Femton miljoner invånare, hundratusentals rykande bilar och miljarder blinkande lampor.
24 timmar om dygnet.
Moskva kan verkligen ta knäcken på vemsomhelst, men om man lär sig att flyta med som en död fisk, eller som en ryss, går det att stå ut. Åtminstone i fem dagar.
Till exempel kan man hänga med Kirill, Oskar, Michail, Alex och Vova. Läskigt avslappnade killar (rulltobak och öl) som cyklar utan hjälm och broms i en av världens trafikfarligaste städer. Fixed Gear kallas det. Populärt i Stockholm, kanske mer för några år sedan.
De här killarna är inga fattiglappar. De har bra jobb på banker, Nike och filmbolag. De reser utomlands, och de har råd att gå ut på dyra klubbar. Men en västerländsk cykelram är ändå svårt att komma över, därför handlar de begagnade grejer på en specialbutik vid Moskvas velodrom.
Den ryska statusramen är en Samoilov. Namnet syftar på den före detta chefsteknikern i det ryska velodromlandslaget. Han specialbyggde ramar åt sina åkare, och några av dessa är ute på marknaden nu. Michail och Vova är lyckliga ägare.
När jag träffade Fixed Gear Moscow höll de på att göra en propagandafilm till en stor street sport-utställning. De kämpar för att göra Moskva till en mer cykelvänlig stad.
Förhoppningsvis kan jag sälja bilder och text till någon cykeltidning.
Fixed Gear vid Jauza-floden.
Kirill Gurenkov
Oskar Pastar
Michail Rasjkovskij
Alex Gurbanov
Vova Losinskij
Alex fotar Vova, som kör full spetta nerför backen.
Jag har inte varit i Moskva på fem år, och jag har inte bott här på tio år.
Det finns märkbara skillnader mot förra gången, men jag kan inte bestämma mig för om förändringarna är stora eller små.
Trots korruption och terrordåd verkar Moskvaborna vara gladare än någonsin. Jag möts av leenden, vänligt bemötande, till och med skämtsamhet.
När en kypare skojade med mig förstod jag ingenting.
Alltså, det var inte skämtet jag inte förstod. Det var ATT han skämtade som jag inte förstod.
Efter det vilda nittiotalet verkar Moskva ha kammat till sig. Färre dricker öl på gatorna, färre plast-tält med rysk techno står längs avenyerna, färre tiggare i tunnelbanan.
Några ryssar jag pratade med uttryckte det ungefär så - de vill bli mer "kulturno".
Men det kan förstås lika gärna bero på hårdare regler från myndigheterna.
Inga vildhundar patrullerar längre bakgatorna, det gör däremot pappor med barnvagnar.
Inga horor patrullerar längre hotellkorridorerna, däremot finns det wi-fi i receptionen.
Inga sotiga minibussar patrullerar motorvägen från flygplatsen till city, däremot har de byggt ett glänsande snabbtåg.
Jag träffade min gamla kompis Henrik. Vi upptäckte Moskva tillsammans för tio år sedan. Nu bor han här igen, och jobbar som jurist på en svensk byrå. Vi gick till en offentlig badinrättning och piskade varandra med björkris. Bra sätt att komma tillbaka i den gamla stämningen.
Vilken kille. Han kunde inte ett ord när vi kom hit. Men den ryska björnen fick ett rejält grepp om honom och han har bott flera år i S:t Petersburg och Moskva. Nu gör han juridiska förhandlingar på ryska, men när vi beställde sjaurma (kebab) i en kiosk var han lika stapplig som vanligt.
Torg med Novokuznetskijs metrostation i bakgrunden.
Cykelkillarna blir eventuellt ett frilansjobb. Jag har jobbat på riktigt också, för Journalisten. Håll utkik efter det i de kommande numren. (Nästan) alla intervjuer har varit på svenska eller engelska. Skönt. Jag fyller nästan mitt ryskabehov på taxiresorna hem till hotell Izmailovo.
En kirgiz som heter Bek längtar hem till sitt upproriska land. Flickvännen blev kvar när han åkte till Moskva för att tjäna ihop pengar. Nu hade hon visst gift sig med någon annan.
En ryss som heter Dima har varit landslagsman i kanadensare. Han har bott i Moskva i hela sitt liv, och hatar det. Ett par års paus fick han under värnplikten i Viborg. Han var flottist, men någon U137 hörde han aldrig talas om.
En tadzjik som heter Karen är nybliven pappa. Stolt som en tupp. Sonen är döpt efter farfar, som jag glömt namnet på. Jag kan fråga i morgon, Karen ska hämta upp mig 04.15 och köra mig till flygplatsen. Polisanmäl honom om jag försvinner!
Lubjankas metrostation. Här smällde den första bomben. En präst stannar till och frågar "varför?".
Några säger att de undviker tunnelbanan efter explosionerna, men de flesta har inget val. De fortsätter att fylla vagnarna i den kvava men läskigt effektiva tunnelbanan. Man får inte låta sig skrämmas. Och ryssarna har varit med om värre. Jag tror reaktionerna skulle se annorlunda ut om det exploderade på Odenplan och Hornstull...
Utsikten från mitt hotellrum. Hoppas vi ses snart igen. Älskade, hatade Moskva...
