Knäckande bra

De första typ 2000 sidorna är fantastiska.
Men i de sista kapitlen av den sista boken i "Utvandrar"-sviten - "Sista brevet från Sverige" - slår Vilhelm Moberg nog alla rekord.

Den gamle nybyggaren Karl-Oskar Nilsson ligger ledbruten på sin säng och kan inte göra något annat än att titta ut genom fönstret och se hur hans söner driver vidare hans livsverk.
Kroppen säger ifrån, åldern säger ifrån och i väntan på döden ligger den gamle mannen och minns tillbaka.

Han minns henne. Hon som dött 25 år tidigare, men som i hans minne finns kvar lika levande som någonsin.
Med en karta över sin gamla hembygd i handen minns Karl-Oskar tillbaka till tiden då han som 17-åring gick på friarstråt till Kristina i Duvemåla.
Och det är här, i den gamle mannens tankar och minnen som bilden av Karl-Oskar blir helt komplett.
Okej, vi har förstått tidigare att den gamle smålandsbonden är en envis och strävsam människa, och hans öde har engagerat oss genom sida för sida på ett enastående sätt. Men det är först här som vi som läsare (eller lyssnare i mitt fall eftersom jag den här gången läst om böckerna som ljudböcker - inlästa av en lysande Per Sjöstrand) får en bild av Karl-Oskars känsloliv. Han blir en tänkande och kännande och älskande människa - inte bara den strävsamme gudsfruktige bonde han tidigare framstått som.

Och inte minst är det den överlägset bästa kärleksskildring jag någonsin läst.

Han går till hennes grav.
Rensar den från ogräs.
Tittar på träkorset som han snidat till henne och läser inskriptionen.
"Vi mötas åter".

Det är så löjligt jävla lysande att jag blir mållös.