No comments

Läser så DN kultur. Som varje morgon.
Ser ett allt mer återkommande tema.
På första uppslaget återfinns ett lösryckt citat.
Idag:

Samerna har ingen större glädje av det fria inträdet på Stockholms muséerna

Under en kortare hänvisning till en debatt på dn.se.


Jag stannar alltid upp varje morgon och funderar över dessa citat. För jag läser dem alltid. Så klurigt redigerade är dom och sådan inverkan på mitt tidningsläsande har dom att jag sällan klarar att blädra förbi utan att läsa.

Och jag tycker att dom är problematiska. Kanske inte just dagens citat men ofta anar man en dold mening med dom citat som finns. Ett "kolla här vad den här mannen säger, är det inte just det man kan vänta sig av en sådan?" Eller ett "ja det är inte konstigt att världen ser ut som den gör med sådana åsikter!" Eller kanske ett "håhåjaja vad ska dom hitta på härnäst?".

Många gånger har dessa citat som DN alltså håller på med, fått mig att tänka på CNN´s inslag "no comments" där dom sände ut bilder av araber som sköt rätt upp i luften, muslimer som protesterade, fattiga (läs: primitiva) människor som slogs eller hamnade i tumult.
Under bilderna stod som enda förklaring:

No comments

På samma sätt tycker jag DN´s citat fungerar. Dom fjärmar sig ifrån, dom tar avstånd, dom försöker inte förstå eller förklara, tvärt om. Det blir dualism och polarsiering när jag vill ha det omvända.

Förklara världen DN, omdömena får ni lämna till oss, era läsare.

PS.
Påstan är extremister när det gäller det här, men det är ett kapitel för sig, be mig inte börja förklara mina åsikter om den blaskan...
DS.

Geografi

Harge : Projekt stugrenovering

På väg ut till våra goda vänner i Eskilstuna stannade jag till vid Harge där den spasugna sommarstugan ligger. Med mig hade jag min kompis Stefan och vi skulle mötas upp med hans föräldrar, Arne och Kerstin. Arne är nämligen som jag har berättat byggdoktor och hade lovat att undersöka husets hälsa.

Han hittade ganska snabbt fyra fönster på verandan som helt måste bytas ut för att virket är genomruttet.

Dessutom hittar vi en planka i taket med ett stort ruttet hål. Det verkade dramatiskt tyckte jag men Arne sa att plankan inte fyller någon annan funktion än kosmetisk, och att det var så lätt att laga att jag kunde byta ut den själv. Men han visste nog inte vem han pratade med.

Hålet berodde enligt Arne på en läcka i taket. Man kunde nämligen se på vinden att råsponten i just det hörnet av huset hade blivit svart, vilket den blir av fukt.

Förutom dessa skavanker var Arne väldigt positiv till bygget. Han utbrast flera gånger att det var genuint bygge och att allt såg välgjort ut. Så hans rekommendation var att anlita en lokal snickare för att hammra ihop nya fönster som ser ut som de gamla och ersätta de gamla. Och för att komma åt läckan i taket sa han att man bör lyfta på alla gamla tegelpannor, ersätta de trasiga och laga takpapp och läkt där det behövs. Min tanke är att man kanske kan hyra in en hantverkare som springer omkring på taket och styr arbetet assisterad av mig och eventuella kära vänner med taksäkra fötter. Men jag blev lite nedslagen av de elaka gubbarna på jobbet som sa att hantverkarna inte vill ha hjälp av mig. Och sen sa de nåt ännu värre. Att takpannorna säkert är gjorda i nån lokal tegelfabrik i Askersund för 60 år sen och att dimensionerna därför inte längre stämmer med standard och att det därför inte finns några nya att få tag på och då är det enklaste att lägga på plåttak! Att de kan vara så grymma mot mig! Just när jag hittat inspiration, hopp och optimism.
Professionell hjälp kommer i varje fall att på ett eller annat sätt hjälpa mig att lösa dessa två stora frågor. Vad som finns kvar sen?

Thomas Pihl - en legend i Ukraina

Är det någon som har sett filmversionen av Foers "Allt är upplyst"?

