Under Södra korset, 15.2 - 14.3
15 februari. Vi tog Renaulten och körde norrut genom hålor som Atlantis och Darling. I Yzerfontein hittade vi denna enorma strand.
7 - 8 mars. På spaning efter förfäderna i Cederberg, utanför Citrusdal. Björn var på besök från den 26 februari fram till igår. Han fattas oss.
Förfäderna - sanfolket målade i grottor 0ch på klippor. De äldsta målningarna är 27000 år gamla. De yngsta några hundra. På de sista är det inte bufflar och jägare som är avbildade, utan kolonisatörer med häståvagn och gevär.
Så går det när man låter någon annan sköta fotograferandet.
Ibland tog förfäderna knark.
Plötsligt gjorde Björn en gest med handen, "Halt!", och pekade ut mot något som rörde sig i bushen.
Eland. Taurotragus oryx. Världens största antilop. Har en mankhöjd på 170 cm och kan väga upp till 900 kg men hoppar utan vidare över ett tvåmetersstängsel. "Independent of water" står det i vår fauna. Det som från början såg ut som ett eller två djur visade sig vara en hjord på tjugo, trettio stycken. En extra bonus i sammanhanget är att eland var ett heligt djur för sanfolket, och förekommer frekvent i målningarna. Vi såg förfädernas målningar - sedan såg vi det förfäderna hade sett innan de fattade penseln.
Vi bodde i en präktig stuga med jacuzzi och dalmatiner.
...och på kvällen brann det i bergen igen, förstås.
11 mars. På väg upp på ett berg utanför Stellenbosch för att se solnedgången och fullmånsuppgången.
Månen syns som en prick över Eriks vänstra axel. Picknicken uppäten.
Världens coolaste berg. Tusen meter högt. Mitt inne i en stad.
12 mars. Malmöbekantingarna Lotta och Per-Anders var på besök med två vänner från Kapstaden. Per-Anders, som är en av landets främste fotografer, tog upp min Canon G9, fipplade lite i menyerna och vred på lite rattar, riktade den mot Erik, tog EN bild, och lade ifrån sig kameran på bordet. Det avgörande ögonblicket...
13 mars. Åkte på guidad township-tur. Kåkstadsområdena är obegripligt stora. De bara fortsätter och fortsätter och fortsätter längs motorvägarna ut ur Kapstaden.
En inte helt ovanlig syn. Annan förekommande boskap: kor, höns, häst (och vagn).
14 mars. Åkte till Aquila Game Reserve, två timmar österut. Frukostbuffe, safari, lunchbuffe. Panthera leo.
Ceratotherium simum. Vit noshörningshona med niomånaders unge. "Vit" har inget med färgen att göra, utan är en språklig felaktighet av samma typ som "Ont krut förgås inte så lätt".
Väg R46 mellan Touws River och Prince Alfred Hamlet på väg hem från djuren. Vi såg förresten även flodhäst, krokodil, gepard, giraff, gnu, kudu och elefant. Eller Olifant som man säger på afrikaans.
Tystnad. Stillhet. Värme. Enslighet.
posted by Tor Billgren @ 19:21
8 comments
8 Comments:
Tor, dina bildreportage lämnar inget övrigt att önska!
Jo, att man vore där, förstås.
Fast det är så bra som vore man där.
Underbart att klicka på varje bild och njuta av detaljerna.
Man vill krama lejonet, han ser lika sorgsen ut som den tillfångatagne Aslan.
Men att du vågade stå sådär med ryggen mot vägen. Tänk om det plötsligt kommit någon där i kurvan fyra mil bort!
Ni bor i ett sagoland.
Ja, det är otroligt fint. Du borde lämna text och bild dagligen.
Men varför brinner bergen hela tiden?
1. "Jo, att man vore där, förstås."
Varsågod och kom hit.
2. Äsch, SYNS det att lejonet ligger innanför elstängsel och under en carport? Jag som trodde att det skulle verka vilt om jag zoomade.
3. Det brinner för att det är jättevarmt och torrt. Det behövs inte mycket för att alstra den nödvändiga gnistan. En glasbit, folie etc. Eller en cigarettfimp, kastad av en idiot. Eller en pyroman. Sådant förekommer.
Vegetationen på bergen heter fynbos, och det ingår i deras livscykel att brinna upp då och då. Jag vet, det låter förfärligt opraktiskt. Intelligent design.
Satan vilken rak väg!
I Argentina finns det en speciell vind som kallas "zonda". Den kommer från Stilla havet och skrapar sig över Anderna i hög hastighet. Friktionen(!) mot bergssidorna gör att den uppnår tillräckligt hög temperatur för att tända på växtligheten.
Intelligent disajn
Bah humbug!
Ja, vi ska åka Sydafrika borde.
Det är ju så praktiskt att man slipper ställa om klockan också.
Vadå lejon under carport? Det är ju vilt OCH vemodigt.
Den intelligenta designen kom förstås på uppbrinnande buskar som en avledningsmanöver och ett undantag som bekräftar regeln.
Thomas, eldvind låter som en faktoid. Mina gymnasiefysikkunskaper säger mig att vinden borde ta bort för mycket värme för att antända växtligheten.
Här i trakterna är dock de mäktiga Tjuoddeghatta, braslavinerna, kända för att rutscha nedför fjällsluttningarna med en sådan fart att friktionen mot isen tänder eld på vattnet i jökelbäckarna.
Trevliga bilder. Man vill åka dit, helt klart. Stannar ni mer än ett år kommer jag och hälsar på, Tor.
Just nu fattas dock de pengarna och jag får nöja mig med att läsa "Min son på galejan" som jag fick i present i går. Jacob Wallenbergs självbiografiska roman om en vilt supande skeppspräst som vältrar sig igenom Masthuggets och Majornas krog- och bordellkvarter innan han mönstrar på för Ostindiska kompaniet och seglar till Kapstaden och Kina.
Har länge tänkt läsa boken eftersom Wallenberg dog miserabelt som kyrkoherde i Mönsterås några år efter att han kommit hem och skrivit boken. Kan dessutom tänkas vara bra inspiration inför sommarens seglats med Sarpen. Jag förväntar mig att vi rumlar runt i varje hamn där vi lägger till!
Wow. Ringen av eld runt berget. Det perfekt tajmade fotot (satt han och kikade i evigheter genom sökaren?). Bila på vägar man inte känner. Bara titta och lyssna och ta in. Jag älskar att komma till en sån där stor sak på stranden, gå runt den lite, känna på den, dra i nåt, lukta, som en bäbis, stoppa den i munnen.
Skicka en kommentar
<< Home