Stanna klocka, stanna!

"Åh vad jag saknar Ernst-Hugo, för patetik är konst och konst är att förstå." Håkan Hellströms programförklaring i 2005 års bästa låt Klubbland får Bella att fråga: "vem var Ernst-Hugo egentligen?". Upprörd söker jag på hans namn på youtube och snubblar på det här klippet.

"Aldrig, alltid, alltid, aldrig." Ernst-Hugo sitter i rullstol och smakar på orden i Bo Kaspers låt "Vi kommer aldrig att dö" två år innan han själv just dör. Han tycks inte riktigt övertygad. Aldrig och alltid är utbytbara och det är otydligt vilket som är närmast sanningen. Han ropar ut olika tänkbara metoder för att överleva den sista sucken och marscherar desperat i luften från sin rullstol medan han spricker upp i falsett och skriker, som för att övertyga sig själv, att vi aldrig kommer att dö.

Sen tar Bo Kaspers över. Bo Kaspers orkester är kanske idag Sveriges mest ocreddiga band, men det här var på den tiden de var bland det hippaste. Bo Sundström ser skitcool ut med sin retromic i det blåa ljuset och när bandet efter Peter Asplunds trumpetsolo låter oförskämt bra ser det nästan ut som om sångaren tror på sina ord.



Bellas fråga och Bo Kaspers senaste gubbtråkiga skivor får mig att sätta mina pengar på att det var Ernst-Hugo som hade rätt.