Popstar.

Igårkväll, på Woody west (Pusterviks countryclub), spelade Mark Olson & the Creekdippers (eller the original harmony ridge creekdippers, som de hette förr). En charmig och lockig jordnära pappa, en gråhårig gubbe med hängslen som troligen ljuger för barnbarnen med perfekt pokerface och en svart trummis med jätteaffro och sjuttiotalssoul i rösten. Mer ödmjukt kan det nog inte bli. Alla spelar lite på de instrument de kan, och behövs det inga trummor till en låt får trummisen spela bas - fast han nog inte riktigt vet hur man gör. Först boxar vi George Bush upp på en kulle så vi kan hålla ett öga på honom och sen följer jag efter dig ut på gården och du vänder dig om i regnet vid de trasiga oljerören i Old Johnson's creek.



På trummorna görs så lite som möjligt, på elgitarren och fiolen spretar det åt alla håll samtidigt medan sångaren berättar lugnt och rakt men utan hämningar. Gubben är nog lite charmigt putslustig, och det hörs, Mark har en skottkärra, går inte att ta miste på, och soul-Ray bakom trummorna döljer inte att han är helt ofunkigt jätteblyg. Alla tillåter sig och varandra att spela ut sina personligheter i musiken, och det blir så uppenbart att det måste vara så. Får man tillräckligt ofta höra tillräckligt stora lögner så är det svårt att inte vackla. Det har Bert Karlsson lärt sig av sina förebilder. Han är en tondöv affärsman och hans lögner skulle ta mig fan kunna förstöra en hel generations musiköron om inte en naturlig motrörelse genast avväpnar honom och hans Alcatraz med en självklar uppriktighet.