Underbart. Helt jävla underbart...

Episod III har behandlats här tidigare, och jag håller inte alls med om vad som har skrivits. Hayden Christensen suger inte alls - han är bra. Däremot är det Ewan McGregors putslustiga och victorianska gentlemannastil som inte håller måttet. Christensen visade exempel på storslaget skådespeleri redan i Episod II, till exempel när han beskriver hur han mördat alla i sandfolket för att hämnas sin moders död - även kvinnorna och barnen... Och i Episod III tycker jag han har allt som krävs för att man ska förstå och engagera sig för hans situation och fall. Överhuvudtaget tycker jag att skådespeleriet funkar mycket bättre i trean än i någon av de andra fem filmerna. Till och med Natalie Portman är bra.



Om hela filmen är lysande, så är den sista halvtimmen helt jävla underbar. Jag kände hur all den energi och förväntan jag laddat upp genom att ha sett Episod IV gång på gång under 20 år var nära att få sin urladdning - allt kom närmare och närmare - Anakins hårsvall som förebådar Darth Vader-silhuetten - den gradvisa övergången till episod fyra-estetiken - allt blev bara vackarare och vackrare och jag fick bara mer och mer... Det handlade inte om att få veta vad som händer, för det vet jag givetvis - - - utan att få se det hända.

Jag gick ut ur biografen i en susande bubbla av lycka och tillfredsställelse. En bubbla genom vilken de andra biobesökarnas sorgliga kommentarer ekade in - små missar de upptäckt, nördiga detaljer om tidsaxeln, att det inte finns ljud i rymden, irrelevanta politiska paralleller - - - små petitesser som man droppar för att dölja sin osäkerhet - - - saker som inte spelar den minsta roll - - -

En ogripbart stor film. Jag älskar den. Jag älskar den.