Två män

Med ryggen mot publiken, på ett ostämt piano och en lika ostämd, ihoptejpad gitarr, fick han mitt hjärta att blomma. Han slickade min själ, som han kanske säger det själv. Han sjöng fel, kom av sig, började om, bad om ursäkt, nynnade för att hitta ackorden igen och bjöd in oss till sitt intimt privata lilla rum. Han glömde nog bort oss ibland. Spelade samma tvåtaktersslinga gång på gång på gång på gång. "Oj, jag vet inte vad jag håller på med". Publiken trängdes i Teater Bhopas lilla lokal, så få att vi i skolan idag bara hade fått dela på två lärare, trängdes och halvslumrade av syrebrist.
Nikolaj Dunger har flyttat till Brännö. Jag tror att han lever det liv jag drömmer om att leva. Jag tror att han sitter där, ensam, bara naturen, och glömmer bort sig i musiken. Ett vardagsrum där solen faller in från sidan. Mycket luft. Havet och måsar utanför. Men han sitter nere i källarn, mörkt, inga fönster, tegelväggar och heltäckningsmatta, pallen knarrar oregelbundet och pedalen gnisslar i takt. Han spelar som en pojke som inte orkar öva på pianoläxan. Han kan ett klassiskt stycke och en jazzstandard, men däremellan spelar han vad han hittar.
Det här är en konsert som står ovanför alla fyrar och getingar och statyetter. Det är en konsert som är så bra just för att den inte får bedömas och inte kan jämföras. Den är inte till för det.