En haverists reseberättelse

Foto: MATS NYMAN

Så här.
Vi hade en superfin vecka i New York.
Visst, jag var lite sjuk i början och Hannah lite på slutet men vadå - det är fortfarande världens bästa stad och Mats och Karin är kanonresesällskap och kobebiffen vi åt på Koi är ett av mitt livs största matupplevelser alla kategorier - helt vansinnigt, testa! - och jag fick köpa en finfin kamera och vi såg Matt Dillon i Soho, jag hade en magisk promenad i regnet uppför sjunde avenyn när iPoden valde 10'th avenue freeze out, och en kväll sköts två poliser och en bartender sköts till döds av ett psykfall 100 meter från där vi satt och åt och jag vågade åka upp i Empire State och dessutom fick vi ju se Madison Connecticut och det var superbra.
Men.
Sen skulle vi åka hem och allt fint och bra byttes ut mot en av de värsta upplevelserna i mitt liv.

I ett nötskal:
Ett litet skitsnöoväder stängde flygplatsen på fredagen när vi väntade på vårt plan.
Flygbolaget tog då inget ansvar och vi tvingades försöka sova på ett smutsigt och kallt stengolv med några tusen andra.
Dagen efter köade vi i sju timmar till en informationsdisk.
"Ni får åka hem nästa fredag. Det är det absolut enda vi kan göra för er".
Hannah lyckades komma fram på ett flygbolagstelefonnummer och ändå fixa fyra biljetter hem samma eftermiddag.
Det planets avgångstid sköts upp, timme för timme för timme.
Klockan två på natten kröp det fram att planet stått fast i en snödriva sedan eftermiddagen, att flygbolagspersonalen ljugit för oss hela dagen och att flighten nu ställdes in.
Klockan 5 på morgonen fick vi komma in på ett hotellrum.
Fyra timmar senare var vi tvugna att gå upp för att åka tillbaka till flygplatsen och köa ytterligare ett par timmar i vår gamla kö.
Får beskedet att vi får flyga hem dagen därpå via Amsterdam.
Och sen framåt kvällen, när jag och Mats bråkar med en annan flygbolagstant för att få pengar till ett hotell tröttnar hon och helt sonika ger oss fyra biljetter hem med ett plan som ska gå till Köpenhamn om tio minuter.
Galen astmaframkallande språngmarsch genom hela flygplatsen.
Och ytterligare lite bråk senare sitter vi faktiskt på ett plan hem klockan 19.30.
Totalt blev det drygt 50 timmar på flygplatsen med ytterst lite sömn.
Inte så konstigt att whiskyfesten under nattflygningen gjorde mig ordentligt tipsy.

Alltså, jag inser att det här är fullständigt osammanhängande och antagligen obegripligt.
Men säg så här.
Jag har aldrig blivit sämre behandlad och mer förnedrad i hela mitt liv.
Continental Airways, vårt flygbolag, utsågs förra året till USA:s bästa.
Åk aldrig, aldrig, aldrig med dem.

Fler bilder hittar ni förresten här.