Tillbakablickar

Kommer ni ihåg de här:
Julkalender 2006
Julkalender 2007
Julkalender 2008

Det var roliga tider.

Gitarrskeptikern mjuknar

Det är ingen hemlighet att jag är gitarrskeptiker av stora mått. Inför Gistholmen 2012: Abisko, har mitt hjärta potential att mjukna något, under förutsättning att ni anordnar underhållning av nedanstående kaliber: Mitt hjärta kan mjukna ytterligare något om originalvideon på ett eller annat sätt iscensätts under helgens festligheter. Jag anmäler mig såsom frivillig att hålla uti penseln! Slut på meddelandet.

Musande björkar och legendarisk numerologi.

När björken musar ska man som bekant beskära rosorna. I Göteborg dök det upp små musöron till blad på björkarna för ungefär en vecka sen. Men jag stod paralyserad och stirrade på mina rosor utan att kunna ta mig för att göra några snitt som helst. Uppgiften var alldeles för komplicerad och mina rosklipparkunskaper alldeles för ytliga. Så jag satt hela kvällen och en bit in på natten framför youtube. Först googlade jag på "beskära rosor", men fick bara mysfjompiga trädgårdsserier i resultatlistan. Så jag gick vidare, slog i ordboken och hittade "pruning roses" samt "taille de rosiers" och fick se den ena rosen efter den andra gå från yvig buske till stympade små spön.

Och är det inte typiskt hur ett utryck eller fenomen man just fått kunskap om plötsligt tycks dyka upp överallt? På Rufus Wainwrights nya skiva prunar han roses. Eller jag tror nog egentligen det är hans sambo som gör det. Själv går han nog bara runt där i Montauk i sin kimono. Bildgooglar man Montauk får man mest se de otäcka liket av the Montauk monster, men tittar man på en karta så ger det ett avsevärt bättre intryck. Det ligger ute på en lång, smal landtunga ut i Atlanten, bara en kortare yacht-tur ifrån den populära amerikanska staden New York. Det är där Rufus sambo beskär sina rosor i sången Montauk på Rufus nya skiva. Jag tänker mig att det mest rör sig om rabattrosor som klipps ner hårt, till tredje ögat, och kanske en klätterros på någon vägg. Knappast några egentliga buskrosor. Fast vem vet? Vi tror oss ju förstås veta mer om kändisar än vad vi egentligen gör.



Sången Montauk riktar sig till Viva, Rufus drygt ettåriga dotter:

One day you will come to Montauk
and you will see your dad wearing a kimono
and see your other dad pruning roses
hope you won't turn around and go

Han hoppas att hon ska vilja komma och hälsa på sina pappor, deras små egenheter till trots, men han är medveten om att hon inte kommer att vilja stanna särskilt länge. I en vacker vändning i sista versen dyker barnets farmor upp som en skugga och Montauk blir plötsligt en symbol för jordelivet - Rufus mamma, Kate McGarrigle, gick bort för något år sedan.

Lite på samma modell som våra svenska favoriter First aid kit, var systrarna Kate och Anna McGarrigle berömda folksångerskor. Rufus pappa, Loudon Wainwright III, var lika berömd sångare i Kanada när det begav sig. Nu är han kanske mest känd för att vara objektet i Rufus syster Marthas genombrottshit "Bloody motherfucking asshole".

Rufus var alltså en riktig kändisunge som levde i offentligheten från dag 1. Exmpelvis figurerade han som ammande spädunge i pappans låt "Rufus is a tit man". Det kan låta som ett skämt för oss, men när Rufus som ung flyttade till Los Angeles började han snabbt umgås med Harper Simon, Sean Lennon, Adam Cohen, Chris Stills (Crosby, Stills, Nash jr), Ted Thompson (pappa Richard Thompson i Fairport convention). (Hade de funnits där så hade han väl hängt med Sonny Sinatra, David Dylan, Sebbe Sting och Benny Bono också.) Nämnde jag att lilla Vivas mamma heter Lorca Cohen?

