En angenäm resa i tiden

Det är sent fyrtiotal på ett mörkt ölkafé i djupaste Finland. Darya - den långa, vackra, mörka tangosångarinnan pekar ut i evigheten med sina vita silkeshandskar. Det är för trångt i lokalen för dans, men ett ungt par kan inte motstå frestelsen. De slingrar sig kring varandra och dansar ut på terassen. Den sista kvällsolen tränger sig in i det överfulla kaféet, och avslöjar hur rökfylld luften är. Ensam i ett hörn sitter Keijo, Jyväskyläs största lögnare. Han har en tjock sedelbunt i näven, och gråter tyst när hela orkestern stämmer upp i en refräng. Varenda sång handlar om olycklig kärlek och det är så vackert.

Nej, såhär. Det är fredagen den femtonde juni tvåtusenochsju. Platsen är Holmberget i Torshälla, och i publiken finns jag. Med en stor fascination för finsk tango i allmänhet, och Darya och månskensorkestern i synnerhet. Bandmedlemmarna är i trettioårsåldern, kommer från Stockholm, och har åkt hit i en gammal Volvo. Några av dem är inte ens finnar.
Men Keijo är där. Och kvällssolen. Det är dans på terassen, och alla sånger handlar om olycklig kärlek.