Tydligen passerar de en stad som heter Tomas Pil.

Stort!

Even your emotions have an echo in so much space!

Crazy har blivit en bombastisk flygplansmarsch, men cee-lo känns mer som en präst när han mässar fram texten i den här långsamma live-versionen av låten. Och jävlar vad bra han sjunger!

Anton, Joy och jag

Maffigast i ditt program Anton var han riktiga mördaren Johan. Jag har översatt en pjäs av Jean Genet "Haute Surveillance" en gång i tiden och i det arbetet fick jag gnugga mig med ett gäng grova brottslingar i ett fängelse. Det var mycket meck med hierarkin i kåken, hur man får olika status av olika brott och hur en svart killer som heter Snöbollen är mäktigast på stället och är man bundis med han kan man göra vad man känner för. Och om Grönöga, som också har mördat, så han är hårdast i sin cell. Han beskyddar Maurice som är liten och vek men jäkligt snygg.
Din Johan var Grönöga och Snöbollen på en gång, fast på riktigt, och det var mäktigt att höra. Om det går skulle jag gärna höra mer om ditt möte med honom. Det kanske t.o.m. finns kvar delar av intervjun som inte kom med i programmet? Det blev ju en hel del fantiserande för att kunna förstå snubbarna i pjäsen, för att kunna lägga rätt ord i munnen på dem. Av det lilla jag hörde i programmet låter det som om Genets beskrivning kommer väldigt nära.
Det närmaste jag själv har kommit äkta fängelsekänsla var förra året i göteborgskorpens division 2. Vi är tyvärr nere i trean nu. Men i tvåan fick man möta Högsbointernerna! Det var tidernas match för mig. Vi fick komma in på Högsboanstalten och spela mot fångarna på deras hemmaplan (som dessutom var gräsbevuxen, till skillnad från de fria människornas leriga fotbolls-Hed). Jag gjorde mål, men vi förlorade ändå. Mest för att vi mer fokuserade på att be om ursäkt när vi sprungit in i någon, stirra på de fångar som för att se matchen fick skaka gallret från en annan inhängnad och på att lyssna till publiken som hejade på de sina med det gamla götebosska uttrycket: "kom igen mördarn!".
En annan anekdot från den matchen (har jag berättat om det här förut?) berör den mörke kille som skadade sig i början av matchen, och fick gå iväg för att plåstras om. När han, killen, som såg ut att vara från balkan-området, kommer tillbaka, med lindat ben, och närmar sig avbytarbänken, vänder sig en bänkpressad bjässe på två och en halv meter med hyvelrakad skalle och några slingriga, kanske nordiska, tatueringar på axeln, mot honom och frågar "hur gick det? gjorde du illa dig?" med en klar och mild stämma. Jag inser att jag sett för mycket amerikanska du-blir-våldtagen-i-duschen-och-alla-vita-äter-negrer-till-frukost-fängelseserier på TV och vi släpper in ett mål till.

Skype + onlinespel = farligt roligt

En särdeles fin helg

Sebastian hade också den goda smaken att göra en spontanutflykt i helgen. Till Eskilstuna!

Fredag: Välkomstkram, frisbeegolf (jag vann), grekisk sallad, rödvin, chitchat, kaffe, wienerbröd och whisky, trubadurande (Dunger-låtar), sömn.

Lördag: Sovmorgon, frukosterande, misslyckad squashbanejakt (vi hittade en tuff klättervägg i stället), Kent-rundtur, bordtennisutmaning (Seb vann), pizza och öl, drinkar och alfapet (Seb vann), fylleskjutsning på cykel, klubbspelning med Dub Sweden, dans, galencykling, kedjehopp, finger-nedoljning, nattkebab, sömn.

Söndag: Sovmorgon, frukosterande, Scorseses Dylan-dokumentär, bordtennisutmaning (jag vann), pastasås med palsternacka, nymalt kaffe med kaka, avskedskram.