Det är inte direkt verklighetens folk vi pratar om här. Morfar är alltså Leonard Cohen. En respektabel äldre herre på 78 år som kommer till Trädgårn här i Göteborg i augusti för att hålla konsert. Och äntligen ska jag få se honom! Utblottad efter att hans stalkande f.d. älskarinna till manager försnillat hans miljoner medan han satt i kloster, har Leonard fått sätta igång att turnera flitigt igen.




En siffrornas nyck gör att Leonard Cohen, som är född -34 och släppte sin första skiva 34 år gammal, i år fyller 78 samtidigt som vi som är födda -78 fyller just 34. Eftersom Leonard dessutom är född i september och alltså virgo som jag, känner jag extra starkt att detta måste vara mer än ett sammanträffande.


Vad vill jag säga med allt det här då? Jo, lyssna på Rufus fina nya skiva, beskär alltid rosor med ett snitt strax över ett öga, snett, sluttande bort från knoppen, våga tänka nytt när det gäller familjefrågor och skriv en Suzanne och en Famous blue raincoat, släpp på skiva i år och var legendarisk när du är 78!

It's alive!

Vilken glädje! Jag firar med ett inlägg som inte relaterar till något från helgen utan bara är ett vardagligt, vadå? har jag varit död?-inlägg för att tipsa er om vad jag lyssnar på nu.

Jens Lekmans nya EP går att lyssna på på nätet. An argument with myself är en Paul Simon-melodi (alltså inte Simon/Garfunkel-melodi utan Graceland-Simon) med som vanligt fyndig text:

 - Shut up!
 - No, you shut up!
 - Fuck you!
 - No, you fuck you!

 http://soundcloud.com/dojagsc/sets/an-argument-with-myself-ep/s-L2D12

Oh, och när jag lägger upp den här bilden slår det mig att mitt inlägg visst kan kopplas till helgen. Vi spelade Me & Julio down by the schoolyard och var oense om texten. Alla versioner av texten jag hittar på nätet skriver som jag trodde och som Thomas och jag alltid sjungit: "See you, me and Julio down by the schoolyard". Lyssna förslagsvis på den här versionen från Sesame Street, apropå diskussionen om musikinslag i TV-program.

Kram,

s.

Shosholoza II

Gustaf har redan börjat, jag tar vid. Så här skildrar Clint Eastwood sista minuterna i finalen i rugby-VM 1995 (fast just slutsekunderna är inte med i klippet). Och här ligger min gamla artikel om saken. I bakgrunden hörs och hördes Shosholoza.

Shosholoza

Nästa år gör vi den så här.

Konsttävling - för Rakel!

Bidrag nummer 1:

Bidrag nummer 2:

Bidrag nummer 3:
Bidrag nummer 4:

Bidrag nummer 5:

Bidrag nummer 6:

Bidrag nummer 7:

Bidrag nummer 8:

I som söken skola finna - eller: VEMDÅ letar efter VADÅ?

Gistholmen 2011

Andra morgonen

Meddelande sänt till Twitter den 19 september 2010, kl 08:24

Andra morgonen på Gistholmen. Svalt och blött, kamraterna sover. På ön mittemot ljudet av två korpar

Några timmar senare stod vi och diskade i det fria och hällde ut sura ölslattar bland barren, ackompanjerade av "At Folsom Prison"-plattan.

Heliga Johanna från slakthusen

GT skriver om vår pjäs: "[...] slutscenen [...] är en av det mäktigaste teaterfinaler jag har sett". I den scenen klämmer jag i för allt vad jag är värd! Fast huvudrollen är värd mycket större vitsord än "en käck liten ordning".
Jag är för övrigt med på scen följande datum om någon (Gustaf och Lisa?) är sugen på att kolla (och jag kan nog fixa lite rabatt):

Mars: 5, 8, 10, 11, 12, 17, 19, 22, 23
April: 1, 2, 5, 6, 7, 15, 28, 29, 30