Rost mot parkett

Tidiga Magnus Uggla-låtar förknippar jag med en rostig gammal isborr mot en träparkett.

Låt mig förklara.

När jag var liten hette mina bästa vänner Stora John och Lilla John.
Vi är fortfarande goda vänner, alla tre.
Stora John träffade jag senast för en vecka sedan. Lilla John har jag ringt för att gratulera till sonens födelse (en Måns!).

Hursomhelst.
Lilla John var tidernas Uggla-fan. Han hade alla de första plattorna, och vi satt ofta i hans föräldrars vardagsrum, i en brun plyschsoffa såklart, och lyssnade på Johnny Rocker, Fula gubbar och Staffans matematik.
Det kändes fantastiskt att bli introducerad för något. I den mån någon hade koll på den tiden så var det jag, men Uggla, det var Juniors grej.

I samma vardagsrum spelade vi Drakar & Demoner, men vi var beroende av storebror Henrik som spelledare, och när han tröttnade på att roa småungar var det finito. Han dödade illusionen på ett brutalt sätt. Mitt i ett äventyr. John och jag hade levt oss in i historien medan mörkret föll utanför fönstren.
Henrik: "Ni går ner i källaren, och bakom en stängd dörr hör ni en skrovlig röst ropa på hjälp. Vad gör ni."
Thomas och Junior: "Vi går in, vi går in!"
Henrik: "Synd! Det var bara en bandspelare som stod och rullade..."

Åh, nu minns jag en spännande bok som stod i deras bokhylla. Den hette nog Kärlekens språk, eller något sånt. Blyertsteckningar som illustrerade olika sexställningar. Bättre än porr.


Hursomhelst 2.

Mitt fjärde starkaste minne, förutom Uggla, Demoner och Blyertsteckningar, var när John tog en rostig gammal isborr, en prydnad som aldrig var tänkt att lämna sin plats, och började borra i parkettgolvet.
Jävlar i min låda vilket liv det blev när mamma Britt-Marie upptäckte det! Hon blev nästan lika arg som pappa Kjell när Henrik hade skjutit mig i huvudet med pilbåge.

Förlåt mina nostalgiska barndomasminnen. Det var Uggla som började...