Antons dubbel

Ni missade väl inte Antons dubbel igår? P3-dokumentär om Rahman, samtidigt som han direktsände gymnasistutfrågning av skolpolitiker i P1, som genererade Eko-stoff nu på morgonen. Tyvärr sände TV4 Film Jönssonligan får gudfeber samtidigt, den med Arlandascenen där Dynamit-Harry inte lyckas riva sönder plasten till ölen.

Bra saker med Skåne

Rapsfält
Tor
Äggakaka
(inte nödvändigtvis i den ordningen)

Stockholm-Vänersborg-Skåne-Vänersborg-...

Tor fotograferad med mobilkamera tidigare i dag.

Tack vare mitt skiftarbete kunde jag ta ut fyra semesterdagar och få två veckors ledighet så här innan sommarracet börjar. Så det gjorde jag. Åkte därför x2000 (förstaklass minsann) ner till Vänersborg i torsdags. Presskortade in mig när FC Trollhättan mötte Elfsborg i Svenska Cupen (fotboll, Tor) och träffade gamla vännen Peter som ordnade en plats på hedersläktaren. Kaffe och dammsugare ingick i pausen. I fredags så bilfärd till Helsingborg med Adam för ett par dagars golf. William och hans Linda inhyste oss i deras personalbostad på det skånska gods där W jobbar som kock. Godsägaren har förutom kock även gårdsfolk, trädgårdsmästare, jaktvårdare och en helikopterpilot (!) på avlöningslistan. I morse tog vi sedan bilen ner till Malmö för en snabb men ack så trevlig brunch på konsthallen med Tor (utan elchocksmaskin) innan vi for norrut igen. Kvällen avslutades med VM-guld i ishockey och vänersborgsk kebabsås innan jag fick skjuts hem till pojkrummet. Där jag nu sitter och tjuvsurfar på grannens trådlösa internetuppkoppling. I morgon lunch och besök på gamla tidningen i Trollhättan, mer golf och sen tillbaks till Ståkka på tisdag (bara andraklass dessvärre). Där väntar ytterligare en veckas ledighet. Så kan man också ha det.

Grattis - i dag fyller kustarnik 1 år

Hälsning till Tor: Vy över Kiruna måndag 15 maj kl 14.50

Hälsning till Tor: Vy över Kiruna fredag 12 maj 2006 kl 15.46

Ett program. En människa. Ett livsöde.

Foto: Micke Grönberg, SR Foto.

Joy Rahman dömdes till livstids fängelse för ett brutalt mord på en pensionär. Efter åtta och ett halvt år i fängelse frigavs han för att det inte fanns tillräckliga bevis.
Ingen annan människa har suttit så lång tid i ett svenskt fängelse, oskyldigt dömd.
När Joy Rahman började avtjäna sitt straff på Kumla skulle hans barn börja skolan. När han släptes fri började dom gymnasiet.

Idag är Joy Rahman 10 miljoner kronor rikare tack vare sitt skadestånd. Men han är långt ifrån en lycklig mångmiljonär.

Exakt fyra år efter frigivningsbeskedet, den 21 maj, sänder P3 Dokumentär hela Joy Rahmans historia.
Han berättar själv om tiden i fängelset, chocken över ett demokratiskt samhälle som svek och hur han mår idag.



P3 Dokumentär: Fallet Joy Rahman.
Söndag 21 maj i P3.
Med Kicki Möller och Anton Berg.

Nöjespanelen, Metro, 12 maj

Sommaren är redan här och snart kommer sommarplågan i radio. Vilken är bästa sommarhiten nånsin?
Four Non Blondes: What’s up? Året var 1993 och jag sommarjobbade som fastighetsskötare på HSB i Simrishamn. Ack…

Vilken uteservering i Malmö väljer du helst en sommarkväll.
Le Concerts och Any Times gårdsservering är som att kliva in i en annan värld. Föreningsgatan 37, vid konserthuset.

Vad får man inte missa i helgen?
Att ta med sig grillspett av metall eller andra spetsiga föremål om man ska till Folkets Park, så att man kan freda sig från de skelögda kamphundskräken som springer omkring löst.

Rolling Stones-gitarristen Keith Richards är hjärnopererad. Funkar stenarna som liveartister även om han inte kan komma tillbaka till scenen?
Givetvis inte. Men han kommer tillbaka. Han kommer alltid tillbaka.

