Doftchock däckade köttälskare

Jag har vid otaliga tillfällen lovat och svurit på att jag aldrig kommer att ge upp min käraste last: torkat/rökt kött i alla dess former och varianter (salami etc inräknat). I Sydafrika är torkat kött - biltong - oerhört populärt, det säljs i alla butiker, kiosker och bensinstationer ungefär som lakritsremmar eller cigariller - struts, kudu (söt antilop), biff i olika kryddningar och så vidare. Förra gången jag var här var jag storkonsument och hade alltid en liten påse i benfickan för okontrollerat okynnesätande.

I början av den nu pågående vistelsen i Sydafrika var jag också storkonsument. Men så hände något. Jag råkade gå förbi biltongavdelningen på vårt matvaruhus och höll på att slås till golvet i kramper... Det är en sak när de torkade köttbitarna står i små ställ vid kassan, men när de är samlade i hundratals i en hel avdelning koncentreras den annars aptitretande doften till något outtalbart vidrigt äckligt vämjeligt. Och nu kan jag inte äta mina små älsklingar längre - trots att det gått två veckor sedan chocken. Det går inte. Det är stopp. Omöjligt. Jag förväntar mig ingen sympati från Gustaf och Sebastian i det här ärendet, men ni andra kan väl skriva några uppmuntrande rader?