De fattigas krig

Ja så skulle den kunna heta, Joshua Keys vittnesmål från Irak-kriget, som istället har den mer dramatiska titeln En dessertörs bekännelse.
Det handlar om Joshua själv, en Oklahoma-grabb som växer upp i husvagn med pistoler och gevär nära till hands, liksom styvpappor som slår mamman (han beskriver hur hon kastas i sidan på husvagnen så den skakar medan han och lillebror försöker sova i andra änden.)
Kärlek finns också, men mest fylla, fattigdom och själva klichén om södern, vapen och inskränkthet (den enda vettiga fadersgestalten är hans morfar, en pingstvän som säger att det är fel att slå sin hustru. Dock är morfadern övertygad rasist, inte minst efter sina upplevelser i Korea-kriget.)

Ännu mer Hillbilly blir Key när han träffar sin blivande fru Brandi när de båda är 18. Två år senare föds deras förste son och det blir problem att få pengarna att räcka till.
23 år gammal har familjen växt till två söner och en tredje på väg.
Runt Oklahoma City finns inga jobb som betalar sig tillräckligt - utom ett.
The Army.

Key beskriver i boken hur han försäkras att just det ingengörskompani som han placeras i inte kommer ha stridande uppgifter. Istället ska Key få bygga broar hemma i Amerika.
Det löftet är tomt.
Precis som andra fattiga unga män luras in i kriget förstår Key att han kommer tillbringa militärtjänstgöringen utomlands och i en krigszon.

Det är här jag tycker boken är intressant. Visst får vi sen reda på en mängd incidenter och krigsförbrytelser som var för sig är ohyggliga nog att skriva artiklar och noveller om och visst är det också givande och fascinerande att följa Keys moraliska dilemma som leder till att han deserterar, men det är varken första eller sista gången man får läsa om det.
Nej jag fastnar istället för den cynism som hela kriget bygger på, den strukturella uppbyggnaden varpå krigets fundament vilar.

Om det inte fanns så stor tillgång på unga fattiga män, vilseförda i en till rasism gränsande patriotism skulle kriget inte alls se ut som det gör.

Jag vet att Michael Moore gjort en poäng av att visa att de mest krigshetsande männen aldrig skickar sina egna söner till kriget - men det blir än mer uppenbart i Joshua Keys bok. Och så mycket mer gripande.

Han berättar om en kille som han möter under grundtjänsten i Fort Leonard Wood som blivit lovad en semesterresa till Korea när han tog värvning. Resan skulle vara för två och hans flickvän skulle få följa med.
Det fanns förstås ingen resa, bara en biljett till Irak och krig. Flickvännen blev så arg så hon gjorde slut.

Sån otur hade inte Oklahomma-grabben Key. Hans fru och fyra barn är fortfarande vid hans sida, trots att de lämnat familjer och släkt och flytt till Kanada.
Men asylärendet är långt ifrån avslutat, Kanada har inte längre samma syn på amerikanska desertörer som under Vietnamkriget. Nu riskerar Joshua Key att lämnas ut till USA.

Det är väl det enda som är nytt när historia fastnat på repeat.