Dagens wailning
Strax innan fyra minuter har gått av följande spår wailar han så till och med havet försöker få tyst på honom. Bäst är gråtstötswailarna i slutet på wailningen.
http://www.youtube.com/watch?v=qV8DupH0pD4
posted by Anonym @ 11:15
8 comments
8 Comments:
Det finns ingen gräns för hur mycket jag hatar det här. Jag flaggade klippet som inappropriate.
Kallar du dig Tinaslove på Youtube, Sebban?
TINASLOVE (2 hours ago) Marked as spam
Beautifully done...especially when they got closer to the end. I love the way it began though with Nate.
(Reply)
TINASLOVE (3 hours ago) Marked as spam
They are still the number 1 group to me; Fantastic.
(Reply)
TINASLOVE (3 hours ago) Marked as spam
I love the hell out of this song. They really did it with this one. Music and words. Great Job...I can't stop listening to them. I have played this one about 5 times in a row.
Jag kan kalla mig Tinaslove för dig Måns, om du vill!
Uhu. Det är så sorgligt. De är så ledsna. Buuhuä.
Jag vet att du vumar för Prince Seb, men det HÄR! Det är liksom en musikgenre som jag helt missat. Avsiktligt. Den pågår någon annanstans.
Långt bort.
Har jag alltid trott, men det visar sig att den pågår i Sebbans cd-spelare as we speak!
Jag är förstummad.
Och avsnittet 3.24-4.00 som älskas av yussuf04 är det allra värsta.
I somras jammade lillasyrran och jag på Boyz II Mens genomsköna hit End of the road. Vi hade sjungit igenom alla verserna med känsla och med darr och kommit till det bästa partiet, i slutet på alla såna här låtar, där kören (lillasyrran) tar över melodin och sjunger refrängen varv på varv medan han (jag) wailar fritt över. Jag klämde i så gott jag kunde och kanske t.o.m. ganska mycket mer än jag kunde (sjöng bla ett "to the end of the road babe" som slutade uppe på höga Bb - i bröströst! - en bra bit över min standardfrekvens). Till historien hör att mina föräldrar bor i Klockargården i sin lilla by, alldeles bredvid kyrkan, och att det dagen till ära var begravning i kyrkan och att vi när sista tonen klingat ut genom det öppna vardagsrumsfönstret ser ett svartklätt begravningståg gå den lilla grusvägen förbi vårt hus från kyrkan till gravkaffet. Mamma skämdes tillräckligt åt oss båda, så vi slapp.
Anton: förutom den smakfullt minimalistiskt tillbakahållna wailningen uppskattar jag också den fantastiska känslan i videon - allt känns så äkta och uppriktigt!
Stackars Susanne...
(Och de anhöriga.)
Skicka en kommentar
<< Home