Anita Baker

Det är sol och blå himmel. Inte standard en oktober i Göteborg direkt. Men istället för att gå ut, istället för att motionera - som jag vet att jag borde - istället för att träffa nån av de människor som jag träffar alldeles för sällan och vars smittande inspiration jag verkligen skulle behöva, vill jag helst va kvar hemma. Lite småskamsen kollar jag mailen, läser DN.se, Kustarnik - som en vanlig dag på jobbet!

Jag går tillbaka i Kustarnikarkiven. Vilket drag det var i början! Tor skriver tre inlägg om dagen, Måns slänger upp bilder och länker, Anton indignerar sig över samtiden och mitt i allt detta lyckas Thomas få in underfundiga kommentarer om vardagen. Mellan Anders och mina inlägg hinner det däremot gå rejält mycket mer tid. Jag ser Kustarnik som ett stort gemensamt anteckningsblock. Ett sånt lite för fint anteckningsblock, med hårda pärmar, som man får lite lagom prestationsångest av så man inte skriver inköpslistor i det. Så jag ville gå tillbaka och samla ihop lite av de viktigaste idéer jag lyckats klottra ner här. Jag kan inte hjälpa att jag läser det mesta andra på vägen också. Inklusive kommentarerna! Jag läser om min gamla återföreningsklassfest, upptäcker att jag har underskattat Måns fotogeni, och jag älskar när Tor tillåter sig att bli emotionell och privat, som här det är poesi, en haiku! Sen läser jag Thomas text om min kära mamma och i samma stund slumpar Media Player fram Anita Bakers No one in the world. Kustarnik, ni, har försatt mig i en så lyhörd och inspirerad sinnesstämning att jag inte avvärjde impulsen att gå till vardagsrummet och lyssna på den, men mycket högre volym.



Första versen. Jag spanar genom fönstret på de som står där ute och väntar på vagnen, på de gulnande löven i koloniträdgården och ända bort till cypressen som står på vår egen lilla tomt. Solen värmer genom fönstret fast ute ser det lite blåsigt ut. Första refrängen. Jag blir tårögd. Sån här melankolisk souldisco har alltid berört mig på ett särskilt innerligt sätt. Jag har aldrig lyckats sätta fingret på varför och jag vågar inte ta risken att analysera sönder det. Andra versen. Jag börjar gunga i sidled. Solen värmer mitt bröst. Bilar passerar ljudlöst på gatan utanför. Vagnen har inte kommit än. Andra refrängen. Jag dansar lyckligt med fuktiga ögon. Sträcker händerna i luften. Jag är Carola på väckelsemöte fast jag bryr mig inte. Musik kan inte bli bättre än så här: jag vill skratta, gråta och dansa samtidigt!

Då ringer grannen på dörren och vill låna ett vattenpass. Jag öppnar generad, påkommen mitt i det mest intima...