Vi har varit där, ni vet!

Jo, vi var i Kiruna
Över valborg.
Och under Kiirunavaara.
Elise och jag fick se den där bergväggen där gruvan tar slut. (Foto: Anders Lindberg)
Och Anders kontor, och några av hans jobbarkompisar fick vi se. Och rummet där man tvättar storstövlarna. Och pelletsverket. Och krossmaskinerna och de underjordiska tågen och matsalen på en halv kilometers djup. Och så fick vi åka i Anders bil fast inte den snyggaste för den var utlånad till något viktigare. Och så fick vi komma upp på gruvbergets topp, och därifrån kastade jag och Anders stenar och jag kissade lite. Det finns också på bild. Såklart.
Och så fick vi se Anders och Magdalenas nya hus som kommer att bli helt fantastiskt när det är färdigrenoverat. Kök, sovrum och nedervåning ger försmak och mersmak. Ja, egentligen är det väl bara vardagsrummet kvar? Huset är redan fantastiskt. Fast jag tycker Anders är dum när han vill måla om den fina bruna fasaden i gult, bara för att den var gul i original.
Och så fick vi höra om flyttplanerna. Stadens alltså. LKAB vill flytta nordvästerut, till slutet av sjön. Där ska kyrkan ligga på en udde. Och i Luossavaaras gamla dagbrott ska man bygga hotell, restauranger, köpcentrum, tropisk regnskog med grottbad, och en inomhusskidbacke. Och glasa in hela skiten.
Fast det är bara LKAB:s förslag. Kommunen har säkert någon tråkigare vision.
Jag hoppas man fortfarande lever när allt det där är klart. Vore kul att se hur det blev.

Sen drog vi till 516 såklart. Där lekte man med hunden. Hon hämtar gärna pinnar, men släpper dem inte ifrån sig när hon väl har hämtat dem. (Foto: Anders Lindberg) Och jag läste en SvD från 1986. Det stod ganska mycket om Tjernobyl. Magdalena gjorde fantastisk mat utan kött. Anders kokade kaffe så det stod en ur öronen. Fina grejer. Jag blev ganska illa omtyckt efter att ha vunnit lite för mycket i ett sifferspel som heter Rummy. Det var första gången jag provade. Bra spel. Vi drack massor av vin, och gick på halvdan topptur i sorbet-snö. Och nästan alla malmtågsförare vinkar och tutar när de passerar. Några gånger om dagen passerar även passagerartåg från Abisko. De borde åka långsammare så de hinner se den fina stugan (och staketet) tycker man ju. Något dygn senare kommer de till Göteborg, och på vägen passerar passagerarna mitt hus i Eskilstuna. Sen sågade vi björkar och la allt riset i en valborgshög. På kvällen blev det bastu och punköl.
Tråkigare kan man ha.

Jag Robot, 2

Satans pollen. Astma. Hosta. Uuuuuhrk...

Uppför floden, in i Zonen

Äntligen färdig.

På onsdag sänds programmet om konstnären Jan Håfström.



Den glömda staden. Karln bygger ruiner.



Ishavet.



Walker slår tillbaka


Sändningstider i P1:
Onsdag 10 maj 14.03
Torsdag 11 maj 18.15

Dessutom: Relaterad text på The Jet Set Junta.

Nöjespanelen, Metro, 5 maj

Äntligen kan man fika utomhus. Var finns stans bästa spanläge?
Under platanerna på S:t Knuts torg. Det kanske inte finns så mycket att spana efter, men man får lugn och ro. Jag hoppas verkligen inte att det blir priskrig mellan caféerna. Inget av dem klarar efterfrågan själva. Båda två behövs!

Många krogar och klubbar kräver att man hänger av sig även den lätta vårjackan i garderboen. Borde man få behålla den på?
Garderobshelvetet är den sjukaste aspekten av klubblivet. Senast jag avtvingades jackan fick jag kommentaren ”Men vi ansvarar inte för den”. Jag höll på att explodera. Vad fan är det man betalar för då? Det är dags att kräva kvitto i garderoberna.

