Fjällena

Vi startade i Hokksund. Och så körde vi västerut i flera timmar. Halvvägs till Nordsjökusten, vid macken i Haukelifjell, svängde vi vänster uppför den slingrande vägen mot Hovden.
Däruppe, på fjället, inte långt från Hardangervidda, ligger Bakkebu. Elises släktstuga.
Det vill säga, den ligger inte långt från Hardangervidda, men den ligger ganska långt från farbar väg. Snödjupet på cirka en meter gör bengång omöjlig. Skidor, skoter eller snöskor är alternativen. Vi brukar skida de 2,5 kilometrarna från parkeringen.

När vi kom fram grävde pappa Arvid fram utedasset. Lillebror Endre hjälpte till. Jag, Elise och mamma Margaret bar in väskorna.
Det hade varit nästan tjugo minusgrader den här vintern - inomhus! När vi kom dit var det ett par minus. Det tog tid att värma upp väggar, golv och tak. Kaminen och fotogenbrännaren gick på max. När inomhustemperaturen nådde tio grader firade vi med en Martini.
Endre värmde sig på en cup noodle

Den som vaknar först på morgonen tänder i kaminen, så det blir skönt i stugan till frukost. Man kan somna om, men strax efter nio vaknar man igen, av doften av stekt bacon. Arvid sätter en stor ära i att steka baconskivorna så knapriga att de går i bitar om man tappar dem i golvet. Vi sätter stor pris på baconet.
Klockan tio börjar Påskelabyrinten på P1.
En geografisk frågesport med många lyssnare. De flesta är lärare i folkskolan. Viggo Valle heter programledaren. Han är briljant. Leder de inringande med öm hand genom samtalet. Småpratar lagom intimt. Stakar sig aldrig. Kan mycket om hela Norge. Margaret tycker att han favoriserar nordlenningar. Arvid (som är från Bodö) menar att det är helt okej.
Arvid tar Påskelabyrinten på lika stort allvar som baconstekandet. Men det är många som ringer in,och ännu har han inte kommit fram.

Efter radiofrågesporten tittar man ut genom fönstret. Sol? Snö? Vind?
Dåligt väder betyder att man kan sätta sig vid schackspelet igen. Eller greppa boken. (Jag hade med mig en tunn roman på ryska - "Hatten" av Vojnovitj. Huvudpersonen Efim Rachlin är författare i Moskva. Det går ganska bra för honom och hans författarskap, som utslutande handlar om godhjärtade, starka män. Mineralologer, upptäcksresande och pionjärer.)

Fint väder betyder att man måste breda matsäcksmackor av frukostmaten. Och packa in i papper. (Aldrig smörgåsar inslagna i plast eller aluminiumfolie!)
Det blir långtur.

Precis efter en jobbig "fiskbeinbakke" (där man måste gå med saxade skidor för att ta sig upp), på en vacker plats där man har utsikt över Hardangervidda (det vita massivet i horisonten) mötte Elises föräldrar en pratsam man från Arendal.

Arendaliter, kallas de, och inte Arendölingar, som många norrmän tror.
Han ville hursomhelst prata lite om var vi kom ifrån. Jaså? Skien? Åhå, en nordlenning också? Och en från Porsgrunn? Ser man på! Att jag var svensk gjorde mindre intryck. Han ville hellre prata om det nya polishuset i Telemark.
Vi barn tröttnade på de vuxnas prat och fortsatte uppför backen. Elise hade mest bråttom över kanten. Det ser man på den här bilden.

Egentligen hade vi inte så mycket sol, så det blev en del läsning. (Det börjar gå illa för Rachlin. Han blir mobbad av såväl kollegor som myndigheter. Författarförbundet ignorerar honom när det är dags för alla medlemmar att få en ny pälsmössa. Rachlin erbjuds en hatt gjord av en fet katt, medan Baranov, som bara skrivit EN bok, ska få rävpäls!)
Dessutom blåste det mycket. En sådan dag gick vi på vår längsta tur. Upp i Den lange halli (dalen, på Telemarksmål), över Den lange tjönni (sjön, på Telemarksmål), igenom Rassteindalen, ned vid Magnildshellene och hem igen. Det blev väl egentligen bara ett par mil, men kändes längre på grund av den oregelbundna topografin. I den starka motvinden över Rassteintjörnane var det svårt att prata med varandra. Jag fantiserade om kriget. Flyktingar, motståndsmän och möten.
Sen tog vi rast.

Det finns renar i Telemarksfjällen. Förvildade tamrenar, tydligen. Vi såg ett par flockar på håll. En kungsörn fick vi också se,och massor av bländvita ripor. Men egentligen är spåren ännu vackrare än fåglarna. Se här hur ripan har kommit från höger, landat i snön, fångat någonting, och lyft igen, till vänster i bild.

Det var lavinfara. På radio sände de ut varningar. De olika snölagren är i olag. Kan komma i rörelse. Fyra syskon hamnade i ett snöras på Gaustatoppen vid Rjukan, men de klarade sig helskinnade.
Man brukar säga om norrmän att de är "födt med ski på beina". Och ja, jämfört med oss klemiga mellansvenskar är det ett rimligt påstående. Jag ramlar, snubblar, knäcker stavar och tappar trugor. Medan till exempel Elises mamma (till höger i bild) är en ulv i skidspåren. Men så har också fjällen i Bykleheia varit hennes lekplats sedan ung ålder.

Sista dagen var vi trötta i våra kroppar. (Och stackars Rachlin hade fått noja, och vigt sitt liv åt jakten på en värdig hatt. Under en samling med sina överordnade fick han hjärtslag, och dukade senare under. Stackars Rachlin.)
Vi nöjde oss med en kort utflykt. Men den blev nog så dramatisk. Arvid stötte på en björn, men kom undan med blotta förskräckelsen, och ett rivsår på näsan.

Trots björndebaclet fortsatte vi färden och genomförde en hjältemodig bestigning av Grönnuten - 1121 meter.
En fin semster. Tack Norge!