Reggae, polis, Floyd, polemik

Det var reggaefestival i Folkets Park igår. Skulle aldrig gå dit, jag gillar inte stämningen på reggae- och hiphopspelningar - det är så mycket testosteron och stingsling manlighet i luften. Så vi satt hemma och såg på Live 8 istället. Jag ville absolut se Pink Floyd. Jag är inget fan längre, men det ÄR en sensation att de återförenas. Vid ett på natten skulle Floyd gå på scen...


Det var så jävla dålig musik medan jag väntade (Brian Wilson - skamsköljning; Sting - Zzzzz; Pet Shop Boys - Neil hade platsat bättre i Ingemar Norströms eller Sven Ingvars; UB 40; varför varför varför? Det tarvas räfst inom den västerländska musikkulturen) - - - så jag släckte teven .

Medan jag väntade polemiserade jag med en grälsjuk feministaktivist på QX:s diskussionsforum och upptäckte att reggaefestivalen hördes helt perfekt i vårt sovrum - det lät som att ljudet kom från mittemotgrannarnas skitdyra stereo, så jag ställde mig i fönstret och kom alldeles lagom till Gregory Isaacs framträdande. Jag vet ingenting om jamaicansk musik, men efter Joakim Bordas föredrag under middagen för några veckor sedan vet jag att Gregory Isaacs är kung, så jag skickade iväg ett mess till honom (Joakim alltså) och lyssnade. Och upptäckte två poliser nere på gatan. Vafan är det nu frågan om? De lyste in i lägenheten mittemot vår med sina stora ficklampor. Försökte ringa på porttelefonen...

För ett år sedan när Måns och Hannah hälsade på var vi tvungna att ringa till polisen för att kärringen mittemot höll på att hoppa ut genom fönstret. Vad var det frågan om nu? Jag fick flashbacks från åren på Lorensbergsgatan i Göteborg - där kunde man bevittna polisdramatik genom persiennerna varje helg. (Hur många polisbilar räknade du till den gången det var bråk, Måns? 12? 18?) Men nu kändes det som att jag spionerade bara för att jag stod i fönstret, så jag gick och tittade till Live 8 istället. Nu var det väl snart dags för Pink Floyd. Klockan var ju ett.

Men då var allt slut.

Floyd hade redan spelat.

Jag hade läst fel.