FLIEGER ALAAAARM!

RooooooooaaaaAAAAAARRRRR
plums
BADABOOOM!!!

Såklart fick man sina fiskar varma utanför Liverpool.
Tre Hurricanes droppade sjunkbomber som prylnördar släpper hyllningar till sina små databandspelare.
Dåliga odds att börja vifta med tjugomillimetarn mot dem.
Alltså: under ytan.
En hel ytstridsgrupp kommer tuffande och börjar söka och böka.
Vi riggar för ljudlös gång, håller andan och smiter undan på 50 meters djup.
Undan smiter då också konvojen.
Keine problem, tänker jag och går för full sprutt i ytläge rakt mot Liverpools hamn. Dit var konvojen på väg så där ska de ligga uppradade vid kajen och jag ska få mitt tivoliskytte. Inte med plastbollar. Med 88 millimeters spränggranater.
Glider under nosen på tungt kustartilleri utan att de ser oss.
Klockan närmar sig tolv på natten och från bryggan syns lyktorna i hamnen. Har de inte börjat mörklägga ännu? Krigsutbrottet kom ju för flera veckor sedan.
Uuuu, så spännande! Vad gör jag om det kryllar av örlogsmän i hamnbassängen? Har bara tio meter under kölen så det finns inte plats att kraschdyka. Slut torpeder, som ni minns, så enda sättet att försvara sig är att stanna i ytläge. Men ligger där en jagare har vi inte en suck. Det här kanske var en dum idé. Borde ha tuffat hem till Kiel, fått medaljer, mat och nya torpeder och gett mig ut på Atlanten igen. En trång flodmynning är inte rätt plats för den här stålkorven.
Spanar i kikaren. Urskiljer hamnkranar, magasin och kajer.
Tomma kajer.
Inte så mycket som en roddbåt i hela hamnen.
Ridå.