Vasastan

"Äh, jag bjuder på det."
Säger skomakaren som just har gjort tre nya hål i remmen till min axelväska.
Och säger de inte alltid just så?
Bättrat på en söm? "Bjuder på det."
Limmat en sula? "Bjuder på det."
Man kan undra vad de lever av egentligen.

Och så vecklar han in sig i ett resonemang om skinnbranschen och berättar att de argentinska kossornas hud är paxad fyra generationer framåt. Ko-generationer, alltså.
"Priserna är höga. Den enes bröd, den andres död."

Jag tackar för mig, går ut på trottoaren och sätter tillbaka pluggarna i öronen och Winnerbäck sjunger: "Det är inget nytt under solen, vi har sett det hela tiden. Den enes bröd, den andres död."

Var det inte här någonstans... tänker jag, och avbryts av en skylt på väggen:
"Det litterära Stockholm." Och Gunvald Larsson-citatet när han rapporterar om en galen skytt på taket till Eastmaninstitutet och två skjutna polismän.

Jo, det var i skomakarens hus som Mannen på taket spelades in.
Och ett stenkast därifrån bodde Astrid.

Astrid, Gunvald, Lasse och skomakaren. Sakta erövrar jag min nya hemstad.