Hade du sovit en stund till kunde det ha blivit en gipp av guds nåde, med risk för rigghaveri och hela alltihop. Ja, om det visade sig att du verkligen var på väg mot det slutgiltiga revet.
Det kanske är för att vi går på grund så ofta i vaket tillstånd – kombinationen oöm, billig, grundgående, långkölad båt gör att vi ofta chansar i naturhamnar.
Fast jag har gjort en läskig grundstötning med en större båt också. Båtens köl stampade mot sandbotten i hög sjö när jag styrt snett i en muddrad ränna på väg mot danska Møn. Fast vi stampade tillbaks i rännan ganska snart. Jag kanske kan börja drömma om det...
Jag har nog bara varit med om en riktig grundstötning. Gick sydost om Sandön i Luleå skärgård. Hård sydlig vind, kraftiga dyningar. Höll långt ut från land när vi rundade ostligaste udden, vågorna slog över däck gång på gång. Plötsligt sa det BRAK och sedan HAAAAS när hela botten drogs först över en klippa och sedan en sandbank. Fick kraftig slagsida och tyckte mig höra orkestern spela "Närmare, Gud, till dig". Sen kom jag på att det bara var att kliva ur brunnen och vada in med kajaken till land.
Jag har också klarat mig. Men några gånger har det nog varit ganska nära. Som den där gången när vi hade rak motvind genom Björksundet i västra Hjälmaren (inte långt från platsen där Måns Nattochdag högg huvudet av vår nationalhjälte Engelbrekt Engelbrektsson år 1436). Envisheten hindrade oss från att starta motorn, och i stället blev det besvärligt kryssande med en Albin-båt som är allt annat än bra på att ta höjd. Och just när jag behövde mina gastar Mårten och Johns hjälp som bäst, svek de som mest. Flamsande och fnittrande drev de med mig och min allvarsamma min, samtidigt som båten i varje slag drev alltför långt ut mot de väntande stenarna. Det gick bra, som sagt, men marginalerna var alldeles för små.
Någon gång har man ju sett stenar framför fören, men oftast har det varit under långsam gång. Och minns du "Suezkanalen" på Rödlöga, Tor? Det var läskigt, eftersom vi hade medvind. Det hade varit omöjligt att backa.
Är inte rädslan för grundstötning en rädsla för att förlora kontrollen – vid ett tillfälle när det verkligen kan få allvarliga konsekvenser. Några gånger har jag navigerat fel och upptäckt efter en stund att jag befinner min på ett annat ställe än jag trodde. Då kommer den där skräckkänslan när man inser att det var bara en ren slump att inget låg i vägen.
Det är något helt annat än mina vanliga bottenkänningar som går till så att vi går långsamt mot land, kastar draggen och sedan kommer ett litet dunk eller ett hasande ljud som betyder att kölen nådde botten innan fören nådde land. Då drar man sig ut i draggen och gör ett nytt försök. Det är inte särskilt läskigt, men det kanske hjälper till att avdramatisera själva kontakten med botten.
10 Comments:
Hade du sovit en stund till kunde det ha blivit en gipp av guds nåde, med risk för rigghaveri och hela alltihop. Ja, om det visade sig att du verkligen var på väg mot det slutgiltiga revet.
Drömmer inte du grundstötardrömmar, Jonas?
Grundstötardrömmar!
Nä, det är konstigt.
Det kanske är för att vi går på grund så ofta i vaket tillstånd – kombinationen oöm, billig, grundgående, långkölad båt gör att vi ofta chansar i naturhamnar.
Fast jag har gjort en läskig grundstötning med en större båt också. Båtens köl stampade mot sandbotten i hög sjö när jag styrt snett i en muddrad ränna på väg mot danska Møn. Fast vi stampade tillbaks i rännan ganska snart. Jag kanske kan börja drömma om det...
Jag har nog bara varit med om en riktig grundstötning. Gick sydost om Sandön i Luleå skärgård. Hård sydlig vind, kraftiga dyningar. Höll långt ut från land när vi rundade ostligaste udden, vågorna slog över däck gång på gång. Plötsligt sa det BRAK och sedan HAAAAS när hela botten drogs först över en klippa och sedan en sandbank. Fick kraftig slagsida och tyckte mig höra orkestern spela "Närmare, Gud, till dig".
Sen kom jag på att det bara var att kliva ur brunnen och vada in med kajaken till land.
Själv har jag aldrig gått på grund (det vill säga jag har aldrig haft vakten vid grundstötningar). Men det är min största skräck...
Det kan man förstå.
Måste vara fasansfullt att gå på med en seglare.
En fascinerande rädsla.
Den borde du bruka, Tor.
Som i sjösjukeprogrammet!
Fin mini-dramaturgi, Anders!
Jag har också klarat mig. Men några gånger har det nog varit ganska nära. Som den där gången när vi hade rak motvind genom Björksundet i västra Hjälmaren (inte långt från platsen där Måns Nattochdag högg huvudet av vår nationalhjälte Engelbrekt Engelbrektsson år 1436).
Envisheten hindrade oss från att starta motorn, och i stället blev det besvärligt kryssande med en Albin-båt som är allt annat än bra på att ta höjd.
Och just när jag behövde mina gastar Mårten och Johns hjälp som bäst, svek de som mest.
Flamsande och fnittrande drev de med mig och min allvarsamma min, samtidigt som båten i varje slag drev alltför långt ut mot de väntande stenarna.
Det gick bra, som sagt, men marginalerna var alldeles för små.
Någon gång har man ju sett stenar framför fören, men oftast har det varit under långsam gång. Och minns du "Suezkanalen" på Rödlöga, Tor? Det var läskigt, eftersom vi hade medvind. Det hade varit omöjligt att backa.
Vad har Erik för kryssförmåga i sitt badkar?
Jag minns. Och jävla Mårten och John. De skulle haft varsin lusing.
Är inte rädslan för grundstötning en rädsla för att förlora kontrollen – vid ett tillfälle när det verkligen kan få allvarliga konsekvenser. Några gånger har jag navigerat fel och upptäckt efter en stund att jag befinner min på ett annat ställe än jag trodde. Då kommer den där skräckkänslan när man inser att det var bara en ren slump att inget låg i vägen.
Det är något helt annat än mina vanliga bottenkänningar som går till så att vi går långsamt mot land, kastar draggen och sedan kommer ett litet dunk eller ett hasande ljud som betyder att kölen nådde botten innan fören nådde land. Då drar man sig ut i draggen och gör ett nytt försök. Det är inte särskilt läskigt, men det kanske hjälper till att avdramatisera själva kontakten med botten.
Skicka en kommentar
<< Home