Jobb

Den här har jag lajjat med på kneget senaste tiden.

Ny karriär

Kolla! Thomas har flyttat till Stockholm och blivit gårdfarihandlare.

Höst i Stellenbosch

19 maj. Skymning. Hundra grader åt vänster ligger townshipet Kayamandi på en sluttning.


Victoria Street, universitetsområdets pulsåder.


22 maj. Satt och jobbade på en text om Zimbabwe och en om Zuma och hörde plötsligt sång. Ropande män och ululerande kvinnor. Och de dansade faktiskt. Jag som trodde att det bara var något som förekom på film. Ingen aning vad demonstrationen handlade om dock.


Efter någon timme kom de tillbaka.


På kvällen provade vi fyra Pinotageviner med Brendan B och Lieze N: Cape Chamonix, Beaumont, Warwick och Hidden Valley. Inget av dem föll mig särskilt i smaken.


23 maj. Afrikaanse Taalmonument i Paarl. Språkmonumentet: Afrikandernas hyllning till sitt hittepåspråk. Tornet är 57 meter högt och ihåligt. Akustiken häpnadsväckande.


Monumentet invigdes 1975, ett år före Sowetoupproret som inleddes som en protest just mot den obligatoriska Afrikaansundervisningen i skolorna. De kommande året dödades 600 människor i oroligheterna, mestadels barn och ungdomar.


Spiran representerar Afrikaans storhet och styrka och den högra bågen är en hyllning till Republiken. Men hur jävla dum och patetisk symboliken än är, kan jag inte motstå linjerna, akustiken och betongen. Monumentet representerar något annat idag, precis som Afrikaans, samtidigt som det påminner om mörkret i det förflutna.


Tre sfäriska former representerar de största afrikanska språken i Sydafrika: isiZulu, isiXhosa (uttalas med klick) och isiSotho. De talas självfallet av tiotals miljoner fler människor än Afrkaans, men ändå har konstnären avbildat dem som sjunkande ned i glömskans betong - shit vilken dåre...


Taffelberg i fjärran.


Lunch vid vingården Laborie i Paarl, känd för sitt bubbel som tyvärr var slut. Utmärkt biff med svampsås, Erik tog en sallad med filoinslagen fetaost, också den utmärkt. Vi serverades under stora ekar med sällskap ur faunan.

Tjetj, tjeck, tjech, chetj, keck, sjesj...

Ni som är språknördar och perfektionister och måste uttala ord i offentliga sammanhang, har ni hittat den här fantastiska sajten?



Forvo

Idag heter han Wilmer

Igår testade vi Svante. Imorgon blir det nog Max. Sen har vi även Rasmus och Pelle på listan. Och tack Gustav, hur kunde vi glömma Astor?

Tor undrade över två viktiga siffror, här kommer de:
Vikt: 4210 gram (Albin 3550)
Längd 55 cm (51)


Det är således en grövre variant den här gången. Han är lite luden på armar och rygg och saknar den tydliga nacken som Albin föddes med. Som ni ser på bilderna är han också rundare i ansiktet.
Kort sagt - en mer brutal onge!


Nu ska jag hälsa på honom och Anna igen (jag hämtade Albin från dagis igår och han och jag sov hemma inatt).
Imorgon lämnar resten av familjen BB.
Kramar till alla och tack för gratulationerna!

Dagens lästips

Om ni bara ska ta del av en text den här dagen, veckan, månaden, året, så är det Maciej Zarembas text i DN i dag.

Läs, läs, läs!

It's a boy!

Anton lever efter Zlatans devis: Män gör män.

Således föddes Albins ännu namnlöse lillebror i natt, klockan 01.44.

Hela familjen mår bra.

Grattis!

I väntans tider

Vi sitter hemma, jag och Anna, och väntar på att värkarna ska bli tätare.
Var femte minut ska det vara. Då får man komma in till förlossningen.
Nu är det ungefär 20 minuter mellan.

Albin är hos marmor. Mormor och morfar alltså.
Det känns konstigt. Att det bara är vi två här hemma.

Men allt är bra med oss och har inte värkarna intensifierats i frekvens åker vi ändå in i morgon för "igångsättning". Då får Anna värkstimulerande dropp. Det är också normalt, det hände till exempel när vi fick Albin.

Det är segt att vänta, men det spelar ju mindre roll.

Vi väntar även på vårt hus.

Merparten av det kom visserligen i onsdags men det dröjer till 11 december innan det är klart för inflyttning.
Så här såg det ut i onsdags:
Två gubbar bär en del av vår trappa. I förgrunden ser vi det som ska bli garage och hus till våra grannar.

Trappan svävar ovanför vårt och grannens garage. Vårt blir där den blå byggboden med stegen står. 20 kvadratmeter som ska innehålla bil (som vi måste köpa såklart) och lite förråd och en snickarbänk.

Trappan lyfts in i huset. Det är ett parhus, den bortre delen är våra grannars, den hitre alltså vår. 117 kvadratmeter på två våningar. Tre sovrum på övervåningen, kök med bardisk mot vardagsrummet på undervåningen. Två badrum totalt, samt en liten trädgård på baksidan dit ni kommer på besök och grillar!

