Cover

På en spelning i nån legendarisk skivaffär (gäsp). Sångaren pratar nervöst och klumpigt alldeles för länge om inget. Och de tvekar gulligt när de väl ska börja spela. Det verkar som om de inte har bestämt hur de ska ta ton och räkna in. Och det trots att det är en svår start med fyra stämmor a capella. Men snart får vi njuta av en djup basröst! Något man inte är bortskämd med inom popen. Den är bara tillgänglig för stämsång, men det räcker gott för att soundet ska skilja sig från mängden. Märkligt, det råder väl ingen brist på basar? Gillar de inte pop? Fast själv är jag såld redan när sångaren, i tenorläge, levererat sina tre själfulla ooh:n. Stornoway:



Och, om ni undrar varför ni kände igen låten, här är originalet (lägg märke till hur troget han följer melodin!):

Så. Otroligt. Bra.

Jag kollar inte på Simpsons så ofta längre, men när Banksy får göra vinjetten så blir det givetvis fullständigt genialt.

Kan inte låta bli, öppet mål

Göteborg - i brist därav

Roddtur

Jag sitter på en död älg och ror i cirklar.
Sjön är blank och svart. Båtens insida är vit.
Det ångar ur den döda älgens öppnade inre.

Båten är framtung eftersom den döda älgen ligger föröver. Den döda älgens uppbända bröstkorg gör det svårt att sänka ena årans handtag tillräckligt för att bladet ska gå fritt tillbaka. För varje årtag dras åran mothårs över den döda älgens fäll.
Med halva kölen i luften och ena åran i vattnet vill båten mest gå runt.

Jag tittar på den döda älgen. Den döda älgen tittar på stjärnorna. Den döda älgen kan se stjärnorna riktigt bra, för kulan har krossat halskotpelaren så den döda älgens huvud kan vridas åt vilket håll som helst.
Mot stjärnorna, till exempel.

Pannlampans sken mot båtens vita insida gör att stranden och skogen och fjällen inte syns i mörkret. Mitt i allt det svarta sitter jag på en död älg och ror i cirklar.