Varför jag gillar Bruce Springsteen. Del 328.
Om man bestämmer sig för att beskriva livet med metaforer som att färdas på en väg i en bil,
ömsom med eller utan sällskap i framsätet,
ömsom på en väl trafikerad motorväg
ömsom genom ett nattsvart och öde ökenlandskap,
ja då är man antigen modig eller dum i huvudet.
Eller bara ärlig.
Det ÄR uttjatade metaforer men debatten om Springsteen och hans prosa är minst lika uttjatad, den.
För om man gör det bra spelar det ingen roll att tusen och åter tusen gjort samma sak. Är man bra och dessutom ärlig så vinner man.
Ärlighet varar längst.
Det tror vi på, vi med gott hjärta som så gärna vill tro gott om våra medmänniskor fastän vi hela tiden bevittnar motsatsen runt om i den värld som omger oss.
Då är det skönt att höra Bruce Springsteen sjunga om osäkra människor, brustna hjärtan, hopplösa drömmar, spruckna förhållanden och trasiga småstäder.
Skönt just för att i varje ton, varje textrad, varje stön från Springsteens hesa stämma ligger förhoppningen.
Förhoppningen om ett bättre liv bortom horisonten,
förhoppningen om att kärleken kommer lösa sig,
förhoppningen om att människan egentligen är god och bara menar väl innerst inne.
För mig är Springsteen en känsla mer än en artist eller musik. När jag lyssnar känns det oftast bara genuint bra i kroppen. Jag gillar vissa låtar mer än andra och fastnar mer för vissa textrader än andra men alltihop binds ändå samman av personen Bruce Springsteen.
En del människor vill man vara nära. Det kan vara en kompis eller en tjej eller en företagsledare, ja till och med en tv-personlighet.
Någon har sagt mig att TV-serien Vänners storhet ligger väldigt mycket i den stämning och känsla gänget förmedlar. Man vill liksom vara en del av dom när man tittar. Man vill vara MED i deras café-soffa och skratta med dom åt Joey och Monica.
Jag har en kompis som har den där förmågan att kliva in i ett rum och plötsligt känns det som om ljuset var lite ljusare.
Karisma kallar en del det. Men det räcker inte. Alla stora artister idag har någon form av karisma, men Bruce har hjärtat också.
Jag skulle aldrig vilja dela bostad med någon ur Westlife. Med Bruce vill jag till och med dela bastu.
posted by Anton Berg @ 12:42
5 comments
5 Comments:
Att vilja möta en artist bara för att man gillar hans musik är som att vilja möta en gås bara för att man gillar gåslever.
Måns säger att jag är värdelös på liknelser men den där var ju riktigt usel.
Jag ser inga som helst likheter med att äta gåslever och lyssna på en annan människas musik.
Däremot vet jag inte om jag egentligen vill träffa Bruce, det skulle bli så tydligt att vi var Artisten och Fanet.
Men Thomas, om du ser ett bra konstverk, läser en bra bok eller lyssnar på en bra skiva, vill du inte träffa personen och kolla vad hon eller han har för fler idéer?
Jodå, Anton, visst funkar jag också på
det viset.
Men, vad jag menar är såklart att man förmodligen blir besviken i de allra flesta fall.
Det måste du ha upplevt många gånger i jobbet. Jag blev till exempel jätteledsen när jag insåg att Catti Brandelius var en sur*****.
Själva aforismen får du ta upp med Arthur Koestler. Det är han som har hittat på den. Jag tycker den var ganska kul.
På tal om dåliga liknelser så slår ingen Jonas Thorngren från Lysekil. Han är legendariskt dålig. Hans problem är att han bestämmer sig för att det ska bli en liknelse INNAN han har kommit på en likhet, istället för tvärtom.
Jorå Tjomas, jag vet att det där med att träffa kändisar eller idoler kan bli smärtsamt trist.
Men min text bygger just på att hela Springsteen är en sån helgjuten person att jag inte vore ett dugg rädd att träffa honom.
Tvärtom är jag övertygad om att det skulle vara skitnajs.
Igår fick jag det här meddelandet på P3 Star-communityn. Hon som skriver är 18:
Men Ulf Lundell känns ju också helt sjukt mindre attraherande än Bruce. Det känns som att man skulle kunna fika med Bruce, Ulf skulle bara muttra och sno ens brännvin.
I övrigt: första gången Bruce var i Sverige jobbade min pappa som limousinechaufför, så han körde runt Bruce själv i Stockholm. Han skjutsade honom till ett kändisparty, men Bruce hatade det, så han åkte med min pappa istället, och de åt på McDonalds. De satt och pratade i några timmar, och Bruce sade att det var så konstigt att ha pengar helt plötsligt, men folk hade rått honom att investera i fastigheter. Vilket han tyckte lät smart för då kunde han ju köpa bostäder åt sina polare.
Kanske inte riktigt vad investerarna syftade på det. Haha. Men lite gulligt. Det var på den gamla goda tiden då han var lite spinkig och scrawny, och inte sådär vältränad som han är nu.
Det där med liknelser...
En kille i mitt bandylag, Gurra, svarade på Jockes "Du är lika fet som han i Videon til Fat!" (Ni vet han som gjorde om Michael Jacksons "Bad")
Jo, Gurra svarade:
"Du då! Du är lika trög, som... som... som världens trögaste man!"
Skicka en kommentar
<< Home