Klockan 10.30 i onsdags såg det ut så här. Då kom Annas pappa dit med sin kamera. Vår nedervåning var redan klar alltså.

Sen gick det fort. Vägg efter vägg lyftes dit, som värsta fusklegot (ni vet dom där modellerna med alldeles för få och för stora bitar som bara passade till en enda sak).
Kolla in väggarna som står på kö till vänster i bild. Fönstren sitter redan monterade.

Det är det första av totalt 25 hus i området. Småa, som byggherren heter, planerar ytterliggare två ettapper efter detta. Även Skanska ska bygga så till slut blir det cirka 150 hus. Men vårt är först och till vänster i bild, alltså på vår baksida, börjar naturreservatet Orlången. Inga nya hus där med andra ord.


Bra väder, sol och torrt, i kombination med raskt bygge (bara 30 minuters lunchrast enligt Olle Boman) gjorde att taket kunde läggas på utan att regn och fukt trängde in.
Stommarna (väggarna och taket) kom fraktat på lastbil, de byggs inomhus i fabrik. Listigt.

På kvällen skjutsade Måns mig till huset i sin nya bil. Jag fick köra och det var mycket riktigt kul att köra bil, speciellt som den var så ny och fin. (-05:a va?) Sen smög jag omkring med kameran och försökte fota in genom fönstren.
117 kvadratmeter låter mycket men det kommer kännas som ett ganska litet hus. Men mysigt och modernt.
Kolla in de höga fönstren mot skogen. Där är det 3.15m högt i tak.

Måns är den förste kustarniker som besökt vårt nya hus. Ni kommer alla att bli ordentligt inbjudna 2010.

Närheten till skogen och naturreservatet är största skälet till att vi flyttar hit. Sen var det ett lagom stort hus till lagom pris med garage och söder om Stockholm, nära Annas föräldrar och brors familj. Plus att det var nybygge. Vi har bara bra erfarenhet av nybyggda bostäder och varken Anna eller jag är intresserade av eller bra på renovering.

Så nu väntar vi.
På inflytt. Och på barn!

Läsvanor och filmtips

Läsa böcker på plats? Är det något ni roar er med? Jag har flera pågående projekt. Jag läser bland annat "Över floden, in bland träden" i Venedig och "Leoparden" på Sicilien. Går alltså vidare med Hemingway den 8 juli, då vi har hyrt en våning i ett 1400-tals-Palazzetto (bilden).

"Leoparden" lär få vänta ytterligare några år, eftersom vi inte har några nya resor till Sicilien inplanerade ännu. Men jag kunde inte låta bli att se filmen häromdan; Viscontis mästerverk från 1963 med Burt Lancaster i huvudrollen som Prins Don Fabrizio Salina. Köp den, hyr den, se den. Boken är skriven av Giuseppe Tomasi di Lampedusa, hans enda...

Don Fabrizio i enrum. Tänker på döden. Utanför pågår balen. Snart blir han uppbjuden till mazurka. Han avböjer, men föreslår vals istället.


"Leoparden" utspelar sig bland annat på slottet Donnafugata. I Viscontis film är det dock inte det riktiga Donnafugata utgör spelplats på handlingen. Jag, däremot, poserar förstås framför det riktiga slottet. Notera de venetianska fönstren. Jämför med vår sommarboning.

Upprop

Vad har hänt med Kusse, helt tyst! Är det alla väntade ongar som stjäl uppmärksamheten?
Jag bidrar med några bilder för att dra igång debatten.

Man vänjer sig

Jag gjorde det! Jag kunde! Jag tog tåget till Kapstaden! Alldeles själv! Trots att alla säger att det är JÄTTEFARLIGT! Jag kände mig som Lisa Simpson när hon lyckas lura till sig medgivande att ta 22:ans buss till egyptiska utställningen i Springfield. Lika mallig. Första klass kostade 12 rand, tredje 7,50. Det tar en timme och man ser inget genom fönstren, de är mjölkvita av slitage och vinderosion. Framme i Kapstaden fanns det en rolig skylt som jag ska fotografera nästa gång jag åker dit.

Det är helt sanslöst vad folk överdriver farligheten med Sydafrika. Och värst av alla är nog sydafrikanerna själva. De VILL att det ska verka farligt och tufft och breder på ordentligt i sina skräckhistorier. Så första kvällen Erik och jag var ute i Stellenbosch kände vi oss nödgade att ringa en privatchaufför för att köra oss hem till B&B-stället vi bodde på då. En tant. Körde oss. Två stora och starka karlar. Hem. I Stellenbosch.

Trots min nyvunna modighet tänker jag sova med tända lampor även i natt. Erik är på konferens i Göteborg... Och häromdan var det inbrott i lägenheten bredvid. Och jag har observerat fotspår från ett okänt däggdjur på terrassen. Och för några månader sedan blev en student niofalt knivhuggen under ett mobilrån...