Enastående karaktärer #12

Karaktär:
George Louis Costanza

Skådespelare:
Jason Alexander (som också spelade den "onde" gode vännen till Richard Gere i Pretty Woman)

Serie:
Seinfeld

Motivering:
Det verkar som om alla går igenom samma sak. Det är liksom en naturlag. Alla följer samma mönster.
När någon kommer i kontakt med serien Seinfeld är den första karaktären som fastnar inte alls George utan den galne Kramer.
Varje gång han stormar in rycks mungiporna automatiskt uppåt. Det är slapstick, Papphammar-humor, (lyteskomik om ni vill) och det är det som först sätter sig, som först fungerar hos publiken.

Andra stadiet som den nya Seinfeld-tittaren hamnar i är en motreaktion. Man köper liksom inte att Jerry är så kass skådespelare. Han kan ju inte lämna EN ENDA replik utan att flina efteråt.

Båda dessa stadier hann Anna hamna i igår när jag satte in henne i serien med hjälp av mina boxar. Vi såg två avsnitt och hon frågade direkt i pilotavsnittet var Kramer var, när han inte setts till de första 10 minuterna.
Och jag känner igen det från så många andra.

Tredje stadiet är att man börjar gilla Elaine, till exempel när hon spelar över och puschar Jerry i bröstet samtidigt som hon säger "Get out!"

Fjärde stadiet är att man inser att det inte gör något att Jerry är kass.

Femte stadiet är att man får upp ögonen för George.

Hans kroppsspråk, hans rytm när han pratar, hans sätt att ALDRIG göra det rätt (förutom i avsnittet där han får jobb hos New York Yankees "THE NEW YORK YANKEES BABY!") men då gör han rätt eftersom han är "The opposite George".

I början av serien hade Jason Alexander svårt med en scen, han tyckte helt enkelt inte att någon normal person skulle hamna i en sån situation och om man mot förmodan hamnade i en sådan situation skulle man aldrig bete sig på sättet det stod i manus.
Larry David, som är medproducent och som karaktären George baseras på berättade då att HAN hamnat i exakt en sådan situation och då betett sig exakt på det viset.
Enligt Alexander var det ögonblicket en vändpunkt, först då lärde han sig hur han skulle göra George. Och först då förstod han kanske hur sjuk Larry David måste vara.

Och grejen är att det finns George i dig och mig. Alla gånger vi gör något som sen får oss att tänka, varför gjorde jag så där?
Saker som får oss att känna skamsköljningar i år efteråt.

Som när jag ljög om att jag var medlem i en golfklubb för att få spela golf i Figeholm.
När dom kom på mig... fortsatte jag att ljuga. Och kom ingenstans.
Jag fick åka därifrån. Utan att spela golf. Och som avslöjad lögnare.
Nu kan jag aldrig mer visa mig där igen.

Jag gjorde en George.


Att älska George är att förstå och hitta George i sig själv.
Att älska George är att stå ut med sig själv.

Och det är, vissa gånger, fanimej en stor konst.