I natt jag drömde...

Det är alltmer ovanligt att jag minns mina drömmar när jag vaknar.
Därför blev jag extra lycklig härom morgonen, när jag vaknade och mindes följande dröm:

Det var storgille med Kustarnik-klanen. Men inte på Gistholmen.
Vi befann oss någon annanstans. Min Golf var med, och medan grytan (burgundisk?) stod och puttrade tog Anton med oss på en tur.
Anton körde alltså. Alla vi andra var passagerare, utom Sebastian, för han tolkade efter på en cykel.
Anton körde allt skumpigare, det var ingen väg utan bara grov terräng. Till slut var jag tvungen att be honom stanna. Jag har redan bytt flexirör och katalysator en gång, det kostade 10 000!

Där försvinner alla ur drömmen, utom Sebastian och jag. Vi fortsätter. Han vid pedalerna, jag på pakethållaren. Det bär iväg nedför en otroligt lång nedförsbacke. Mellan träden till höger skymtar vi sjöutsikt. En avtagsväg passeras.
Snart är vi nere vid stranden. Det är idyll.
"Här borde vi sitta och äta vår gryta", säger Sebastian.
Jag instämmer, men upptäcker samtidigt hur gräsänderna i vattenbrynet utvecklar framben och kliver upp på stranden som järvliknande bestar. Vi häpnar. De gnafsar oss ovänligt i hälarna. Vi tackar för oss och börjar cykla tillbaka, uppför backen.

Men alla som har cyklat uppför en backe med 93 kilo Thomas på pakethållaren och femton gnafsande järvar i hasorna vet att det inte är så lätt. Sebban började få panik, situationen var hotfull. Ända tills vi nådde den där avtagsvägen.

Där kunde vi plötsligt vika av neråt, och få rull på hojen. Farten ökade, vind i håret. Järvarna snubblade som fyllon bakom oss när de försökte hålla takten, och vi var fria.

Tack, kära nån, vi var fria!