Snart bryter Lundakarnevalen ut. Saknas det en studentikos karneval i Malmö?
Malmö har redan karnevaler. Varje gång det är fotbollsmatch mellan Helsingborg och Malmö, till exempel. Stan fylls aspackade vuxenbebisar som pissar i alla hörn och spelar trummor och vrålar. I luften helikoptrar och i gränderna kravallpolisernas stöveltramp. Riktigt festligt!

"Mission impossible III" har premiär i kväll. Kommer mänskligheten någonsin att tröttna på actionfilmer?
Nej det hoppas jag inte. Actionfilmer är generellt utmärkt underhållning och driver filmkonsten och tekniken framåt. Ibland borde de dock fila mer på manuskripten.

Dagens andra länktips

Tjuvlyssnat.se - precis vad det låter som: en massa samtal från Sthlm (mest) som återges. Skamlöst underhållande. Min favorit är den här. Hahaha!

Dagens länktips

Hype Standard - en sökmotor som indexerar låtar och ljudfiler från en massa bloggar.

Storslaget radioprogram i repris

Idag sänds Kerstin Berggrens program Det stormar på La Scala i repris med anledning av att det fick Stora Radiopriset härförleden.

Jag älskar Kerstin Berggrens radiokonst. Inför mitt första besök i Venedig råkade jag lyssna på hennes program från återinvigningen av La Fenice - det storslagna operahuset som brann ner efter en anlagd brand ett tiotal år sedan. Det var bästa tänkbara upptakt till resan. Det stormar på La Scala är precis lika magiskt, bildrikt och fängslande.

Sändningstider i P1:
Torsdag 14.03
Måndag 18.15

"Min hand har samma blod som våren"

I ögonvrån har jag sett årets hittills vackraste dag passera, medan pupillerna fokuserade på en ful gröngrå skärm. Det kändes som om alla jag kände var ute i solen och åt glass. Jag gick hem när jag somnade på tangentbordet.

Ingen ville följa med mig på konsert ikväll. Så jag gick ensam. Nicolai Dunger charmade ihjäl mig. Igen. Den här gången på svenska. Vad fint han sjunger på svenska. Och ingen är så personlig som han. Känslan var magisk under och efter konserten. Som tur var slapp jag vara ensam för Pär och Klara var där. Pär och Klara är mina två nyaste bästa vänner. Tillsammans lät vi oss fyllas av Nicolai. Och vi var kanske just nu särskilt mottagliga för det, inspirerade av en konsertturné i och runt Verona. En turné med något så stort, otympligt och opersonligt som en 40-mannakör lyckades bli en av mina allra största musikaliska upplevelser. Vissa magiska tillfällen kommer jag aldrig att glömma. Som under konserten i San Giorgio de Valpolicella, en kyrka från 900-talet, när vi just slängt ur oss det maffiga slutackordet på estniska i Veljo Tormis sång, och får tillbaks en örfil av efterklang. Det fanns inte en chans att behålla den stela seriösa min som man ska ha och som betyder att det inte riktigt är dags att applådera än. Hakan föll i marken och ögonen log.

Vi sjöng Frank Martins mässa för två körer på latin i stora katolska kyrkor. Publiken stod upp och ropade "grazie" efteråt. Inte minst den gamla nunnan i vitt. Musiken är magisk. Hela tiden tror jag att jag hittar mitt favoritparti i stycket, men nästa del är alltid ännu finare. Det kanske kan verka anonymt att bara vara en stämma av fyrtio, men när vi under den näst sista konserten drabbades av en gemensam känsla av total medgång, när alla lyfte sig och lyfte ögonen från noterna, när Jan Yngwe, vår övermänskliga dirigent, fick tag i hela vår klang med sina händer och målade med den i kyrkans akustik, då förvandlades trögheten i det stora antalet till rörelseenergi som inte gick att stoppa.

