k u s t a r n i k: augusti 2007

Vi flytt

I Malmberget, till att börja med.

Vote Sjudagar!

Under åren har jag och min kollega Maija utvecklat ett stort intresse och en skaplig talang för fräsig layout.

Nu är vi nominerade till Svenska Designpriset.

Gå in och lägg din röst på:

http://captjanster.idg.se/designpriset/

Sensommarmorgon i Kiruna

Ur Soldaten i fält, 1955 års upplaga:

Meddelande till Comhem och Eniro

Jag har beslutat att ni har rätt att få kompensation för de annonskampanjer som just nu komprometterar era varumärken. Kontakta respektive reklamproducent och begär pengarna tillbaka. De kommer att förstå.

Jag hittade tyvärr inte de fulaste Comhem-dockorna så den här får duga så länge.

Enirotomtarna måste vara en av de sämsta koncepten nånsin. Botten är nådd.

Bussresa till Lund

Tänk om alla hade gjort så.

Jag åkte buss till Lund. På bussen satt en ung kvinna och talade i telefon, sådär lätt högljutt som det ofta blir. Hon höll en Espresso House-latte i handen som hon sippade på ibland. Hon pratade med en kille som hette Mange om att hon hade varit på jobbintervju (butikschef, 21000 danska i månaden plus procent på vinsten), vikten av en korrekt CV, om hur hon hade misslyckats med att lägga upp något (en soffa tror jag) på blocket, och så vidare. Ni vet. Det var nog nån grillning på gång också i helgen. Gött...

Well. Jag orkar inte bry mig om mobilsamtal i offentliga miljöer längre. De finns. De stör. De kan vara rätt roliga att lyssna på. Men de är inte mer högljudda än vad tre femtonåriga killar är. Eller tre manliga försäljningschefer på väg till bowlingen...

I den sekund jag löser bussbiljetten skriver jag under ett kontrakt där jag godkänner att jag KAN råka ut för röster i bakgrunden under färden. Det KAN hoppa och skumpa. Det kan till och med komma en person och sätta sig bredvid mig. En FUL person till och med.

Damerna som satt bakom mig var av annan åsikt. De började skrocka om mobilbruden. Hå hå. Att man inte ens vill ha en lugn stund på bussen. Hö hö. Så att ALLA kan höra det. He he. Så själviskt. Ho ho. HEEELT utan hänsyn.

Mobilsamtalet var inte avslutat när vi anlände till Lund, men när bussen stannat tog den ena damen tag i tjejen (antar jag, för jag kunde inte titta ditåt. Fråga Måns om fenomenet...) och sa:

- Jag skulle uppskatta att inte få kaffe över mig när jag åker buss. (Hon hade suttit tre rader bakom tjejen.)

- Oj har du fått kaffe på dig?

- Nej, men jag skulle kunna ha fått. Det finns en anledning till skyltarna där framme (överkorsad bägare). Och jag är HEMSKT rädd om våra FINA bussar.

- Jaha. Joho, det ska jag tänka på... men sen sa Carro att om inte NI har köpt vin till sangrian så BLIR det ingen bål, då får vi köpa folköl istället och det dricker inte JAG...

Jag smusslade diskret med min Loka Naturell som jag hade smuttat på under hela resan. Skulle jag skonas? Damen satt ju ändå alladeles bakom mig. Hon HADE kunnat få vatten på sig om jag hade skakat flaskan jättemycket av misstag.

Men det här handlade ju förstås inte om kaffet eller någon annan dryck. Det handlade om att tjejen skulle straffas. Straffas för att hon tog plats. För tänk om alla hade gjort så?

Dumheter i radio

Jag fick sista ordet (mailledes) i Kvällspassets (P3) program om Kultureliten häromdan. Folk ringde in och messade och mailade om hur "patetiska" kulturmänniskorna är med sin självpåtagna överlägsenhet och hur dumt det är att det aldrig är en författare som man känner till som får Nobelpriset, det är typ... odemokratiskt bah! Någon frågade sig varför varken J.R.R. Tolkien eller C.S. Lewis får Nobelpriset (svar: de äro döda). Buuuu konst som ingen förstår, buuuu operaföreställningar som kultureliten hyllar bara för att de inte vågar erkänna att de inte förstår den själva, buuuuu Kejsarens nya kläder, buuuuu polokragar och så vidare. Min text var kort och enkel:

Ännu värre än självpåtagen överlägsenhet är självpågagen underlägsenhet - något som kritikerna av kultureliten älskar att vältra sig i och kokettera med.

