Så här var det

16.00 tog vi taxin från Royal Victoria College där vi hade bott under veckans senare del. Chauffören tog en snillrik väg genom villakvarter och industriområden för att undvika motorvägens stockningar. När vi skildes från vår värd Nick gav han oss tipset Just drink, när vi oroade oss för jetlag och trötthet under festen.

19.45 lyfte mitt plan, Eriks 20.05, och efter bara fem och en halv timme hade vi landat i London respektive Amsterdam. Klockan i London var då 06.45. Jag åt bacon, ägg och bönor med kaffe latte och lyssnade igenom de många mobilmeddelanden som lämnats under veckan (min telefon fungerade inte i Kanada).

08.45 lyfte planet från Heathrow, och jag avstod från att äta frukost en tredje gång denna dag.

12.10 var det framme, och vi sammanstrålade vid Arlanda Express, och reste via Stockholm till Eskilstuna, där Thomas hämtade med käck hyrbil. Han tog oss till hotellet, där vi omedelbart installerade oss och somnade.

16.30 väcktes vi av världens mäktigaste och högsta åskknall. Inget muller - bara en sjuhelvetes smäll. Några dagar tidigare hade jag i Montreal utbrustit: "Det var fanimig den värsta åsksmällen jag nånsin hört". Det rekordet varade alltså inte länge.

18.30 gick vi över till stugfolket för att i sällskap ta oss till festlokalen. Regnet hängde i luften. Givetvis fick vi vänta (på flickvännerna) och precis när de var färdiga började skyfallet.

19.15 var vi framme vid lokalen. Fint som fanken, på en ö. Drack drinkar. I isbaljor låg öl. Hamnade mittemot Thomas förtjusande kollega Maija. Hon hade nyligen sett Brideshead Revisited, så jag gick igång på samtliga cylindrar. Buffé: norskt kött, korvar, kött, skinka, gruksallad, små pirog-grejer, Adamröror, potatissallad och så vidare. Gött vin. Men mest öl. Ah. Och finfint bröd.

Anders present var finast. Inslagen i några DN från 1938 låg en sanslöst vacker skylt från LKAB: "Sprängning pågår. Radiosändning förbjuden", eller något sådant. Så fantastiskt patinerad, med splitterbucklor på baksidan.

Och så badade vi. Först vid stranden, sen vid bryggan. Det var helt otroligt varmt i vattnet, jag låg i tills jag blev skynklig. Det ljusnade, men bägarna fylldes alltjämt. Av vitt, rött och öl. Serverades det groggar också? Jag minns inte. Jag fick (tog) i alla fall Fernet av Adam, denna styggelsedryck. Det dansades utav helvete och badades åter i några omgångar. Och ljusnade alltmer. Som någon sorts höjdpunkt på morgonen kastade sig Anders i sjön med kläderna på med den snedtända cigarettfimpen mellan läpparna. (Han rökte, ha ha!) Ymnighetshornen fylldes åter.

Ja, vi gick väl hem såsmåningom. Vet inte om klockan var tre, fyra eller fem. Snarare fyra än tre. Halv fem? Sex? Hm...

Av någon anledning hade vi bestämt oss för att äta hotellfrukost vid 09.30. Det var hårt. Fortfarande full och något förbannat trött. Inte bakfull dock. Nicks tips hade fungerat! Men det kändes som jag fiskats upp ur ett formalinbad. Inget kaffe till frukost - här skulle sovas fram till utcheckning.

Erik tog taxi till stan för att ta tåget till Enköping vid tvåtiden, och jag åkte med stugfolket till Thomas och Elise, som satt och solade i trädgården. Lars-Thomas spände upp sitt livsfarliga ballerinarep och vi åt pizza och drack kaffe. Den ende som inte var närvarande var Anders, som låg i dvala inne i vardagsrummet.

Gradvis avknoppning, återstod slutligen värdparet, Frode med dam och undertecknad. Och Anders, som slutligen kämpade sig upp med ögon känsliga för ljus. I solstolen poängterade han förnöjt och lättat:
- Det var åtminstone tur att jag inte rökte...