Att betala: 31,00

Stanna klocka, stanna!

"Åh vad jag saknar Ernst-Hugo, för patetik är konst och konst är att förstå." Håkan Hellströms programförklaring i 2005 års bästa låt Klubbland får Bella att fråga: "vem var Ernst-Hugo egentligen?". Upprörd söker jag på hans namn på youtube och snubblar på det här klippet.

"Aldrig, alltid, alltid, aldrig." Ernst-Hugo sitter i rullstol och smakar på orden i Bo Kaspers låt "Vi kommer aldrig att dö" två år innan han själv just dör. Han tycks inte riktigt övertygad. Aldrig och alltid är utbytbara och det är otydligt vilket som är närmast sanningen. Han ropar ut olika tänkbara metoder för att överleva den sista sucken och marscherar desperat i luften från sin rullstol medan han spricker upp i falsett och skriker, som för att övertyga sig själv, att vi aldrig kommer att dö.

Sen tar Bo Kaspers över. Bo Kaspers orkester är kanske idag Sveriges mest ocreddiga band, men det här var på den tiden de var bland det hippaste. Bo Sundström ser skitcool ut med sin retromic i det blåa ljuset och när bandet efter Peter Asplunds trumpetsolo låter oförskämt bra ser det nästan ut som om sångaren tror på sina ord.



Bellas fråga och Bo Kaspers senaste gubbtråkiga skivor får mig att sätta mina pengar på att det var Ernst-Hugo som hade rätt.

Två slutbilder

Geometriska nyheter

Run to the hills

Nu är de här.

Vår senaste prognos för Kiruna

Några kort från Västerort

För ganska längesedan bjöd Jonas M in mig på en exposé i västerled.
Sistliden helg blev den äntligen av.

I sympatiskt höstväder, med gula löv högt och lågt, möttes vi på Alviks station.
Efter en god pizza startade vandringen. Jonas guidade mig förbi Äppelvikens nationalromantiska 10-miljonersvillor och vackert bedagade radhusgårdar. Vi tog Nockebybanan (gamla Tolvans spårvagn) genom Bromma villastad. Planerad på 20-talet och byggd på 30-talet. Här finns massor av fina hus, smidigt placerade i terrängen på naturliga höjder. Ålstensgatan är en sevärdhet i sig. I de snygga funkislängorna (som enligt Jonas är Sveriges mest överprisade bostäder) bodde Per Albin Hansson på sin tid. Idag äger Fredrik Wikingsson ett av de 94 radhusen.

Från Tolvans ändstation, nära Nockeby kyrka, promenerade vi längs vattnet till Ängby camping. Där finns en badplats. På Valborg har Brommaborna sitt bål på stranden, och den lokale hjälten Jonas Hallberg håller tal. På höjden ovanför campingen tronar lyx-funkisen. En helt annan storleksklass än i Ålsten. Ängbyhöjd - jag har aldrig sett så många vita lådor på en och samma gång. De första fick vanligt sadeltak istället för det funk-platta. Svenskarna ansågs inte vara redo för den totala funktionalismen. Jonas pappa växte upp här. Jonas har lekt i grannskapet. Vi strosade länge runt i den nästan surrealistiskt homogena miljön. Många körde Golf. en man körde flakmoppe. Han trixade upp på två hjul när han fick syn på oss!

I samma stund som vi korsade vägen vid Södra Ängby skola korsade vi även en av de skarpaste sociala gränserna i Stockholm. Från det rika Ängby till det fattiga Blackeberg. Men stadsplaneringen är bra, och femtiotalshusen är fina. Innergårdarna är skyddande. Skolan är bra, Jonas pendlade dit från Vällingby på gymnasiet. Vi tog en gruppbild på en trappa, innan vi kollade in torget, vampyrtrappan från "Låt den rätte komma in" och den fantastiska t-banestationen ritad av Peter Celsing och invigd 1952.

Här gick vi under spåren och över den stora vägen mot Hässelby. Vattenfalls enorma huvudkontor tornade upp sig. Som Radiohuset gånger tre. Helt enormt. Det byggdes på femtiotalet och lär ha haft en bifunktion som sjukhus i händelse av krig. Nu står många korridorer tomma. Jonas har sprungit i de långa korridorerna när han som barn besökte sin morfar, kraftverksmannen.

Råcksta centrum hade också sin charm, speciellt den stora parken. Vi passerade Jonas gamla högstadieskola och kunde inte låta bli att ta en pekbild.

Slutdestinationen var Vällingby centrum, en ikon inom modern stadsplanering, och ett lyckat exempel på en ABC-stad. Arbete, bostäder och centrum på samma ställe.
Trots stora nybyggen är mycket av charmen bevarad, åtminstone denna lördagseftermiddag när torget vimlar av glada människor och skymningen framhäver de varma ljusen från kaféfönstren.
Kulturhuset Trappan och biografen Fontänen är pärlor. St Tomas-kyrkan är en mäktig tegelklump. Vi smög in i den klosterliknande byggnaden och tjuvlyssnade på en Bachkonsert.

Jonas har bott, pluggat eller besökt släktingar och vänner i hela västerort, från Hässleby till Alvik. Om han någonsin erbjuder er en guidning - tacka ja!