Långsam seglats i Stockholms Norra Skärgård

Familjens pärla Crescendo. Pappa köpe båten 1976, då fanns det mest folkbåtar och IF:ar hemma i klubben så med en RJ85 hade vi, med några centimeter, en av de största båtarna i Figeholms Båtklubb.
Idag är pappa en av de få som aldrig bytte båt. Nu är en RJ85:a, med några få meter, den allra minsta båten i klubben.
Längd: 8,55m Bredd: 2,05m, Djup: 1,26m.

En av de få finesser som finns ombord är den digitala loggen med två (2!) decimaler. Som ni ser gick det undan! 6,36 knop! Och det känns verkligen i båten, eftersom den är så liten och har så låga fribord (kanter, Anders). Man sitter med andra ord nära vattnet som forsar förbi.

Måns hängde med de första dygnen. Som ni ser valde han helt rätt period, det var strålande sol och klar himmel och solglas på. Vi lämnar Stockholm. Ni skymtar finlandsfärjorna vid Statsgården i bakgrunden.

Vår tiodagarsseglats präglades av korta sträckor, i snitt 10-15 distansminuter (Med 5 knops fart går man 5 distansminuter per timme Anders, vi gör i snitt mellan 3 och 6 knop beroende på vindstyrka och riktning, således seglade vi ofta inte mer än 4 timmar per dag.)
Underbart att få ta det lugnt och kolla in Möja, Fejan, Arholma, Rödlöga Storskär och Lidön.

Naturhamn utanför Möja. Här mötte vi upp med Jonas och Karin, från början vänner till Anna, numera även till mig (och till Måns som också var med). Jonas och jag åkte ju Öpptet Spår tillsammans.
De har gemensamt med Jonas föräldrar köpt den här utmärkta motorbåten.
Att ligga tillsammans vid en ö, flera båtar så här, det är fanimej ett jävla skönt sätt att umgås. Grilla, öla, vina, filosofera medan solen går ner bakom aktern. Livskvalité!

Och på tal om livskvalité. Anna badar så fort hon kan. Överallt. Själv är jag lika mycket badkruka som jag alltid varit. Det blir varken bättre eller värre med åren det där. Men i Annas mage växer det. ETA: 10 december. Identitet och kön: okänt.
Fantastiskt spännande. Och fortfarande overkligt.

Jag läste någonstans att den blivande pappan i snitt går upp 7 kg under graviditeten. Man sitter stilla, äter mer och motionerar mindre. Tydligen. Som ni ser har jag bara gått på mig muskler.
Fotot påminner förresten om Gistholmen och kommande bastubad!

Det är ju Linné-år i år

Så nu ska jag gå ner och hämta tvätten ur torkskåpet.

Det är ju Linné-år i år

Så i morgon ska jag gå på The Tough Alliance-uppvisningen på KB i Malmö.

Det är ju Linné-år i år

Så i eftermiddag ska jag köpa Champagne till helgens kräftskiva i Lund.

Det är ju Linné-år i år

Så nu går jag på lunch.

Dagens wailning

Strax innan fyra minuter har gått av följande spår wailar han så till och med havet försöker få tyst på honom. Bäst är gråtstötswailarna i slutet på wailningen.

http://www.youtube.com/watch?v=qV8DupH0pD4

Orörda fjällvatten enligt nsd.se.

Vi har också seglat

Ny tröja och rolig min. (Tack till Måns.)

Ett skepp kommer lastat med unga, mexikanska sjömän.

Men de kom för tidigt för Pride!

I förgrunden - Elise. I bakgrunden - slussvägg och mamma.

Sveriges näst längsta linbana, 4 mil, korsar Arbogaån.

Flottans skolskepp Gladan. Eller Falken.

Finns det inga träd att förtöja i så blir det bergskilar.

Veckans bästa måltid. Stekt olivbröd med tonfisk- och musselröra.

Allrakärastesöstrami.

Skärgårdsporr

Just hemkommen, lite röd i skinnet - men otroligt nöjd, efter ett par dagars segling med Anton och Anna.
Själv kommer jag inte från någon båtfamilj, men älskar verkligen båtlivet och passar på att ta varje tillfälle jag får att andas in lite havsluft. Herr och Fru Berg/Boman är dessutom ypperliga instruktörer och jag tror inte att jag ställde till det speciellt mycket (även om jag mina snarkningar höll Anna vaken).
Fler bilder finns iallafall här.
Nu - några dagar semester kvar. Sen jobb igen från måndag.