Äntligen

Hur fan gör man nu då?

Så kom då stunden när den första SD:aren i ens närhet tillkännagav sig.
Hade han enbart varit en lågpannad främlingsförskräckt med kort horisontseende hade det väl inte varit mer med det än ett "Hej då re". Tyvärr har jag uppfattat honom som resonerande och rentav klok emellanåt.

Vi möts i jobbet ibland men har även lunchat då och då och haft intressanta samtal. Till exempel förde vi under ett par veckor en diskussion om dödsstraff. Nu faller plötsligt hans ståndpunkt i den frågan på plats...

Han är inte rasist. Han är nog egentligen inte ens främlingsfientlig. Men jag uppfattar honom som killen som vägrade ta av sig kepsen i klassrummet bara för att det var kul att ta fajten med läraren. På samma sätt njuter han nu av alla som säger att han är dum i huvudet som inte bara röstar på utan även offentligt talar väl om SD och deras politik.

Självfallet har han lärt sig alla deras välpolerade argument utantill, och tydligen har han hunnit testa dem tillräckligt för att de ska sitta med ryggmärgsreflex. Enda sättet att få honom en aning ur balans var att föra upp diskussionen på ett filosofiskt plan. Men det ruskade han snabbt av sig.

Så nu frågar jag mig hur jag ska förhålla mig till honom. Jag vill ju å ena sidan fortsätta diskussionerna, för jag hoppas kunna få honom att vackla och kanske välja att protestera mot etablissemanget i en grupp som inte har en svans (och för all del en kärna) av brunskjortor och skogstokar. Å andra sidan bär det emot att ta en gemensam lunch på stan när han nu gjort sig känd som Sverigedemokraten.

Och när jag skriver detta inser jag att det är precis så här SD har kunnat växa. Det är skitjobbigt att ta diskussionerna med dem, för likt Jehovas vittnen har de pluggat in sina svar och rapar upp dem utan att tänka. Och det är pinsamt att synas med dem och man vill inte ge dem erkännandet som en riktig debatt innebär. Alltså har man låtit bli och de har enbart fått ty sig till likasinnade pappskallar och kverulanter och sakta men säkert blivit fler.

Därför får jag nog fortsätta ta en och annan lunch med min SD:are, hur pinsamt det än är.
Att sluta prata har ju visat sig ge motsatt effekt.

Sicken en

Idoler

Har ni sett det här?
Jag ska rösta på dem.