Stenkul i Småland

Karl-Oskar Nilssons far blev krympling.
En gång brottades han med en för stor sten på åkern och förlorade.
Stenen tog hans ben.

Ja sten-åkern tog hans son också.
Småland har fått mycket sten. Så mycket sten att bönderna under 1800-talets mitt tvingades emigrera eftersom jorden runt varje sten inte räckte till.

I helgen fick jag känna på stenens kraft.
Vi har en lite sjöbod där vi nu byggt ut en tillhörande vedbod till ytterligare ett boningshus. Huset vilar på själva berget som vi fått spränga loss bitar av med Snigeldynamit.
Dessa delar har under lång tid legat ivägen för den planerade trappan.

I lördags var jag, Anna, Pappa och Peter på plats för att ta itu med bortforslandet.

Vi bände. Vi vred. Vi lirakde. Vi flåsade.
Stenen rörde sig. En centimeter. Runt sin egen axel.

Vi bände mer, hämtade längre plankor, tog spjärn, plockade fram småsten att häva mot och så tog vi nya tag.

Hundratals kilo småländsk granit började röra sig!

Efter att ha flåsat ner först en, sedan ytterliggare två bamsestenar till vattenbrynet hade vi fått snits.
Först jag med järnspettet på vänster sida. Bände upp, fick en lucka, stack in en flat sten under spettet att bryta mot (marken var för mjuk och gav vika, lyfte så bumlingens bakkant fyra centimeter.
In kommer plankorna. Pappa i mitten, Peter till höger.
Vi styr, bänder, stenen på högkant, sen fallet!

Ett halv varv i taget. Vi lär oss också vara snabba in med våra verktyg när stenen studasr upp efter varje fall.
Vi sliter, svettas, flåtas och skrattar!

1800-taleets teknik uppfunnen igen. Vi rubbar åter världen. Att jobba ihop är svinkul.

***

Sen plurrade jag från en sten. Det tyckte dom andra var än mer svinkul.