Varför Dansar med Vargar är min favoritfilm

I dessa tider där ironin påstås vara död men alltid hittar ännu ett sätt att återuppstå eller klamra sig kvar i livet kan min rubrik kanske tolkas som allt annat än allvarlig.

Men jag är allvarlig. Detta i sin tur brukar reta upp, eller ännu värre, locka till skratt bland min omgivning.

Men Dansar med Vargar är faktiskt en riktigt bra film.

Och helt kontroversiellt borde det inte vara att påstå detta, filmen fick faktiskt sju Oscars, men det var 1990 och saker som skett för 15 år sedan glöms tydligen bort och begravs i nyare stoff om fiaskofilmer som Postman och Waterworld. (Jag gillade förresten Waterworld också, men det berodde bara på katamaranen).

Men detta var alltså 1990 och Costner gjorde regidebut. Han spelade själv John Dunbar, huvudrollen, som efter en dödsföraktande (eller dödsönskande) räd blev förflyttade på egen begäran till det övergivna Fort Sedgewick mitt i Siouxland.

Vackra scener över en ändlös prärie där Det Stora Okända bara väntar. Storslagen musik av John Barry ackompanjerar känslan av förundran för naturen och jorden.
Dunbar vet att det här är det sista av världen som finns kvar att upptäcka och det kommer snart att ske. Så nu gäller det att passa på att se frontlinjen innan den försvinner.
Den insikten är häftig och jag förstår fullständigt hur han tänker och varför han vill dit.

Sen träffar han Siouxerna. Det är en total kulturkrock men också en historia om integrering som jag gillar skarpt. Dunbar är öppen och intresserad för det främmande på ett sätt som jag själv önskar att jag vågat vara i samma situation men anar att jag aldrig ens skulle varit i närheten av.

Filmen är fyra timmar lång. Och visst känns det. Tempot är lågt och miljöscenerna är långa. Men jag tycker att det på något sätt måste vara så. Det visar hur isolerad Dunbar är i sin lilla stuga. Alla små händelser blir stora eftersom det är så lite som händer mitt ute på prärien.

Integrationspolitiken blir mer intrikat när vita soldater sänds ut för att ”undsätta” Dunbar och hamnar i strid med siouxindianerna. Vad är värt att försvara när bara det viktigaste går att rädda?

Tänkvärt men framför allt vackert.