Cover

På en spelning i nån legendarisk skivaffär (gäsp). Sångaren pratar nervöst och klumpigt alldeles för länge om inget. Och de tvekar gulligt när de väl ska börja spela. Det verkar som om de inte har bestämt hur de ska ta ton och räkna in. Och det trots att det är en svår start med fyra stämmor a capella. Men snart får vi njuta av en djup basröst! Något man inte är bortskämd med inom popen. Den är bara tillgänglig för stämsång, men det räcker gott för att soundet ska skilja sig från mängden. Märkligt, det råder väl ingen brist på basar? Gillar de inte pop? Fast själv är jag såld redan när sångaren, i tenorläge, levererat sina tre själfulla ooh:n. Stornoway:



Och, om ni undrar varför ni kände igen låten, här är originalet (lägg märke till hur troget han följer melodin!):