Västtrafik informerar

"Tuuut, tuuut! Västtrafik informerar." På alldeles för hög volym pumpar spårvägen ut sitt misslyckande. "På grund av vädret är det stora förseningar i kollektivtrafiken." Informeraren har gett upp. Han orkar inte rabbla linjerna och platserna med problem längre. Allt har kollapsat, säger han, och inte bara det företag han representerar, utan hela kollektivtrafiken! Han tycks till och med tvivla på poängen med gemensamt resande. Vädret - det snöar. Inte mycket mer. Det har visserligen snöat några timmar nu, och det är visserligen nära nollan så snön är väl tung, men vem överraskas av att det snöar i Sverige i februari? Inte ens i Göteborg är det ovanligt. Hans företag har med det här i sina beräkningar. "Folk får svära, det är billigast så, vi skyller på det extrema vädret." Lätt för dem att säga, alla vet att det är budbäraren som blir skjuten. "Tuuuut, tuuuut!"



Men... vad är det där? Nej, inte det, det där, längre bort, som stryker längs husen? En mörk siluett i fladdriga byxor, blå toppluva och lovikavantar: Skidhämnaren... När staden är lamslagen under den blöta snöfilten, när gatorna ligger med andnöd under vinterfällen, då, när ingen finns där som kan se honom, träder han fram. Med vässade spjut bundna vid fötterna och timmerstockar till stavar klyver han de ismättade vintervindarna i sin framfart. Med ett rytande som dränker det ljud stadens alla spårvagnar hade avgett tillsammans, om de inte hade stått still, med en spänst som ett barns fantasi skulle ha skämts över att dikta ihop, med en hastighet som inte låter sig fångas av det mänskliga ögat, ger han sig ut i natten, varv på varv runt koloniområdet, alldeles ensam, upplyst endast av stadens smutsrosa ljus som reflekteras i snön. Första varvet är tungt, andra varvet är ett varvvarv och tredje varvet är ett skidspår. Efter fem varv à 700 meter kliver han stolt och svettig av scenen - tänk! femmilen på andra sidan gatan!