vara med och blogga med er samtidigt som jag egentligen avskyr allt snack om bloggande hit och dit. Alla borde ju få vara med. Dessutom är en blogg bra inte för att man skriver om den överallt, utan för att bra saker skrivs i den.

Men det är väl som med det mesta i livet, man får vara glad för att man får vara med!

"Gud satte Abraham på prov. Gud kallade på honom: 'Abraham!' 'Här är jag', svarade han. Gud sade: 'Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.' "




"Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att
slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen."

1 Mos 22:1–2, 9a

Premiär

Premiärvården säger min mormor om primärvården.
Jaha, då kan man blogga då.
Om ni kan läsa det här alltså.
Härligt att känna att man hänger med.
Kanske borde börja lyssna på sån där hipp hopp och rapp som alla pratar om.

Fint

Upptäcker, flera veckor efteråt, att "Late" på Ben Folds nya skiva i själva verket är en hyllning till Elliot Smith.

Elliot, man you played a fine guitar
And some dirty basketball
The songs you wrote
Got me through a lot
Just wanna tell you that
But it's too late
It's too late
Don't you know
It's been to late for a long time

Skärgårdsporr

Grinda är the shit.

Falskt alarm

Långt före mina kollegor anlänt till kontoret ringde det på telefonen.
- Jag ringer från den kristna tidningen Världen Idag - du känner till oss förmodar jag.
- Eh - ja...
Nu är det kört! De har upptäckt min sajt och granskat den och är jättearga och kommer att stämma mig.
- Din prenumerationsperiod håller på att gå ut. Vad säger du om att förlänga?
- Öh - nej, nu är det dags att ta paus...
(Jag har ju haft tidningen sedan september förra året och den har stulit alldeles för mycket tid.)
- Tack då vet jag.
En epok går därmed mot sitt slut. Men vem tar över granskandet av Världen Idag? Någon måste!