Sjösjuka: Så funkar det

Engelskans ord för illamående, nausea, kommer ur grekiskans ord för båt, naus. Behöver jag skriva mer...?

Sjösjuka är inte roligt. Som gammal sjöfarare känner jag alla dess stadier – från de första oskyldiga gäspningarna, till de sista dropparna galla som krystas fram ur den krampande magens plågade innanmäte. Jag minns särskilt en gång på Sarpen, jag hade vakten och var hejdlöst sjösjuk. Men på något sätt lyckades jag övervinna den totala apati och håglöshet som är så utmärkande för sjösjukan, och arbetade vidare. Till slut brydde jag mig inte ens om att gå till relingen när jag kände att jag behövde spy – jag visste att det inte skulle komma något ändå – utan fortsatte med sjökortsarbetet i navigationshytten, hulkande som en hund som ätit gräs...

Sjösjuka är en konflikt mellan kroppens sinnen. De motsägelsefulla signalerna från ögat och balanssinnet orsakar illamående. En möjlig förklaring till detta är att kroppen känner att något är fel – signalerna stämmer ju inte! Därför vill kroppen att vi ska upphöra med vad vi håller på med – STOP IT! – säger den. Lägg dig ner, här är något som är konstigt. Duck and cover! Och gör man det, intar horisontalläge, så brukar symptomen lindras avsevärt.

Jag gjorde ett radioprogram om sjösjuka för några år sedan, som syftade till att avdramatisera hela grejen. Jag hade sett så många elever på Sarpen som fullkomligen fixerar sig vid sjösjukan. De sitter och stirrar i horisonten och motarbetar, motarbetar, motarbetar spyreflexen, trots att det är som att födas på nytt efteråt...

En vanlig kommentar man kan få när man diskuterar sjösjuka med oerfarna är: "Jo, jag har mått illa en gång MEN JAG HAR ALDRIG SPYTT". Pyttsan, sjösjuka är sjösjuka. Om man spyr eller inte är irrelevant. Hade jag låtit några råa baconskivor dingla framför ansiktet på den som "bara" är illamående, så hade det inte tagit många sekunder innan vederbörande hade vikit sig dubbel över relingen.

Med programmet ville jag alltså förklara att sjösjuka helt enkelt är något man kan drabbas av när man är till sjöss. Och att det inte är något att hänga upp sig på. Behöver man spy, så ska man spy. Och sen är det bara att köra vidare. Det handlar delvis även om inställning och psykologi. Man ska inte tänka på det, inte förvänta sig att man kommer att bli sjösjuk och sitta och känna efter och invänta symptom efter symptom. Men om de väl kommer, är det bara att gilla läget. Arbeta på så länge man kan och sedan ursäkta sig. Alla ombord vet vad det innebär. Det finns inget stigmatiserande med att vara sjösjuk på ett fartyg.

Det finns många medikamenter mot sjösjuka. Hur de verkar och fungerar är olika från person till person. Om man fruktar att man ska drabbas, finns det ingen anledning att avstå från att svälja något innan man kastar loss. Min personliga erfarenhet är att dåsigheten som det ofta varnas för på bipacksedlarna inte är så farlig. Det finns ett tuggummi som heter Calmar (finns på apoteket) som jag har haft i beredskap de senaste åren, men jag kan inte uttala mig om hur och om det fungerar. En av mina sjömansvänner rekommenderar kapslar med ingefära + mint (finns på hälsokostbutiker). Det finns även magnetband, akupunktur- och zonterapeutiska metoder, men dom har jag inga erfarenheter av.

Det vanligaste är att man vänjer sig.

Eller att man inte drabbas alls.

Och oavsett hur dåligt man än mått på förmiddagen, så har man alltid glömt det på eftermiddagen, när man har ändrat kurs och ligger och solar på lastluckan och fascineras över vindens kraft i riggen och känner hur den förföriska doften av stekt lök börjar stiga från kabyssen.