"Min hand har samma blod som våren"

I ögonvrån har jag sett årets hittills vackraste dag passera, medan pupillerna fokuserade på en ful gröngrå skärm. Det kändes som om alla jag kände var ute i solen och åt glass. Jag gick hem när jag somnade på tangentbordet.

Ingen ville följa med mig på konsert ikväll. Så jag gick ensam. Nicolai Dunger charmade ihjäl mig. Igen. Den här gången på svenska. Vad fint han sjunger på svenska. Och ingen är så personlig som han. Känslan var magisk under och efter konserten. Som tur var slapp jag vara ensam för Pär och Klara var där. Pär och Klara är mina två nyaste bästa vänner. Tillsammans lät vi oss fyllas av Nicolai. Och vi var kanske just nu särskilt mottagliga för det, inspirerade av en konsertturné i och runt Verona. En turné med något så stort, otympligt och opersonligt som en 40-mannakör lyckades bli en av mina allra största musikaliska upplevelser. Vissa magiska tillfällen kommer jag aldrig att glömma. Som under konserten i San Giorgio de Valpolicella, en kyrka från 900-talet, när vi just slängt ur oss det maffiga slutackordet på estniska i Veljo Tormis sång, och får tillbaks en örfil av efterklang. Det fanns inte en chans att behålla den stela seriösa min som man ska ha och som betyder att det inte riktigt är dags att applådera än. Hakan föll i marken och ögonen log.

Vi sjöng Frank Martins mässa för två körer på latin i stora katolska kyrkor. Publiken stod upp och ropade "grazie" efteråt. Inte minst den gamla nunnan i vitt. Musiken är magisk. Hela tiden tror jag att jag hittar mitt favoritparti i stycket, men nästa del är alltid ännu finare. Det kanske kan verka anonymt att bara vara en stämma av fyrtio, men när vi under den näst sista konserten drabbades av en gemensam känsla av total medgång, när alla lyfte sig och lyfte ögonen från noterna, när Jan Yngwe, vår övermänskliga dirigent, fick tag i hela vår klang med sina händer och målade med den i kyrkans akustik, då förvandlades trögheten i det stora antalet till rörelseenergi som inte gick att stoppa.

Det finns inget som går upp mot att jobba hårt för något i en grupp, genomföra det, överträffa sig själv och dela upprymda känslan av perfekt lyckat samarbete. Att sedan slippa gå hem till den ensamma vardagslunken, utan istället sätta sig allihopa tillsammans på en uteservering i ett land där man måste improvisera fram språket, proppa i sig god mat och beställa in litervis med vino rosso som man delar ur stora karaffer. Jag är som ett barn. Som efter skolresan i nian när man älskar hela sin klass och bara känner sig tom och ensam när man tvingas tillbaks till vardagen. Men samtidigt upprymd och uppfylld av en fantastisk inspiration och en stark övertygelse om att aldrig låta dagen bli rutingrå igen.

Det var med den känslan jag tillsammans med mina nyfunna men redan nära vänner tog emot Nicolai Dunger i Stenhammarsalen. Och han visste hur han skulle förvalta den. Han berättade att han var stolt och glad över att få göra musik till Södergrans dikter och att det var lite jobbigt för att det är det mest personliga han har gjort.

Kvällen var fortfarande ljummen när vi kom ut och full av adjektiv tog jag en cykelpromenad till slottsskogen och runt, runt i den. Göteborg. Våren. Gnistan. Svulstigt, jag vet, men så känns det också, och det är en skön kontrast till vardagen som programmerare.