Antilophorn

Häromdagen fick jag ett mail med följande början från en gemensam kamrat:

Hej gamle vän!

Jag och XXXX inredningssurfade i går. När vi googlade på ordet "antilophorn" fick vi upp en bild på dig, vilket fick mig att inse att vi inte hörts på hur länge som helst. Så nu gör jag ett försök att bättra mig.

Prova själv. Historien har roat vänner och bekanta i Kapstaden hela veckan. Frågan alla ställer är dock inte varför jag dyker upp när man bildgooglar på "antilophorn". Utan vad det är för stolle som inreder med horn på väggen. Jag tror dock ingen av oss kan tvivla på vem det handlar om...

Appendix I: Gemsbok



Appendix II: Sprinbok (även rugbylag)



Appendix III: Kudu



Appendix IV: Eland (även älgantilop)

Länktips igen

Har reggat följande adress som helt oväntat var ledig:

antonberg.se

Långt ifrån färdig, jag leker lite just nu, har dessutom en anspråkslös liten blogg som just nu handlar om OS och där jag skrev följande lilla stycke efter att Hellner och Olsson fått mig att OS-jubla i soffan:



Klassiker
placerad i Sport - 02-21-2010, 19:14

Det är redan en klassiker. Sättet Marcus Hellner och Johan Olsson tog guld och brons i skiathlon i Vancouver-OS kommer att nämnas ihop med stafettguldet 1988 och Foppa-straffen 1994.

• Olssons oväntade utbrytning och ensamkörning i 14 kilometer.
• Hellners spurt och heroiska uppoffring innan klungan kom ifatt.
• Anders Södergrens taktiska laginsats och osjälviska agerande.

Tillsammans gjorde detta att skidsporten närmade sig cykelsporten. Att lagtaktik gjorde entré i skidsammanhang och att Sverige var först i den utvecklingen.
Om detta är bra eller dåligt vet jag inte. Kanske kommer Norge ta över och rafinera detta ännu mer och bli en röd mur även i de långa distanserna.
Men just nu är de svenska herrarna bästa skidlandslaget.

Till staffeten åtminstone.

Ska inte tjata men damrodelrapporterna verkar tala om ett lika bekant som obehagligt scenario. Banan är för snabb. För farlig.
Arrangörerna bör ta den här kritiken på allvar den här gången. Före någon måste sätta livet till.

Minns vad dåvarande IOK-presidenten Juan Antonio Samaranch sa vid avslutningsceremonin för Atlanta-OS 1996.
Eller vad han inte sa.
Vid alla tidigare spel hade han kallat dem för "De bästa olympiska spelen någonsin".
Men icke om Atlanta. De fick nöja sig med "Great games" om jag minns rätt.

Frågan är vad Rogge ska säga om Vancouver.

Kungen och Carl-Philip är i alla fall nöjda.

Bloggtips

Jag följer inte många bloggar men den här kommer jag såklart ha örnkoll på:

http://ranunkelirabatten.blogspot.com/

Mitt lilla fejs och jag

Snacka photoshopförmåga...

Fler här.

Västtrafik informerar

"Tuuut, tuuut! Västtrafik informerar." På alldeles för hög volym pumpar spårvägen ut sitt misslyckande. "På grund av vädret är det stora förseningar i kollektivtrafiken." Informeraren har gett upp. Han orkar inte rabbla linjerna och platserna med problem längre. Allt har kollapsat, säger han, och inte bara det företag han representerar, utan hela kollektivtrafiken! Han tycks till och med tvivla på poängen med gemensamt resande. Vädret - det snöar. Inte mycket mer. Det har visserligen snöat några timmar nu, och det är visserligen nära nollan så snön är väl tung, men vem överraskas av att det snöar i Sverige i februari? Inte ens i Göteborg är det ovanligt. Hans företag har med det här i sina beräkningar. "Folk får svära, det är billigast så, vi skyller på det extrema vädret." Lätt för dem att säga, alla vet att det är budbäraren som blir skjuten. "Tuuuut, tuuuut!"



Men... vad är det där? Nej, inte det, det där, längre bort, som stryker längs husen? En mörk siluett i fladdriga byxor, blå toppluva och lovikavantar: Skidhämnaren... När staden är lamslagen under den blöta snöfilten, när gatorna ligger med andnöd under vinterfällen, då, när ingen finns där som kan se honom, träder han fram. Med vässade spjut bundna vid fötterna och timmerstockar till stavar klyver han de ismättade vintervindarna i sin framfart. Med ett rytande som dränker det ljud stadens alla spårvagnar hade avgett tillsammans, om de inte hade stått still, med en spänst som ett barns fantasi skulle ha skämts över att dikta ihop, med en hastighet som inte låter sig fångas av det mänskliga ögat, ger han sig ut i natten, varv på varv runt koloniområdet, alldeles ensam, upplyst endast av stadens smutsrosa ljus som reflekteras i snön. Första varvet är tungt, andra varvet är ett varvvarv och tredje varvet är ett skidspår. Efter fem varv à 700 meter kliver han stolt och svettig av scenen - tänk! femmilen på andra sidan gatan!