Jag klarade det!

Två mål hade jag satt upp inför Vasaloppet (Öppet spår).
1. Att ta mig i mål
2. På en tid under nio timmar

Jag fixade det första målet, men sluttiden blev 9.17. Jag har väl hittat ett par detaljer som kunde ha hjälpt mig att pressa tiden, och det är lätt att gräma sig över de två futtiga minuterna per mil som jag borde ha kapat. Men föret var inte särskilt gynnsamt, och jag är väldigt stolt över att ha klarat de nio milen.

Var det kul?
Ja, på samma sätt som lumpen. Ganska segt när det håller på men skönt att ha klarat av och roligt att prata om efteråt.

Kommer jag att göra det igen?
Det har gått mindre än två dygn sedan jag passerade under "I fädrens spår för framtids fegrar". Än så länge är svaret nej, men jag börjar redan ana att suget kommer tillbaka. Speciellt om Anders eller Sebban utmanar mig.
Tyvärr kan man väl inte hoppas på en lika snörik träningsvinter på många år.

Har jag träningsvärk?
Inte så farligt, faktiskt. Benen värkte något fruktansvärt under loppet och i bilen på vägen hem. Men rygg, mage och armar måste jag ha använt för lite, för de är helt fina.

Mer då?
Jag hade 40 träningsmil i kroppen. Sista veckan åt jag massor av kolhydrater och vilade från träning. Vi (jag, Mattias och vår servicekvinna/chaufför Elise) åkte upp på lördagen, hämtade ut nummerlappar och lämnade in skidorna på professionell vallning.

Vi bodde hos Mattias styvbror i Våmhus, en mil norr om Mora. Kvart i fem på morgonen steg vi upp för att hinna till starten. Det var stopp på vägen till Sälen så vi kom fram i sista stund. Mattias satte i gång i ett rasande tempo. Jag hängde med till Smågan, och vidare till Mångsbodarna, men där var jag tvungen att släppa. I annat fall kanske jag inte hade orkat hela vägen. (Mattias körde på 8.28)
Elise kom till nästan alla kontrollplatser med kamera, torra kläder och uppmuntran.

Jag hade en lång svacka kring Risberg och hade nästan lust att kliva ur spåret och in i den uppvärmda Golfen. Men efter Evertsberg, där jag fick blåbärssoppa, bullar, torr undertröja och en kram, kom krafterna tillbaka. Och jag var halvvägs!

Jag vallade om en gång och ramlade två gånger.
En tjej stupade precis framför mig i en nedförsbacke och jag fann ingen annan råd än att dyka över henne och ner i djupsnön vid sidan av spåren. Skidor och stavar klarade sig, men jag fick nästan kramp i benen när jag skulle ta mig upp.
Andra fallet var mer självförvållat. Klantkorsade skidor.

I Oxberg såg jag två tjejer utklädda till fåglar. I Hökberg körde jag om en kille i studentoverall, och en snubbe åkte i Gustaf Vasa-särk och på Vita Blixten-skidor. Annars var det oväntat lite spex, och ganska allvarlig stämning i spåret.

Efter sju mil var det inte längre något tvivel om att jag skulle ta mig i mål. Pauserna blev allt kortare, och jag ökade farten något. Sista biten in i Mora gick hur lätt som helst. Jag la till och med in en liten stakningsspurt på upploppet och körde om flera medtävlande.
- Såg du att jag spurtade? frågade jag efteråt?
- Nej, sa Elise.

Men hon var jättestolt. Jag med.