Anton, Joy och jag

Maffigast i ditt program Anton var han riktiga mördaren Johan. Jag har översatt en pjäs av Jean Genet "Haute Surveillance" en gång i tiden och i det arbetet fick jag gnugga mig med ett gäng grova brottslingar i ett fängelse. Det var mycket meck med hierarkin i kåken, hur man får olika status av olika brott och hur en svart killer som heter Snöbollen är mäktigast på stället och är man bundis med han kan man göra vad man känner för. Och om Grönöga, som också har mördat, så han är hårdast i sin cell. Han beskyddar Maurice som är liten och vek men jäkligt snygg.
Din Johan var Grönöga och Snöbollen på en gång, fast på riktigt, och det var mäktigt att höra. Om det går skulle jag gärna höra mer om ditt möte med honom. Det kanske t.o.m. finns kvar delar av intervjun som inte kom med i programmet? Det blev ju en hel del fantiserande för att kunna förstå snubbarna i pjäsen, för att kunna lägga rätt ord i munnen på dem. Av det lilla jag hörde i programmet låter det som om Genets beskrivning kommer väldigt nära.
Det närmaste jag själv har kommit äkta fängelsekänsla var förra året i göteborgskorpens division 2. Vi är tyvärr nere i trean nu. Men i tvåan fick man möta Högsbointernerna! Det var tidernas match för mig. Vi fick komma in på Högsboanstalten och spela mot fångarna på deras hemmaplan (som dessutom var gräsbevuxen, till skillnad från de fria människornas leriga fotbolls-Hed). Jag gjorde mål, men vi förlorade ändå. Mest för att vi mer fokuserade på att be om ursäkt när vi sprungit in i någon, stirra på de fångar som för att se matchen fick skaka gallret från en annan inhängnad och på att lyssna till publiken som hejade på de sina med det gamla götebosska uttrycket: "kom igen mördarn!".
En annan anekdot från den matchen (har jag berättat om det här förut?) berör den mörke kille som skadade sig i början av matchen, och fick gå iväg för att plåstras om. När han, killen, som såg ut att vara från balkan-området, kommer tillbaka, med lindat ben, och närmar sig avbytarbänken, vänder sig en bänkpressad bjässe på två och en halv meter med hyvelrakad skalle och några slingriga, kanske nordiska, tatueringar på axeln, mot honom och frågar "hur gick det? gjorde du illa dig?" med en klar och mild stämma. Jag inser att jag sett för mycket amerikanska du-blir-våldtagen-i-duschen-och-alla-vita-äter-negrer-till-frukost-fängelseserier på TV och vi släpper in ett mål till.