Det finns inget som går upp mot att jobba hårt för något i en grupp, genomföra det, överträffa sig själv och dela upprymda känslan av perfekt lyckat samarbete. Att sedan slippa gå hem till den ensamma vardagslunken, utan istället sätta sig allihopa tillsammans på en uteservering i ett land där man måste improvisera fram språket, proppa i sig god mat och beställa in litervis med vino rosso som man delar ur stora karaffer. Jag är som ett barn. Som efter skolresan i nian när man älskar hela sin klass och bara känner sig tom och ensam när man tvingas tillbaks till vardagen. Men samtidigt upprymd och uppfylld av en fantastisk inspiration och en stark övertygelse om att aldrig låta dagen bli rutingrå igen.

Det var med den känslan jag tillsammans med mina nyfunna men redan nära vänner tog emot Nicolai Dunger i Stenhammarsalen. Och han visste hur han skulle förvalta den. Han berättade att han var stolt och glad över att få göra musik till Södergrans dikter och att det var lite jobbigt för att det är det mest personliga han har gjort.

Kvällen var fortfarande ljummen när vi kom ut och full av adjektiv tog jag en cykelpromenad till slottsskogen och runt, runt i den. Göteborg. Våren. Gnistan. Svulstigt, jag vet, men så känns det också, och det är en skön kontrast till vardagen som programmerare.

Rapport från Bergsgatan, Malmö

Jag befinner mig i det mest känsliga stadiet av mitt stora program om Jan Håfström, tvingas stå upp och arbeta på grund av mina ischiasproblem (NB inte höjbart bord, utan med uppallat tangentbord), och ägnar mig mest åt att tvångsblogga. De fem översta inläggen på Antigayretorik är skrivna igår och idag... Läs bland annat om kristenhetens skräck för fiktionen i DaVincikodenfilmen. Det är kanske något man kan skriva raljanta notiser om i Sju Dagar, Thomas?

För övrigt var Antons komma-ut-P3-Star i söndags mycket bra. Ytterligare en anledning till att mitt riktiga arbete försinkades. Så där. Nu är klockan nio. Jag tar min tredje kopp kaffe och startar upp redigeringsprogrammet. NU JÄVLAR!

30

Det var när brandvarnaren gick igång i morse som jag kom på att jag hade glömt att skriva om festen. Jag gräddade scones och kvar i ugnen fanns det kolbrända drippdroppet från mina Jansons frestelser från i fredags, inte konstigt att brandvarnaren började tjuta. Och i söndags, när CRB och Margret kom förbi och hämtade skivorna hon glömde hade jag precis upptäckt en plåt jansonavskrap i ugnen, det var därför det hade luktat lite skunkigt de senaste dagarna.

Jag gjorde alltså Jansons Frestelse istället för sushi. En helomvändning, men ändå besläktat. Potatis istället för ris. Ansjovis istället för lax. Delikat finsmakarasiat kontra bredbent och brutal husmanskost, men lika svår att hitta vin till. Jag tror att champagne passar bäst. Till båda. Och så gjorde jag sallad på kidneybönor, en bulgur med koriander, och hommos och tapenade. Det vanliga. Möllans sesambröd och vasken full av Chapel Hill och is.

Jag fick bland annat
- fotogenlampa
- skrivbok
- portvin + chokladtryfflar
- presentkort på böcker
- lettisk champagne
- riktig champagne
- trätulpaner
- skiva med kambodjansk radio
- skiva med Världarnas Krig (originalet med Orson Welles)
- honung
- kroddor med choklad
- vin, vin, vin

Vid tvåtiden, när de flesta av gästerna droppat hem, blev det en andra sittning. Joakim Bordas Farväl-Lund-fest anslöt sig med Lundagårdsfolk och bekantingar från Simrishamn. Vid fyratiden kände jag Den Stora Tröttheten. Jag har en otrevlig ovana att somna folk rakt upp i ansiktet, och det drabbade såväl Piotr som Joakim, jag hoppas ni förlåter mig. Jag förstår att det kan missförstås som ointresse när den man talar med plötsligt tippar bak huvudet och börjar snarka... Resten av natten har Erik rekonstruerat för mig, och allt verkar ha varit mycket trevligt. Vid femsnåret ringde CRB och frågade efter Margrets skivor. Erik och Joakim hittade dem inte.