Åh, det var så jobbigt när han sprang. Stegen blev tyngre och tyngre och så kort sikt att han när som helst kunde springa in i en skylt eller nåt. Och havet sen, vad skulle han ut i det och göra? Inte dränka sig väl? Man kan väl inte dränka sig till en så melodisk oboe? Så kommer fryset. Han måste ha tänkt sig ett annat slut men bestämt sig för det här när han såg det blinka förbi. Det är perfekt. Vänder uppochner på allt och ger inga svar. Och nästa, ännu hurtigare musik - struttbarock - och skoskylten som blir så otroligt komisk i situationen. Tragikomisk, eller troligen bara tragisk. Fryset här är också jättesnyggt men det tillför inte lika mycket till den lilla snutt av historien som vi får se. Är hela filmerna lika bra?
"De fyra hundra slagen" har jag egentligen bara sett en gång. Men minns den som bra. Det är första gången gossen ser havet. Han springer från ett barnhem med massa idioter.
Jag älskar den där blicken. Han liksom vänder sig till regissören och säger: - Nu har jag sprungit och sprungit och sprungit och till och med plaskat i vattnet och tramsat. Räcker det nu, eller?
"Kvarteret Korpen" har jag sett en massa gånger, och den är ju förstås bra - fast inte min favorit-Widerberg. Har aldigt gillat Thommy Berggrens insats, men det är kul att det är Emy Storm (Emil i Lönnebergas mor) som spelar den stackars mamman. Filmens stora behållning är Keve Hjelm som pappan. Förmodligen hans bästa roll.
Paraplyet och flickan hör inte riktigt hemma i historien, nej, men TILLFÖR något tycker jag allt att de gör. Grabben lämnar sitt elände bakom sig i sin symboliska promenad, paraplyet ger scenen en poetisk dimension. Beslutet att bryta upp får en skönhetsaspekt.
Jag kan tänka mig att Kvarteret Korpen är en så där otäckt, fåordig nordisk film där far super och mor sörjer i tystnad. Paraplyflickan får symbolisera hoppet och möjligheten till liv som sonen flyr till, bort från klaustrofobin. Därav den käcka musiken trots det smärtsamma uppbrottet! Som i Hasse & Tages Rosens sång om folk som bor i fula hus och hör på ful musik så själen dör av svält, så räddar han sig undan den smärtsamma skoskylts- och fulhetsdöden. Kul att föreställa sig historien med utgångspunkt i slutet - reverse engineering heter det i tekniska sammanhang!
3 Comments:
Åh, det var så jobbigt när han sprang. Stegen blev tyngre och tyngre och så kort sikt att han när som helst kunde springa in i en skylt eller nåt. Och havet sen, vad skulle han ut i det och göra? Inte dränka sig väl? Man kan väl inte dränka sig till en så melodisk oboe? Så kommer fryset. Han måste ha tänkt sig ett annat slut men bestämt sig för det här när han såg det blinka förbi. Det är perfekt. Vänder uppochner på allt och ger inga svar.
Och nästa, ännu hurtigare musik - struttbarock - och skoskylten som blir så otroligt komisk i situationen. Tragikomisk, eller troligen bara tragisk. Fryset här är också jättesnyggt men det tillför inte lika mycket till den lilla snutt av historien som vi får se.
Är hela filmerna lika bra?
"De fyra hundra slagen" har jag egentligen bara sett en gång. Men minns den som bra. Det är första gången gossen ser havet. Han springer från ett barnhem med massa idioter.
Jag älskar den där blicken. Han liksom vänder sig till regissören och säger:
- Nu har jag sprungit och sprungit och sprungit och till och med plaskat i vattnet och tramsat. Räcker det nu, eller?
"Kvarteret Korpen" har jag sett en massa gånger, och den är ju förstås bra - fast inte min favorit-Widerberg. Har aldigt gillat Thommy Berggrens insats, men det är kul att det är Emy Storm (Emil i Lönnebergas mor) som spelar den stackars mamman. Filmens stora behållning är Keve Hjelm som pappan. Förmodligen hans bästa roll.
Paraplyet och flickan hör inte riktigt hemma i historien, nej, men TILLFÖR något tycker jag allt att de gör. Grabben lämnar sitt elände bakom sig i sin symboliska promenad, paraplyet ger scenen en poetisk dimension. Beslutet att bryta upp får en skönhetsaspekt.
Jag kan tänka mig att Kvarteret Korpen är en så där otäckt, fåordig nordisk film där far super och mor sörjer i tystnad. Paraplyflickan får symbolisera hoppet och möjligheten till liv som sonen flyr till, bort från klaustrofobin. Därav den käcka musiken trots det smärtsamma uppbrottet! Som i Hasse & Tages Rosens sång om folk som bor i fula hus och hör på ful musik så själen dör av svält, så räddar han sig undan den smärtsamma skoskylts- och fulhetsdöden. Kul att föreställa sig historien med utgångspunkt i slutet - reverse engineering heter det i tekniska sammanhang!
Skicka en kommentar
<< Home