torsdag, maj 01, 2008

Bra tv

Ingen skriver manus som moder natur.
Kolla alla åtta minuter.

5 Comments:

At 01 maj, 2008 01:15, Blogger sebastian said...

Aaah! Helt overkligt när de kommer tillbaka, hela gänget, stora och hotfulla, och ska hämnas! Och den lille, vilken seg jävel! Efter att ha blivit tuggad av både det ena och det andra i åtta minuter!

 
At 04 maj, 2008 22:54, Blogger Gustaf said...

Coolt! För en gångs skull måste man hålle med amerikaner som säger "amazing" var tionde sekund. Sensmoralen är helt klart att man inte ska bråka med vegetarianer. Speciellt inte med bufflar, savannens mest fruktade hårdingar!

 
At 05 maj, 2008 22:19, Blogger Anton Berg said...

8:43 in i filmen förblöder kalven och mamma buffel, i sin fruktansvärda sorg, väljer att gå i sjön.

Där väntar krockosarna som tyvärr blir magsjuka efter skrovmålet eftersom man inte ska ta saker i munnen som har päls och damm.

Lejonen blir sedemera utstötta på grund av sin inkopetens och bristande mod och tvingas ut i öknen där de svälter ihjäl.

Amerikanarna skjuter sen resten av buffelhjorden för att riktigt komma nära naturen och känna Afrikas smak.

De dör inom en vecka.
Lex krockos gäller som bekant.

 
At 06 maj, 2008 16:39, Blogger sebastian said...

När bufflarna kommer tillbaka, axel om axel, med sänkta pannor, så påminner det mig om en situation i lumpen, Thomas. Visst minns du den gången vi var ute på den charmiga enköpingskrogen James Joyes (ja Tor, det stavades så!) och drack öl. Och jag hade druckit lite många öl och var lite ung och naiv så jag gick fram till killen med "Sverige åt svenskarna"-t-shirten och berättade för honom vad jag tyckte om den. Troligen var jag både rolig och smart, tyckte jag, men det tyckte visst inte han, eller hans kompisar. När det plötsligt gick upp för mig att deras kängors stålhättor nog var rätt hårda och att situationen nog började bli lite hotfull vände jag mig hastigt om för att fly men fick till min glädje se att bufflarna hade ställt upp sig bakom mig! Mina bufflar! 5 - 6 biffar på dryga 190 (Thomas var en av de mindre i gänget) hade slutit upp bakom mig, axel om axel, med sänkta pannor, och jag kunde smita igenom linjen och gömma mig bakom. Vilken känsla! Räddad av kollektivet, utan att ens ha hunnit förstå behovet själv! Det du, Tor!

 
At 07 maj, 2008 09:23, Blogger Thomas Pihl said...

Ja, jag minns. Det är nog den starkaste känslan av gängtillhörighet jag någonsin upplevt. Och det var skönt.

Ironiskt nog hade vi ju urkass sammanhållning i det där gänget till vardags. Det var bara när Snurran hade ställt till det som vi kände oss tvungna att enas!

 

Skicka en kommentar

<< Home