Underbart? Jag vet inte det... Snarare är detta ytterligare en pajas som vill ha uppmärksamhet. Att ge blommor till spärrvakten var väl trevligt, men också helt meningslöst. Varför tog han inte av sig sin löjliga dräkt, åkte ut till valfritt ålderdomshem och drog ut någon gammal dam eller herre i rullstol på en promenad istället? Hans kompis med kameran kunde stängt av den och hjälpt till med ytterligare en. Om det nu hade handlat om att hjälpa sina medmänniskor.
Nej, gå inte på detta PR-trick som bara handlar om denne unge mans ego. Vad det gäller vakterna i T-banan så gjorde de bara sitt jobb och hade jag befunnit mig på perrongen, på väg hem efter jobbet, så hade deras ingripande mot denna vrålande idiot varit mer än välkommet. Jag kanske till och med hade kallat dem för vardagshjältar. Han som tömde soptunnan var det definitivt.
Okej innan mer galla spys på vår vardagshjälte är det dags att berätta att det här är min vän Robert.
Han spelade in filmen eftersom han jobbar på CanalPlus, så i det fallet har du rätt Jonas, det handlar om ett PR-trick.
Det som däremot är rent underbart är att se HUR han gör det hela. Entusiasmen! Den sköna klippningen (tacktacktacktacktackmannen!) Robbans ton! Hans utstrålning! Hans GLÄDJE! Rätt kille i rätt roll. Se upp så du inte blir typecastad!
Jonas, jag hoppas du bara vaknat på fel sida, och kan se den oskyldiga glädjen i det här nästa koll.
Sen är jag inte säker på hur jag själv skulle reagera om jag råkade ut för en glädjespridare när jag själv var på väg tidigt till mitt jobb...
Hur som helst: En strong insats av en otroligt förkyld Rob!
Anton, hade jag vetat att det var en vän till dig hade jag nog uttryckt mig mer respektfullt. Av hänsyn till dig. Och killen är säkert en bra människa. Jag är bara så hjärtligt trött på allt sånt här trams.
Ord och inga visor. Det är klart att den sanne vardagshjälten inte bär någon slängkappa och skriker på uppmärksamhet i en mikrofon. Men det var en ganska rolig film. Och underhållning är också ett sätt att förgylla människors liv. Sedan spelar det väl mindre roll att det var Antons kompis. Söker man publicitet får man nog vara beredd på kritik.
8 Comments:
Otack är världens lön.
Fast blommorna var uppskattade!
Underbart? Jag vet inte det... Snarare är detta ytterligare en pajas som vill ha uppmärksamhet. Att ge blommor till spärrvakten var väl trevligt, men också helt meningslöst. Varför tog han inte av sig sin löjliga dräkt, åkte ut till valfritt ålderdomshem och drog ut någon gammal dam eller herre i rullstol på en promenad istället? Hans kompis med kameran kunde stängt av den och hjälpt till med ytterligare en. Om det nu hade handlat om att hjälpa sina medmänniskor.
Nej, gå inte på detta PR-trick som bara handlar om denne unge mans ego. Vad det gäller vakterna i T-banan så gjorde de bara sitt jobb och hade jag befunnit mig på perrongen, på väg hem efter jobbet, så hade deras ingripande mot denna vrålande idiot varit mer än välkommet. Jag kanske till och med hade kallat dem för vardagshjältar. Han som tömde soptunnan var det definitivt.
Okej innan mer galla spys på vår vardagshjälte är det dags att berätta att det här är min vän Robert.
Han spelade in filmen eftersom han jobbar på CanalPlus, så i det fallet har du rätt Jonas, det handlar om ett PR-trick.
Det som däremot är rent underbart är att se HUR han gör det hela.
Entusiasmen! Den sköna klippningen (tacktacktacktacktackmannen!)
Robbans ton! Hans utstrålning! Hans GLÄDJE!
Rätt kille i rätt roll. Se upp så du inte blir typecastad!
Jonas, jag hoppas du bara vaknat på fel sida, och kan se den oskyldiga glädjen i det här nästa koll.
Sen är jag inte säker på hur jag själv skulle reagera om jag råkade ut för en glädjespridare när jag själv var på väg tidigt till mitt jobb...
Hur som helst: En strong insats av en otroligt förkyld Rob!
Tack och tack!
Anton, hade jag vetat att det var en vän till dig hade jag nog uttryckt mig mer respektfullt. Av hänsyn till dig. Och killen är säkert en bra människa. Jag är bara så hjärtligt trött på allt sånt här trams.
Ord och inga visor. Det är klart att den sanne vardagshjälten inte bär någon slängkappa och skriker på uppmärksamhet i en mikrofon. Men det var en ganska rolig film. Och underhållning är också ett sätt att förgylla människors liv.
Sedan spelar det väl mindre roll att det var Antons kompis. Söker man publicitet får man nog vara beredd på kritik.
Under det senaste året har vi haft en Hjälte-serie i tidningen (Sjudagar).
Vi lade ner serien efter tio utnämningar, då hade titeln utdelats till:
- De supertrevliga kurdiska servitriserna på Bredbar
- Bosse "Blå" Carlsson, 60-åring med Hennafärgat hår, pensionerad lärare som extraknäcker som reggae-dj
- Sandra o Malin - parkarbetare
- Sam/Martin/Micke/Jimi - klubbarrangörer på Downtown
- Jonas Lindberg - "den snälla datakillen"
- Lotta Jäder- frivillig förstahjälpare på Röda korset
- Roger Jonasson - tågmästare som älskar sitt jobb
- Josef Makdesi - blueshjälte som kämpar för musiklivet
- Sanna Bergman - förebild inom idrotten och kyrkans ungdomsgrupper
- Jemina Hellsten - initiativtagare på RFSL-kaféet
There's vardagshjältar for ya!
Nu har även jag sett klippet. Jag håller med alla. Inkl. Jonas, ha ha.
Skicka en kommentar
<< Home