måndag, februari 09, 2009

Betraktad

Efter middagen ska gården skottas.
Ett dygns snöande trots tjugo och drygt det minusgrader, det är ovanligt.
Fluffig och lätt blir snön då men det kom mycket på en gång.
In på gården kör jag snön med snöskoveln som kallas snösläde söderut.

Plogvallen mot Brytaregatan är så stor att jag gör en ramp upp på den redan höga snön vid husets långsida för att slippa gå mig less ända in på gården alltför ofta.
Som en av faraos slavar går jag rampen upp med snön till pyramidens topp.
Sen går jag ner med skoveln efter mig som kallas släde söderut.
Skoveln.

Står jag och pustar lite och begrundar mitt verk innan jag ska ge mig på parkeringen när ett tjog japaner dyker upp nerifrån Järnvägsgatan.
De spatserar i minusgraderna.
Vänder sig om och ser på gruvan, visserligen, men mest studerar de husen och gårdarna.
Och mig.
Som fortsätter skotta för där kan man ju inte bara stå när man blir studerad av japaner.
De nickar och hälsar vänligt mumlande genom munskydden.
Och fortsätter Brytare upp mot Adolf Hedin.
Efter en kvart kommer de neråt gatan igen.
Då har de sett nog av infödingarnas tröstlösa gnetande mot naturens makter på denna märkliga plats.

1 Comments:

At 10 februari, 2009 09:26, Blogger sebastian said...

Vackert Anders! "Skoveln". Jag känner igen den där blicken du kastar på japanerna innan du fortsätter med ditt kneg, den blicken som i alla dokumentärer (säkert mest för att det passar filmarens syften) brukar framställas som misstänksam, lite hotfull, oförstående och fördömande, men som troligen i de allra flesta fall bara är lite generad för att den är det betraktade djurets. Blick.

Vad ni är med om, gubbar; bränder i Sydafrika och snövallar i Kiruna! Precis som för japaner, japaner låter din historia lika exotisk för oss västkustsvenskar som Tors regnande stenar. Låter.

Tack för underhållning till morgonkaffet!

 

Skicka en kommentar

<< Home